Världens sämsta serie

Gratistidningen City Malmö-Lund skrev av någon anledning inte om EDVARD!. De föredrog visst att idag skriva om några unga tjejer i Lund som gjort en serie om...tjejer. Det vill säga, den typ av serier - och artiklar - det går tretton på dussinet av idag. Folk tror fortfarande att det bara är killar som gör och läser serier - när det i realiteten nästan är fler tjejer som gör serier. Åtminstone verkar det så i media. Att kvalitet och skicklighet inte har något med könet att göra verkar de strunta i, men herregud - det går ju inte att könskvotera kultur.

Jag läser City i stort sett varje dag, och på seriesidan går Malin Billers strippar. De gillar jag och hon medverkar ju även i EDVARD! Men i City finns även vad jag gissar är världens sämsta serie. Nej, det är inte Plåstra, vilken annars är en stark kandidat.

Jag pratar om Pet o Panty.

Troligen det värsta jag sett.

Tecknad i något slags 70/80-tals-modeillustrationsstil, fast mer amatörmässigt och sterilt. Och personerna har ibland alvöron - av någon anledning. Vem som är Pet och vem som är Panty vet jag inte, och det framgår aldrig riktigt vad de gör och vad allt går ut på.

Oftast handlar serien bara om att personerna slänger ur sig feministiska klyschor.

Ofta blir det en massa politiskt korrekta klyschor som spottas ut. Eller gamla vänsterklyschor.

Ibland görs det försök till humor. Det går inte så bra. I dagens stripp görs ett försök till ordvits. Huvudpersonen går in i en hälsokostaffär och ber om att få köpa lite hälsa.

Det är fantastiskt uselt.

Pet o Panty görs av en som heter Mim Sörensson och som bor i Göteborg. Hon har även en hemsida. Jag tänker inte länka till den. För det här är världens sämsta serie.

Skriven: 2009-03-06

Serier: Bouncer 1: Kains öga

BOUNCER, DEL 1: KAINS ÖGA
av Jodorowsky och Boucq

Albumförlaget

"Du, vad heter nu den där serietecknaren som är så duktig på att rita kött?" frågade en polare en gång i slutet av 80-talet. Lustigt nog slängde jag ur mig rätt svar på en gång: Boucq. En av mina favorittecknare i Epix. Han var - och är - en jävel på att rita kött! Och mycket annat också. Samtidigt som hans människor alltid är lätt groteska. Nu är det längesedan jag läste något av Boucq, jag skaffade ett par danska album för 15 år sedan, men det är allt, tror jag.

Manusförfattaren Alejandro Jodorowsky har jag stött på i andra sammanhang de senaste två decennierna. Han är ju mest känd som filmregissör och hans mest kände verk torde vara den otroligt flummiga westernfilmen EL TOPO (1970) och det nästan lika flummiga splatterdramat SANTA SANGRE (1989). Just nu är hans åttonde film (på 52 år!) under produktion. Njä, jag är väl ingen större anhängare av Jodorowsky som filmare. Jag tycker det blir lite trist i längden. Dessutom verkar han vara rätt trist och osympatisk som person, det var det intryck han gav i dokumentären MOEBIUS REDUX: A LIFE IN PICTURES (2007) om serietecknaren Jean Giraud.

Att Boucq och Jodorowsky, som samarbetat tidigare, funnit varandra är inte så konstigt. Båda är förtjusta i groteskerier.

Jag har verkligen saknat fransk-belgiska seriealbum. Hela den svenska utgivningen dog ju under 90-talet. Album slutade ges ut, eftersom få köpte dem. Horst Schröder hade under ett tag vräkt ut album, men självklart sålde inga bra. Visst går det att köpa danska utgåvor, men ändå. Varje gång jag är i Frankrike kollar jag in utbudet - så många nya serier, så många nya serieskapare, så mycket som ser intressant ut! Men min franska är för dålig och jag är för gammal för att köpa dyra album och bara titta på bilderna.
Därför är det kul när det dyker upp förlag ut tomma intet - som Albumförlaget. De ger bara ut fransk-belgiska serier. Och jag nickar nöjt.

Bouncer är en westernserie. En väldigt europeisk sådan, kanske till och med väldigt Jodorowskysk (även om han är chilenare). Serien andas väldigt mycket sen spaghettiwestern, betydligt mer än till exempel den nya inkarnationen av Jonah Hex; den amerikanska serien som återupplivades häromåret och som är mycket ojämn numera.

Serien handlar om tre skurkaktiga, omoraliska bröder, söner till en stenhård hora, som blivit osams över jättediamanten Kains öga, som modern gömt innan hon hängde sig. Bröderna slåss - Bouncer får högerarmen avhuggen, en annan ett öga bortskjutet, den tredje klarar sig helskinnad, men blir religiös och bildar familj.

Flera år senare drar den enögde runt med en handfull sadistiska och perversa sydstatsrebeller, och våldtar, slaktar och bränner. De verkar vara på jakt efter Kains öga som fortfarande är försvunnen. De uppsöker den religiöse broderns familj. Familjen slaktas skoningslöst - brodern halshuggs - men lillgrabben i familjen lycka smita. Ungen beger sig till en riktigt rutten stad för att hitta Bouncer, som jobbar som utkastare på en saloon och som tydligen är en eftertraktad gunfighter.

Detta är vad som händer i det första albumet - hur många fler delar det finns vet jag inte. Det händer inte nämnvärt mycket i avsnittet, eftersom Boucq varit generös med siddispositionen, ofta är det bara fem-sex rutor på sidorna, ibland färre. Det dröjer mer än halva albumet innan Bouncer dyker upp.

Jag har en del invändningar mot Kains öga. Det är något märkligt med sättet den är berättad på. Det känns hela tiden som om repliker och ibland till och med rutor saknas. Nu vet jag att så inte är fallet, men serien haltar betänkligt berättartekniskt, vilket gör att jag ömsom undrar vad det är som försiggår, och ömsom varför dialogskiftena ibland är så rudimentära. Det står inte vem som översatt albumet, och som helhet antar jag att texten är trogen originalet - men jag hade gärna sett en hårdare bearbetning så att flytet i språket blivit bättre. Här och var förekommer en del märkligheter i texten: i en sekvens, där en hårding antagligen ska be en kille lugna sig, säger han "Hov, hov, du!" - va? Vad betyder det? Är albumet månne översatt från danska eller norska? Och lillgrabben säger hela tiden att han letar efter Infierno Saloon. Infierno. Stavat så. Flera gånger. Men vad står det på skyltarna när han hittar stället? Jo, självklart Inferno Saloon.

