BETYG: FEM
En dag i mitten av 1980-talet bestämde jag mig för att jag skulle börja intressera mig för skräckfilm, så jag cyklade iväg och utan att veta vad det var, hyrde jag de två filmer som hade de blodigaste omslagen i butiken. Jag hade då ingen aning om att den ena av filmerna - "Deep Red" – skulle sätta en kraftig prägel på mitt liv. Jag hade aldrig sett något liknande. Trots att videon var kraftigt censurklippt, satt jag pressad mot fåtöljens rygg och kände nackhåren resa sig. Vilken besynnerlig stämning! Vilken bisarr musik! Är det där mördarens synvinkel eller bara kameran som letar omkring? Och vilken otroligt smart och chockerande upplösning! Så vackert, så ondskefullt, så spännande.
Den italienska genren giallo är mordgåtor, som fokuserar på utstuderade mord och utstuderad estetik. "Deep Red" är den absolut bästa giallon som gjorts. Det är även en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Många kritiker hävdar att det är en av de bästa italienska filmerna någonsin.
David Hemmings är en pianist i ett mystiskt och magiskt Turin. Han bevittnar ett bestialiskt mord, men - liksom i "Blow-Up" - tycker han sig se något mer. Något som sedan saknas på brottsplatsen. Han luskar själv i fallet, vilket leder till att hans liv är i fara medan liken staplas på hög.
Som i många gialli, ger konst och musik ledtrådar till gåtans lösning. Den återkommande barnvisan är svår att glömma, och ja, baren som förekommer i flera scener är kopierad från Edward Hoppers målning "Nighthawks". Vi får flashbacks från en traumatisk barndomsupplevelse, och allt kompas av progressiva rockbandet Goblins högljudda musik.
Denna dubbeldisk innehåller den 20 minuter längre, italienska versionen – tyvärr påpekas det inte att de ganska onödiga extrascenerna enbart har italienskt tal. "Deep Red" gör sig nämligen bäst med engelsk dubbning, även om det här även finns ett italienskt ljudspår. På den andra skivan ligger tajtare exportversionen, den jag hyrde en gång i tiden, och som tidigare bara funnits på en spansk dvd. Extra bonus är den timslånga Argentodokumentären "An Eye for Horror", trailers, bilder, trivia med mera.
Efter "Opera" 1987 tappade Argento känslan och har egentligen inte presterat en enda film som kan kallas "bra" sedan dess - senaste filmen "The Third Mother" är närmast en kalkon. Men låt oss hoppas att Studio S eller någon annan distributör släpper resten av de i Sverige outgivna klassikerna.
Den andra filmen jag hyrde på 80-talet var förresten Wes Cravens "The Hills have Eyes". Den gillade jag inte alls.
Den italienska genren giallo är mordgåtor, som fokuserar på utstuderade mord och utstuderad estetik. "Deep Red" är den absolut bästa giallon som gjorts. Det är även en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Många kritiker hävdar att det är en av de bästa italienska filmerna någonsin.
David Hemmings är en pianist i ett mystiskt och magiskt Turin. Han bevittnar ett bestialiskt mord, men - liksom i "Blow-Up" - tycker han sig se något mer. Något som sedan saknas på brottsplatsen. Han luskar själv i fallet, vilket leder till att hans liv är i fara medan liken staplas på hög.
Som i många gialli, ger konst och musik ledtrådar till gåtans lösning. Den återkommande barnvisan är svår att glömma, och ja, baren som förekommer i flera scener är kopierad från Edward Hoppers målning "Nighthawks". Vi får flashbacks från en traumatisk barndomsupplevelse, och allt kompas av progressiva rockbandet Goblins högljudda musik.
Denna dubbeldisk innehåller den 20 minuter längre, italienska versionen – tyvärr påpekas det inte att de ganska onödiga extrascenerna enbart har italienskt tal. "Deep Red" gör sig nämligen bäst med engelsk dubbning, även om det här även finns ett italienskt ljudspår. På den andra skivan ligger tajtare exportversionen, den jag hyrde en gång i tiden, och som tidigare bara funnits på en spansk dvd. Extra bonus är den timslånga Argentodokumentären "An Eye for Horror", trailers, bilder, trivia med mera.
Efter "Opera" 1987 tappade Argento känslan och har egentligen inte presterat en enda film som kan kallas "bra" sedan dess - senaste filmen "The Third Mother" är närmast en kalkon. Men låt oss hoppas att Studio S eller någon annan distributör släpper resten av de i Sverige outgivna klassikerna.
Den andra filmen jag hyrde på 80-talet var förresten Wes Cravens "The Hills have Eyes". Den gillade jag inte alls.
Skriven: 2008-11-10