Men annars gillar jag albumet. Jag gillar hårda, skitiga westernhistorier, och den här berättelsen är verkligen hård och skoningslös. Upphovsmännen vältrar sig i groteskerier och grafiskt, utdraget våld, och de går så långt att inga av figurerna är sympatiska; det finns inte den minsta antydan till det. Det är möjligt att de utvecklas i kommande album, förhoppningsvis gör de så, annars kan detta faktum vara en nackdel - varför ska vi läsare bry oss om figurerna?

Boucqs stil har kanske blivit aningen grövre - eller så är det bara jag som inbillar mig. Men det är snyggt. Det är maffigt. Det är mycket Boucq. Men varför är omslagsillustrationen så trist? Det ger ingen vink om vad albumet innehåller, det är lite grötigt och det är till och med svårt att se att det är en western.
I vilket fall: del två är redan ute och jag ser fram emot att läsa det. För jag har verkligen saknat sådant här.

Skriven: 2009-03-09

En film jag länge velat se #4

CAPTAIN AMERICA (1990)

Nu undrar en del kanske varför jag inte sett CAPTAIN AMERICA förrän nu – det här är ju ingen särskilt gammal eller obskyr film, och den har visats på svensk TV. Men jag missade den på TV (eftersom programtablån beskrev den som “amerikansk långfilm från 1978 med Reb Brown”) och jag skaffade aldrig en utländsk utgåva.
Jag har länge haft ett trevligt förhållande till Kapten Amerika. När jag var i London 1977 fick jag en T-shirt med kaptenen på, en T-shirt jag var väldigt stolt över. Själva seriefiguren kände jag knappt till, men men bäste kompis som barn hade en gammal engelsk eller amerikansk serietidning vi brukade drägla över – och undra vad den egentligen handlade om, eftersom vi ju inte kunde engelska. Vad hade Kapten Amerika för krafter? 1978 kom den ovannämnda filmen med Reb Brown, som var en TV-film och den följdes av ännu en med Christopher Lee som skurken. Denna andra film biovisades i Sverige och affischen hängde väldigt länge i foajén till Rio i Landskrona – och gissa om jag längtade efter den! När den väl visades som söndagsmatiné var jag sjuk Mina kompisar såg den och sa efteråt att det var häftigt när Kapten Amerika kastade sin sköld på folk.

1980 var jag i Italien och köpte två italienska tidningar med Capitan America, vilka jag “läste” om och om igen, och han dök upp i ett nummer av svenska Hulk-tidningen. Av någon anledning hade han i denna tidning fått sin dräkt färglagd i helt andra färger; han var beige (!) och så långt ifrån den amerikanska flaggan man kan komma. Rätt färger hade han däremot i seriealbumet “Nick Fury kontra Gula Klon” av Jim Steranko, som jag vill minnas släpptes 1979 (Carlsen Comics), medan jag fick tag på det ett eller två år senare. Albumet innehåll några klassiska 60-talsavsnitt av Nick Fury, och herregud, vad häftigt jag tyckte det var.

Åren gick och jag var väl inte så mycket inne på superhjältar längre, men när jag istället började ägna mig åt film mer eller mindre på heltid, hittade jag en gammal hyrkassett från Esselte med – jajamen! TV-filmen från 1978! Det här är en sanslöst bäng och billig film, men samtidigt oerhört trevlig och underhållande. Reb Brown (YOR – THE HUNTER FRÅN THE FUTURE) måste vara en av världen sämsta skådisar och han pratar och går som en neandertalare. Hans far var Kapten Amerika på 1940-talet (då figuren skapades av Kirby Simon för att kämpa mot nazisterna), och nu får Reb superkrafter han med – men det dröjer länge innan han verkligen blir kaptenen. När han väl gör entré är han iförd säckiga trikåer och en ful mopedhjälm. Först i slutscenen ikläder han sig en något tuffare dräkt, vilken han tydligen bär i den andra filmen. Fråga mig inte varför han inte hade den redan från början. Blev den inte klar till inspelningen? Filmen är full av otroliga scener, bland annat en där han kan se en bil långt innan alla andra, eftersom han ser och hör skitbra – även om sagda bil är på andra sidan av en kulle. Till skillnad från den populära TV-serien om Hulken, fick Kapten Amerika ingen serie – av förklarliga skäl.
Comics Scene hette ett glassigt magasin utgivet av Starloggruppen, och i den läste jag för första gången om CAPTAIN AMERICA från 1990, i regi av Albert Pyun och producerad av Menahem Golan på hans då nya bolag 21:st Century, som tog vid där Cannon slutade. Bilderna ur filmen såg lovande ut och kaptenen spelades av Matt Salinger, son till författaren JD Salinger. I en intervju i Comics Scene frågades Salinger om varför han knappt bär sin dräkt i filmen. Salinger svarade “Det finns väl ingen som vill se en vuxen man springa omkring i färgglada tights?”. Med den inställningen undrar man ju varför filmen gjordes.

Det var meningen att CAPTAIN AMERICA skulle få biopremiär, men den dumpades direkt på video i USA efter att den legat på hyllan några år, och resten av världen följde samma exempel – fast det är förstås möjligt att den biovisades i någon gudsförgäten avkrok. Filmen har rykte om sig att vara rätt kass, billig och dum, och efter att ha sett den, så Tja, den är ju kass, billig och dum, men samtidigt inte så illa. Och när det gäller Albert Pyun vet man aldrig vad man får. Mannen gör mest dynga, men han har ju även gjort DET GRYMMA SVÄRDET och NEMESIS.
Filmen börjar 1943, då den halte Steve Rogers (hm, var han verkligen halt i serien?) checkar in hos militären för att utsätta sig för ett experiment. Han byggs om till supersoldaten Kapten Amerika, med ett specialuppdrag: Mussolini har tidigare genomfört samma experiment på en italiensk pojke, som förvandlades till den grymma superskurken Red Skull. Kaptenen åker till Italien och brottas med Red Skull på en raket som flyger iväg – och när raketen passerar Washington D.C. ses den av en liten pojke som tar ett foto på kaptenen. Raketen kraschar i Alaska, och först 1990 hittas Kapten Amerika, som legat djupfryst i ett isblock. Samtidigt har den lille pojken vuxit upp till Ronny Cox från ROBOCOP och blivit USA:s president.
Red Skull har tinats upp han med och återvänt till Italien för att leva jävel. Steve Rogers återvänder till sin gamla flickväns hus och tammefan om hon inte bor kvar, och har blivit en gammal kärring tack vare sminkavdelningen. En hott dotter har hon också skaffat sig tillsammans med sin make – fast hon hoppades alltid att Steve skulle återvända. Hon blir ju lite snopen när Steve står på röskeln och ser likadan ut som 1943, minus hältan.

Men säg den lycka som varar för evigt. Det dröjer inte länge innan skurkar dyker upp och mördar den gamla flamman och hennes make, fast det är förstås Kapten Amerika de är ute efter. Tillsammans med den hotta dottern åker Steve till Italien för att banka Red Skull.
Nej, Steve Rogers är inte iförd dräkten speciellt ofta – fast ändå mer än jag hade förväntat mig. Dessutom har han försetts med en helt okej dräkt – förvisso är det nästan alltid fånigt med superhjältedräkter i spelfilmer, men han ser ut precis som i serietidningen. Albert Pyuns filmer har ofta rätt bra foto, så även här; det ser åtminstone bättre ut än genomsnittsliga, snabbt producerade lågbudgetfilmer.
Men annars påminner detta mest om pilotavsnittet till en TV-serie. Speciellt mäktigt och biomässigt är det inte precis och actionscenerna är rätt återhållsamma. Man skulle kunna jämföra filmen med den där Cormanproducerade filmen om Fantastiska Fyran från 1994 som aldrig släpptes, fast med lite större budget och mer kända skådisar. Ned Beatty från SUPERMAN THE MOVIE spelar en journalist, och i början av filmen spelar Michael Nouri en amerikansk officer – Nouri var en favorit en gång i tiden, från TV-serien GANGSTERLIV (borde inte den komma på DVD?) och framför allt THE HIDDEN. Okej, han var även med i FLASHDANCE.
Nu är det visst en ny Kapten Amerika-film på gång. Säkerligen extremt påkostad. Med lite tur blir den lika bra som IRON MAN och SPIDER-MAN-filmerna, men eftersom filmmakarna fick den idiotiska idén att låta Samuel L Jackson spela Nick Fury i IRON MAN (kom igen, Jackson är inte bara svart, han har som typ ingenting gemensamt med Fury!) vet man aldrig vad som händer och hur det blir.

Publicerat 2009-04-20 av Pidde Andersson

Österlens beskyddare!

Här är han:

MÄKTIGE MÅNSSON!

Mer info om vem han är och varför han figurerar i min blogg kommer om några veckor...

Skrivet av Pidde Andersson 11 februari 2009 klockan 11:47

Seriechock

Lustigt, när jag började ta upp gamla serietidningar från 1970-talet, ökade plötsligt antalet besökare av min blogg! (metrobloggen.se/piddeandersson) Hmm, det här ska även i fortsättningen först och främst vara en filmblogg, men jag får kanske ta upp gamla serier lite oftare, eftersom det av allt att döma går hem i stugorna.

Till exempel hörde Lars, den hårfagre redaktören för gratistidningen Nya Upplagan, av sig. Han brukade köpa Chock i Löderups lanthandel. Chock är en tidning alla verkar komma ihåg. Om någon 60-talist tar upp gamla serietidningar - det behöver inte ens vara skräckserier som diskuteras - i en diskussion på krogen, nämns oftast Chock. Av någon anledning ansågs Chock vara den "värsta" av skräcktidningarna. Kanske för att den var i stort format och hade målade omslag, vad vet jag.

Och för att den inte såg ut som en "vanlig" serietidning inuti. Jim Warrens skräcktidningar Creepy och Eerie, ur vilka Chock plockade sitt material, var anpassade till magasinsformatet och skulle ha en lite mer arty look; mer vuxenanpassad. Därför tyckte jag att serierna i Chock var svårlästa och trista när jag var liten gosse. Och vet ni vad? Jag tycker fortfarande att de är trista. Även om själva tidningen Chock var cool. Jag minns att jag som barn undrade varför det ibland stod "Bara för vuxna" på omslaget. Jag hade aldrig sett Chock hemma hos några vuxna. Jag hade aldrig sett några serietidningar alls hemma hos vuxna. Vilka vuxna läste Chock? undrade jag.

Warren publicerade även Vampirella, som kom ut med en handfull nummer på svenska. Detta var också en svartvit tidning i magasinsformat - i USA. I Sverige fick man av någon anledning för sig att ge ut tidningen på glättat papper och i färg. Och i magasinsformat. Detta innebar att tidningen såg ut som grönsakssoppa. De spröda teckningarna i serierna var aldrig avsedda att färgläggas - allra minst så fult som i Semics tidning. 

Skriven: 2008-07-29

Serieminnen

Efter att ha läst min recension av THE DARK KNIGHT här på bloggen, undrar kanske några hur jag kan komma ihåg exakt var och när jag fick ett nummer av Läderlappen 1974 och hur jag kunde läsa tidningen. Jag var ju bara sex år. Det sistnämnda är inte så konstigt - jag lärde mig läsa och skriva när jag var fem, eftersom jag ville veta vad det stod i pratbubblorna i alla dessa fascinerande serietidningar.

Men serietidningar betydde otroligt mycket för mig när jag var barn - jag var hänförd av dem. Min gode vän, Fantomenförfattaren Claes Reimerthi sa en gång "Visa mig omslaget till en serietidning och jag ska berätta var jag köpte den". Jag vill minnas att Claes citerade någon annan.
Men så är det. Ser jag gamla tidningar jag äger - eller har ägt - minns jag ofta var jag köpte- eller fick dem.
När jag skrev min DARK KNIGHT-recension och berättade om gamla Läderlappen, blev jag allt lite nostalgisk. Jag kom att tänka på andra gamla serietidningar, som betydde mycket för mig. Så för att tillfredställa främst mig själv, tar jag en titt på dessa tidningar. Det är kanske totalt ointressant för mina läsare, men nu har jag i alla fall själv de här gamla omslagen samlade på ett och samma ställe...

DET BÄSTA UR MARVEL MED CONAN nr 3/1974
Min morsa hade plötsligt och oväntat fått en del extra pengar. Hade hon vunnit dem? Njä, jag vet inte, men jag tror hon fått pengar tillbaka på skatten. I vilket fall var hon väldigt glad. Detta måste ha varit en torsdag, för torsdagar åkte vi alltid till Epe Livs på Infarten för att veckohandla. Och jag skulle få välja precis vilken serietidning jag ville. Vilken som helst utan restriktioner. Så glad var morsan - som annars aldrig ville att jag skulle läsa svartvita tidningar. Av någon anledning hade hon fått för sig att svartvita tidningar var hemska och otäcka. "Äckliga", som hon uttryckte det.

Så jag valde en tjock, dyr och svartvit tidning - Det bästa ur Marvel med Conan. Jag visste inte vad det var, men eftersom den var svartvit, trodde jag att det var en skräcktidning.

Nu var det förstår ingen skräcktidning. Bortsett från Conanavsnittet, handlade det förstås om superhjälteserier. I avsnittet med Silversurfaren fanns det en helsida föreställande en demon eller djävulen eller vad det var, sittande på en tron. Jag tyckte att det var en väldigt otäck bild och försökte skrämma farmor med den. "Oh, som han ser ut!" sa hon.

I avsnittet med X-männen - jag tror det ingick ett sådant - figurerade jätterobotarna The Sentinels. Jag trodde att det var de som var X-männen.
...Och så var ju Conan själv med. Eller "Kånnan", som jag uttalade namnet. Det var andra delen av det där dubbelavsnittet där Conan möter Elric of Melniboné. I vanlig ordning begrep jag absolut ingenting av serien, men Conan gjorde ett outplånligt intryck på mig. Den var snyggt tecknad (av Barry Smith) tyckte jag. Conan såg häftig ut. Men framförallt innehöll serien både stora svärd och monster och demoner! Allt en sexåring kan önska.
Jag satte mig genast och ritade egna serier om Conan och X-männen. Eftersom jag inte hade fattat vad de handlade om och vad de gick ut på, lär mina serier ha haft ganska intressanta handlingar. Antagligen bestod de uteslutande av strider. Conan mot Sentinels.
34 år senare gillar jag fortfarande Conan.

FANTOMEN nr 18/1976
Den här tidningen förändrade faktiskt mitt liv - även om jag bara var åtta år gammal. Innan jag köpte den här tidningen, återigen på Epe, hade jag bara läst ett gammalt julalbum med Fantomen. Jag vet inte varför jag plötsligt ville ha det här numret. Antagligen för att omslaget är tufft utan like. Fantomen ser sammanbiten ut, hans händer är bundna, han stor vid en grop försedd med spikar - och bakgrunden brinner! Wow! Det här kan ju bara vara bra!

Och det var det. Tyckte jag i alla fall då. Jag har läst om avsnittet "Vråkar över Vacul" som vuxen, flera gånger, och avsnittet är väl ingen större höjdare, men jag förstår varför det gjorde intryck på mig som barn. Det är tecknat av Jaime Vallvé med tunga skuggor. Det är slott och fängelsehålor och mystiskt och stämningsfullt. Och skurkarna; vråkarna, har stora V:n intatuerade i pannan.

Numret innehöll även Bernhard Prince, som jag tyckte var kladdigt tecknad, men det förekom ondskefulla fiskar i avsnittet, så det var ju spännande bara det.

Faktum är att jag blev så tagen av Fantomen nr 18/76, att jag ögonblickligen klippte ut kupongen för anmälan till Fantomenklubben och skickade in den tillsammans med några frimärken. Och från och med 1977 prenumererade jag på tidningen.

Vad som skilde Fantomen från de flesta andra tidningar, var att den tog läsarna på större allvar - i alla fall oss som var intresserade av serier och ville bli serietecknare. Det stod alltid vilka som låg bakom serierna och ibland kunde man läsa reportage om dem.

DRACULA nr 6/1975
En dag kom min moster förbi. Hon hade varit och bowlat och i bowlinghallen hade hon hittat en kvarglömd serietidning, som hon tog och gav till mig. Om detta verkligen var 1975 vet jag inte, det är inte säkert att tidningen var helt färsk. Men det var i alla fall Dracula - och just det här numret innehöll ett avsnitt som jag tyckte var något av det häftigaste jag någonsin läst. Inte nog med det, jag tyckte även att serien var otäck på riktigt - jag var i den åldern då skräckserier faktiskt kunde upplevas som skrämmande. Åtminstone om de var tecknade av Gene Colan.

I Dracula nummer 6/75 introduceras privatdeckaren Hannibal King. Bara det var coolt; en slusk av Mike Hammer-modell. Men inte nog med det - efter att jag jagat Dracula och andra vampyrer genom hela avsnittet, kommer en punchline som fick mina nackhår att resa sig: i sista rutan avslöjas att Hannibal King själv är vampyr! Oj!

På antikvariat köpte jag fler nummer av Dracula, men de var aldrig lika häftiga som just det här numret.


PILOT nr 7/1977
Varför jag tvunget ville ha den här tidningen vet jag inte. Vi skulle till England ett par veckor under sommarlovet och jag skulle få köpa en serietidning att läsa i bilen - på den tiden räckte det ofta med en tidning, eftersom jag läste om den om och om igen, hur många gånger som helst.

Av någon anledning blev jag som barn plötsligt intresserad av gamla stridsflygplan. Och Pilot fortsatte jag att köpa. På antikvariat köpte jag drivor. Innehållet i tidningen bestod till stor del av gamla träiga brittiska krigsserier från IPC. Battler Britton och gänget. Men de hade något som tilltalade mig. Då. Idag tycker jag att de är ganska oläsliga.

ANDRA TIDNINGAR...
Sedan har vi ett par tidningar jag aldrig köpte eller läste när de kom ut. Helt enkelt därför att jag varken fick köpa eller läsa dem. Men de stod där på tidningshyllorna på Linds Tobak, högt upp, vill jag minnas, kanske för att små barn inte skulle komma åt dem. Där stod de, tidningarna i större magasinsformat, med sina lockande omslag och jag undrade vad de skulle tänkas innehålla. Som Gravmannen nummer 2/1975, till exempel. Gravmannen - ja jävlar, är inte detta det absolut bästa namn som givits en seriefigur? I original hette tidningen Tales of the Zombie, men vad är det jämfört med Gravmannen? Som vuxen har jag förstås letat upp gamla nummer av Gravmannen. Och om inget annat, är omslagen snygga.

Sedan har vi en tidning som varit ett mysterium - fram till idag, faktiskt. Jag tror att det var samma dag 1974 som jag köpte det där numret av Läderlappen. På skräckhyllan lyste ett omslag jag tyckte var chockeande äckligt: en gubbe tittade på sina maskätna händer och utbrast "MASKAR!". Sedan dess har jag inte sett till tidningen. Jag började undra om jag mindes rätt. Fanns det verkligen en tidning med detta omslag? Eller var det en baksida? Eller hade jag drömt alltihop?

Nej. Tidningen fanns. Jag hittade omslaget på nätet idag. Jag har alltså fortfrande inte läst själva tidningen, men nu vet jag att jag mindes rätt. Hm... Känns allt rätt konstigt att återse omslaget 34 år senare... 

Bio: The Dark Knight

Läderlappen... Låt oss åka tillbaka i tiden. Till början av 1970-talet. Till den tiden då alla ungar faktiskt läste serietidningar, den tiden då det varken fanns video eller Internet - eller ens hemdatorer. Och till den tiden då Marvel Comics förde en märklig tillvaro på den svenska marknaden - Marvels hjältar figurerade i kortlivade, slarvigt redigerade tidningar och det dröjde till 1978 innan de fick fotfäste. Däremot fanns det alltid tidningar med figurer från DC Comics att tillgå. Främst tidningarna Stålmannen, Stålpojken, Gigant och Läderlappen. Gigant var för dyr och Stålmannen gillade jag aldrig. Stålpojken tyckte jag bättre om, eftersom Rymdens Hjältar var med i den tidningen. Men Läderlappen var tuffast.

December 1974. Linds Tobak på Artillerigatan i Landskrona - samma gata där Vlado Video senare skulle slå upp portarna. Mina föräldrar tyckte att jag skulle få en serietidning (jag tror att det var på väg hem från julskyltningen), och efter att ha valt länge och väl, fastnade jag för Läderlappen. Nummer 12/74. Jag vet inte riktigt varför. Jag hade aldrig köpt Läderlappen tidigare, jag gillade ju Tomahawk.

I vilket fall gjorde denna tidning ett stort intryck på mig. Jag begrep aldrig storyn i numrets huvudserie. Jag fattade ingenting. När jag läst om serien som vuxen, förstod jag den, men även om den inte är speciellt bra, förstår jag varför jag inte begrep handlingen - och varför serien gjorde så djupt intryck.

Det var något mörk och hotfullt över seriesidorna. Inte alls som Stålmannen och de andra DC-titlarna. Eller som någon annan tidning på marknaden (bortsett från skräcktidningarna, men de fick jag inte läsa). Eller som de muntra Läderlappsavsnitt från 1950- och 60-talen som gick som utfyllnad i 70-talstidningarna.

Huvudtecknare i mitten av 70-talet var Jim Aparo (fast omslaget till 12/74 var tecknat av Mike Kaluta), och jag tyckte hans bilder var otroligt tuffa. Vilket de var. Läderlappen själv såg extremt tuff ut. Jokern såg ut som hämtad ur en skräcktidning. Nummer 9/1975 tyckte jag var speciellt bra och spännande; "Du kommer att dö av skratt, Läderlappen" hette avsnittet och Jokern hade utstuderat djävulska planer och det figurerade en giljotin. En annan grej som förekom i 70-talets Läderlappen var kampsport. Man fick lära sig vad en sai var för något. Och aikido.

1970-talets mest berömda Läderlappentecknare var Neal Adams, vars produktion samlades i två inbundna volymer på svenska för ett par år sedan. Men vad jag kommer ihåg medverkade inte Adams i de tidningar jag läste; hans serier gick inte i repris. Det första jag läste av honom - när det gäller Läderlappen - var "Jakten på den fruktade Ra’s al Ghul", som publicerades i albumform 1979. Ytterligare en serie som gjorde stort intryck på mig. Jag tänkte att Neal Adams måste vara världens bästa serietecknare. Adams Läderlappen, med manus av Denny O’Neil, vann en massa priser på sin tid och ansågs förnya den amerikanska serietidningsserien. Men efter att ha läst om serierna, tycker jag inte att de var sååå bra. De gjorde en tuffare, mörkare och mer realistisk serie - men där finns en del berättarmässiga konstigheter som aldrig fanns i Marvels serier.

Sedan föll Läderlappen i glömska. Jag läste Spindelmannen och Fantastiska
Fyran istället. Och Fantomen, förstås. Det dröjde fram till mitten av 80-talet innan Läderlappen blev cool igen. Javisst, när Frank Miller kom med The Dark Knight Returns. Och vi får inte glömma den på sin tid omtumlande Killing Joke av Alan Moore och Brian Bolland.

När jag gick på mellanstadiet visade dansk TV en långfilm om Läderlappen. Det hade tidigare gått en film om Läderlappen på TV, som gjorde mig och mina kompisar väldigt besvikna - vi undrade var Bruce Wayne höll hus och varför alla sjöng hela tiden. Hur skulle vi kunna veta att Läderlappen även är en operett?

Nåja. Jag bänkade mig en eftermiddag och tittade på den här långfilmen och blev minst sagt konfunderad. Vad var det här? Det här var ju mycket konstigt. Filmen var förstås BATMAN - THE MOVIE från 1966 med Adam West och Burt Ward, som gjordes när TV-serien var som populärast i USA. I Sverige visades inte serien förrän på sent 80-tal, så jag hade ingen aning om att TV-Läderlappen var en så kallad "camp" version.

Fast Läderlappen hade filmatiserats tidigare. På 1940-talet gjordes tre serials. Jag har bara sett snuttar ur en av dem, serietecknaren Joakim Lindengren satt bredvid mig och kommenterade läderlappsbilen, som var en "vanlig" bil. "Åh, titta, ventilationsrutor!" sa Jocke.

Vi närmar oss modern tid. Sent 80-tal och Läderlappen hete plötsligt Batman i Sverige. Detta eftersom Tim Burtons långfilm BATMAN från 1989 hette just BATMAN i Sverige - vilket ledde till att vi plötsligt hade två figurer här. En gladare hjälte på TV och i tidningar med repriser av gamla serier, som hette Läderlappen - och en mörk hämnare på bio och i nya tidningar som hette Batman. Och plötsligt blev de svenska översättningarna konstiga. Batgrottan?

Burtons BATMAN såg jag på Times Square och den blew my mind. Vilket inte är så konstigt. Tim Burton är ju Tim Burton. För att inte tala om uppföljaren BATMAN RETURNS 1992. Det måste vara omöjligt att göra en bättre Batmanfilm - eller superhjältefilm - än den, tänkte jag då, och väldigt lång tid framöver. I synnerhet när Joel Schumacher kom med BATMAN FOREVER och BATMAN & ROBIN. Plötsligt närmade sig Batman 1960-talets TV-serie igen, vilket knappast gjorde någon glad. En av orsakerna till detta torde vara att Schumacher är född 1939. Jag har svårt att tänka mig att han har någon större koll på dagens serietidningar. Han gjorde antagligen filmer så som han trodde serietidningsfilmer skulle vara, och så som serier var när han var grabb på 50-talet.

Om man, som Christopher Nolan, är född 1970, har man en annan inställning. Nu vet jag förvisso inte om Nolan växte upp med serietidningar och Batman, men för hans - och min - generation är serietidningar en självklar del av kulturlivet och inget man ser ner på. Det finns ingen som helst orsak till att en tecknad serie ska vara sämre än en roman - eller en film.
Nolans BATMAN BEGINS från 2005 strök ett streck över Schumachers filmer och till stor del även över Burtons, och resultatet blev en kritikerrosad film och en stor publikframgång. Gotham City var fortfarande ett helveteshål, men ett mer realistiskt sådant, ingen gotisk mardröm. Och Batman själv var en något mer realistisk hjälte, om man nu kan kalla en maskerad hämnare för realistisk.

Och nu har vi så uppföljaren THE DARK KNIGHT här. Återigen av Nolan. Filmen har blivit årets mest kritikerrosade film i USA, vilket ledde till högt ställda förväntningar från min sida. Jag har sågat eller varit svalt inställd till alldeles för många filmer på sistone. Det skulle verkligen, verkligen vara roligt att för en gångs skull få dela ut högsta betyg till en film. Så - kommer jag att ge fem syndiga dvärgar till THE DARK KNIGHT?

En ny brottsling härjar i Gotham City. Psykopaten Jokern (Heath Ledger), en galning helt utan moral. Samtidigt håller åklagaren Harvey Dent (Aaron Eckhart) på att rensa upp i staden - till skillnad från Batman (Christian Bale) på laglig väg. Gothamborna blir negativt inställda till Batman, som anses vara en laglös galning även han. Dessutom är Bruce Waynes gamla barndomsvän och kanske ex-flamma Rachel Dawes (Maggie Gyllenhaal) ihop med Dent och de tänker gifta sig.

Saker och ting spårar ur i våldsamma drabbningar mellan Batman, Jokern, polisen och maffian - den sistnämnda ledd av Salvatore Maroni (Eric Roberts). Och alla som kan sin Batman vet ju att Harvey Dent blir skurken Two-Face - eller Dubbelansiktet, som han hette på svenska. Så antalet skurkar ökar.

Den senaste veckan har det varit mycket prat om att Heath Ledger kan komma att Oscarsnomineras för sin roll. Och javisst, han är utmärkt som Jokern. Jag gillade aldrig Ledger. EN RIDDARES HISTORIA var en kul film, men Ledger såg jag bara som ännu en blek pretty-boy. CASANOVA var inget vidare, ej heller BRÖDERNA GRIMM. BROKEBACK MOUNTAIN var väl en okej film, men efter att ha sett den en gång, räcker det. Jag lär knappast se om den. Varför ska jag göra det? Och jag förstår inte varför alla tyckte Ledger var så fantastisk i den.

Men som Jokern är han alltså bra; hans besynnerliga hållning och sönderskurna kinder och utsmetade clownmake-up gör att han ser ut att vara en rymling från en freakshow. Han rör sig märkligt, pratar med obehaglig röst och slickar sig spastiskt om läpparna. Jag gillade aldrig Jack Nicholsons Joker i Burtons BATMAN, det var för mycket pajas och Nicholson över honom. Jo, nog skulle Ledger kunna få en Oscar för sin rollprestation - fast det blir ju svårare för honom att ta emot den, död som han är. En annan sak som slår mig, är att hans Jokern påminner om Brandon Lees Eric Draven i THE CROW - en annan skådespelare som uppträdde i en mardrömsartad clownmask och dog innan premiären.

Aaron Eckhart är mycket bra som Harvey Dent. Hans make-up som Dubbelansiktet är intressant - han liknar inte alls tidigare inkarnationer av figuren, nej, han ser - hör och häpna - faktiskt ut som Jonah Hex! DC:s westernhjälte, alltså. Fast med ärren på andra halvan av ansiktet.

Det är kul att se Eric Roberts i en riktig film, vilket man allt för sällan får göra; han verkar ha kul i sin roll, och Gary Oldman och Michael Caine är förstås bra som polischef Gordon respektive Alfred. Maggie Gyllenhaal har jag svårare för. BATMAN BEGINS fick kritik för att den hade Katie Holmes i rollen som Rachel. Visst, Gyllenhaal är en betydligt bättre skådis än Holmes, men hon ser ut som en lågstadiefröken från Häljarp som är engagerad i Folkpartiet på sin fritid. Lite småtrist.

Den svagaste länken i THE DARK KNIGHT måste vara Batman själv. Nej,

Christian Bale är förstås inte dålig. Men han är omgiven av en massa figurer som är betydligt intressantare. Och rakt framifrån ser Batman lite...lustig ut. Han ser helt okej ut i profil, men framifrån blir det lite ekorre över honom, med de fluffiga kinderna. För att folk inte ska känna igen honom på rösten, förställer han den, vilket också kan bli aningen irriterande. (Förresten: tycker inte Waynes alla flickvänner att det är konstigt att hans kropp alltid är full av blåmärken och ärr efter slagsmål? Eller han går kanske aldrig till sängs med brudarna?)

Det är gott om action i filmen - och riktigt fet sådan. Det är inte blodigt, men jag förstår att filmen fick en femtonårsgräns i Sverige. Detta är inte en film som riktar sig till barn, den är för mörk och handlingen för komplex. Samtidigt som man förstås kan tycka att det är lite fånigt att göra "vuxenfilm" av en genre som egentligen riktar sig till tolvåringar.

I stort sett alla filmkritiker hävdar att THE DARK KNIGHT är något helt nytt; innehållsmässigt och sättet den är gjord på. När det gäller film är det kanske så. Men egentligen är den här typen av superhjälteäventyr ingenting nytt. Tecknade serier av den här typen har funnits i trettio, kanske fyrtio år. Men hur många medelålders filmkritiker läser serietidningar?

Nej, jag kommer inte att ge fem syndiga dvärgar till THE DARK KNIGHT. Filmen är varken bättre eller sämre än BATMAN BEGINS. Av årets superhjältefilmer tror jag faktiskt att jag uppskattade IRON MAN mer. Och enligt mig är den bästa superhjältefilmen fortfarande SPIDER-MAN 2 - vilket beror på att jag tycker att Spindelmannen är den bästa superhjälten, karaktärsmässigt. Nog är det coolt att Bruce Wayne är en stenrik playboy (THE DARK KNIGHT innehåller en fin scen där han i helikopter anländer till en fest med två galanta damer vid sin sida), och nog är Batman en tuff och grafiskt tilltalande, dyster hämnare. Men det går inte att göra så mycke med honom. Till skillnad från med Peter Parker/Spindelmannen.

Alltså avslutar jag denna rekordlånga recension med att ge THE DARK KNIGHT - en mycket bra film - en FYRA i betyg. 

Skriven: 2008-07-25

Bio: Iron Man

Järnmannens karriär i Sverige har väl inte varit någon höjdare. Åren runt 1980 figurerade han i den kortlivade tidningen Atlantic Special, där han delade utrymmet med Spökryttaren. Det jag främst kommer ihåg från denna tidning var att slarvpellarna på Atlantic Förlag kastade om ordningen på två avsnitt, så att vi fick läsa slutet före början. Typiskt Atlantic. Det är möjligt att han dykt upp tidigare i de svartvita Marveltidningarna som kom på 60-talet, och han har säkert förekommit i Semics och Egmonts senare Marvelutgivning, men själv läste jag bara serierna i Atlantic Special - därför har jag ingen större koll på Tony Stark, alias Järnmannen, och hans liv och leverne.

...Bortsett från grunderna: han är stenrik, har hjärtproblem och kämpar mot sin alkoholism. Oj, där fick Stan Lee verkligen till det när det gäller superhjältar med personliga problem.

Att det skulle göras långfilm på Järnmannen får väl anses ganska överraskande. Han tillhör inte de mest välkända hjältarna, allra minst utanför USA, och han är långt ifrån lika tacksam att göra något intressant av, som Spindelmannen och Läderlappen.

Men anlitar man Robert Downey Jr till huvudrollen är man redan där halvvägs hemma. Stoppa in ett ytterligare gäng bra skådisar, en story som håller, bra effekter och feta robotslagsmål, så är man hemma.

Det tekniska geniet Tony Stark är boss för Stark Industries. Han är en playboy som gillar brudar och whisky, och han tillverkar högteknologiska vapen som används "i fredens tjänst". Stark är en cynisk och nonchalant snubbe. Gwyneth Paltrow är hans assistent Pepper Potts som håller efter honom, och Jeff Bridges är hans partner Obadiah Stane.

Men en dag bär det sig inte bättre än att Stark blir kidnappad av illasinnade svartmuskiga män i Afghanistan. De vill att han ska bygga det nya supervapnet Jericho åt dem. Stark sätter igång att bygga i grottan där han sitter inspärrad, men inte fan bygger han ett vapen - vad hade egentligen de potentiella terroristerna tänkt sig? Nej, Stark snickrar ihop en skottsäker robotdräkt, bryter sig ut och flyger hem.

Väl hemma blir Stark en ny människa. Nu blir det budskap och grejor, eftersom han inser att hans vapen inte alls gagnar freden, utan tvärtom. Han bygger sig en ny, flottare robotdräkt och blir Iron Man - alla gamla superhjältar får ju numera behålla sina engelska namn i Sverige. Partnern Stane gillar inte att Stark nu är snäll och omtänksam, så han förser fienden med vapen från Stark Industries - och han bygger en ännu större robotdräkt åt sig själv.

Tony Stark kommer på att han inte bara blivit en fredlig man med hjärta, han är nog allt betuttad i fröken Potts också. Och hon är förstås också hemligt kär i sin chef. Men de kommer inte så långt på kärleksfronten, eftersom Stark måste bli Iron Man, flyga iväg och spöa terrorister, innan det är dags för ett fläskigt robotslagsmål.

Robert Downey Jr är lysande i huvudrollen. Väldigt bra. Kul repliker, och kul att det inte är ännu en förvirrad tonåring som försetts med superkrafter, utan en vuxen karl. Okej, han har ju egentligen inga superkrafter, han fuskar med en dräkt, men ändå. Jeff Bridges - som jag först inte kände igen - ser gigantisk och obehaglig ut. Paltrow är ovanligt älskvärd. Många kul scener när Stark testar sin dräkt, massor av destruktionsorgier, distade elgitarrer på soundtracket - och alla filmer som innehåller scener där män i robotdräkter slår varandra i skallen med bilar är bra per automatik. Dessutom är regissören Jon Favreau en gammal Marvelfanatiker, det är möjligt att IRON MAN hade blivit skit i mindre kompetenta händer.

Stan Lee har förresten sin bästa cameo hittills - som Hugh Hefner!

Den bästa superhjältefilm som gjorts är fortfarande SPIDER-MAN 2. Men IRON MAN kommer ångande hack i häl. Väldigt underhållande film, jag ser fram emot en uppföljare.

För att sammanfatta: IRON MAN rockar - hårt!

 

 

(Biopremiär 1/5)

Mottagandet i svensk press blev lite märkligt. Michael Tapper gillar filmen i Sydsvenskan. I Svenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad är man svalare, medan DN av någon anledning inte gillar filmen. Mer positiva är man i danska Politiken och norska Dagbladet.

Skrivet av Pidde Andersson 30 april 2008 klockan 22:12

Frank Miller (igen)

Efter att ha skrivit om Frank Millers THE SPIRIT härunder, kom jag att tänka på min SIN CITY-artikel från 2005. Så varför inte köra den här? Kan tänka mig att många SIN CITY-fans inte läst den.
Passar även på att skjuta in, att den som frågade Miller om de halvnakna brudarna, var en upprörd tysk kvinna i fula kläder.
CANNES 18/5 – SIN CITY

Flerfaldigt prisbelönta Frank Miller började teckna serier professionellt i slutet av 1970-talet, och slog igenom när han i början av 80-talet även började författa sina egna manus. Först förnyade han Marvels blinde superhjälte Daredevil, därefter gjorde han detsamma med konkurrerande förlaget DC Comics' Batman. Miller revolutionerade de amerikanska serietidningsserierna. I början av 90-talet skapade han Sin City, en svit på hittills sju serieromaner som är en uttalad hyllning till Mickey Spillanes hårdkokta deckare, om än mer skruvade och våldsammare.

Frank Miller har tidigare varit involverad i en handfull filmer som manusförfattare, men nu har han debuterat som regissör – tillsammans med Robert Rodriguez har han filmatiserat Sin City som tävlar i Cannes.

Liksom David Cronenbergs "A History of Violence", även den baserad på en tecknad serie, är "Sin City" något alldeles oerhört våldsam, om än på ett överdrivet, orealistiskt sätt. Huvuden rullar, kroppsdelar huggs och skjuts av i en nästan rekordartad mängd.

- Jag tror inte på det där om att apan gör det apan ser, svarar
Frank Miller när han blir tillfrågad om han tror att publiken kommer att imitera det som sker i filmen. De flesta stora, klassiska litterära verk och dramer är otroligt våldsamma, från Iliaden och framåt.

- Våld är ett alldeles för stort ord, fortsätter Miller. Våld kan
innebära så mycket, precis som ordet sex. Sex kan vara både "Långt ner i halsen" och Rita Hayworth. Våld kan vara både Snurre Sprätt och realistiska dramer. En historia vi nog alla hört när vi växte upp, är den om den lille pojken som trodde han var Stålmannen, knöt en handuk om halsen som mantel, och hoppade ut genom ett fönster och dog. Vet ni vad? Den där lille killen har aldrig existerat! Om historien vore sann, hade jag vetat vad han hette. Japansk populärkultur är en absolut våldsammaste i hela världen, men samtidigt är brottsstatistiken i Japan väldig låg, till skillnad från i Amerika. Jag tror verkligen inte att verkligheten imiterar dikten.

Här avbryts Miller av skådespelaren Michael Madsen, som spelar Bob i "Sin City":

- Frank, då kan jag avslöja att jag vet vem den där killen som
hoppade ut genom fönstret var, säger han. Det var jag! Men jag överlevde.

I vanlig ordning bär Robert Rodriguez en stilig cowboyhatt och han har också något att tillägga till Frank Millers åsikter om fiktivt våld.

- Vi hade faktiskt inga problem med MPAA (den amerikanska
filmcensuren), säger Robert Rodriguez. Filmen är så pass stiliserad, den är inte realistisk. MPAA insåg att "Sin City" handlar om mörkret, inte bara det faktum att filmens utseende är mörkt, utan även mörkret inom figurerna.

"Sin City" bygger på tre av albumen, tre separata historier med vissa gemensamma element. Alla män i filmen är tuffa, kedjerökande, våldsbenägna hårdingar, medan alla kvinnor är sexiga, halvnakna, våldsbenägna strippor och fnask. Just skildringen av kvinnorna har väckt en del starka reaktioner i USA, där filmen redan haft premiär.

- Tja, vad ska jag säga, suckar Fran Miller. Jag är en kille! När jag
satte mig ner för att skapa Sin City, beslutade jag att männen ska vara tuffa, kvinnorna sexiga, bilarna snygga. Helt enkelt därför att det är roligare att rita sadana saker.

- I "Sin City" är kvinnorna lika starka och mäktiga som männen,
kommenterar Robert Rodriguez.

Brittany Murphy, som spelar Shellie, ger sin syn på saken:

- Det är kvinnorna som styr staden, säger hon. "Sin City"
konrolleras av kvinnor med världens äldsta yrke. Maktförhållandet är omkastat. I filmen är det männen som har inre monologer och grubblar och funderar, medan kvinnorna har männen i sina händer och ibland dödar dem.

"Sin City" är inspelad i Robert Rodriguez egen studio i Austin i Texas, och den är gjord på ett helt nytt sätt – i stort sett allting utom skådespelarna är datoranimerat. Skådespelarna agerade framför green screens, och alla miljöer, bilar och annat lades in senare.

- Men det här är ingen specialeffektsfilm, säger Frank Miller. Vi använde skådespelarna som duken vi målade på.

- Och vi använde seriealbumen som referenser, tillägger Jessica
Alba, som spelar strippan Nancy. Vi tittade på Franks bilder och förstod hur det skulle se ut när miljöerna lagts in.

- Franks serier är fantastiska, välregisserade, välklippta ofilmade
filmer, säger Robert Rodriguez. Vi i det närmaste kopierade Franks scener i serierna.

"Sin City" är producerad av Dimension, en av delning inom Miramax, och Miramax gav Rodriguez fria händer att göra vad han ville, efter att de sett en liten testscen. Harvey Weinstein tänkte i två sekunder innan han gav Rodriguez klartecken.

- Dimension är ett independentbolag, säger Rodriguez. Vi hade
knappast kunnat göra filmen för något annat bolag. Andra hade tyckt att det hela var för konstigt och klagat på att filmen skulle vara i svartvitt. Hos Dimension fick vi göra precis vad vi ville, hur vi ville, så vi lekte och experimenterade hela tiden.

Ganska nyligen gick Miramax i graven, åtminstone den version av Miramax vi vant oss vid. Men bolaget kommer att återuppstå i en annan form, nagot som Robert Rodriguez och hans polare Quentin Tarantino ser fram emot. Även Tarantino är involverad i "Sin City". I förtexterna kan man läsa "Special guest director: Quentin Tarantino". Detta innebär att han regisserade en scen, i vilken Clive Owen och Benicio Del Toro sitter i en bil.

- Man brukar säga att två hjärtan slår bättre än ett, säger
Benicio Del Toro. Och då måste det väl vara så att tre hjärtan slår bättre än två.

- Robert var den kreative under inspelningen, säger Clive Owen,
han satte tonen. Quentin kom in som ytterligare en frisk fläkt.

Vad följer efter "Sin Citys" framgångar?

- Jag försöker hela tiden göra andra serier än Sin City, säger
Frank Miller. Jag behöver komma ifrån Sin City mellan varven och tänka på annat.

Men en uppföljare till "Sin City" är redan på gång.

- Vi har inte börjat skriva manus än, men nästa gång ska vi
utgå från albumet "A dame to kill for," säger Robert Rodriguez.

I Sverige kommer blodbadet att börja den första juli, som är "Sin Citys" svenska premiärdatum.

Skrivet av Pidde Andersson 26 april 2008 klockan 16:59