Avdelningen fåniga svenska filmtitlar: i original heter den här filmen DER BAADER MEINHOF KOMPLEX. Så står det i filmens förtexter, och på den svenska textremsan kan man läsa "Baader Meinhof-komplexet". Men på den svenska bioaffischen - och i alla annonser för filmen - står det THE BAADER MEINHOF COMPLEX. Öh? Varför då? Låter det tuffare och är mer säljande om det står på engelska?
Ulrike Meinhof och Andreas Baader begick (troligen) självmord 1976 respektive 1977. Jag var förstås inte så gammal när deras terrorgrupp Röda Armé-fraktionen härjade som värst, men av någon anledning minns jag de där gamla efterlysningsaffischerna med foton på gruppens medlemmar. Är detta en efterkonstruktion för min del? Har jag sett affischerna så ofta att jag bara tror att jag såg dem som barn? Eller satt de - så som jag minns det - uppsatta på svenska postkontor och liknande, och återgavs de ofta i press under det tidiga 70-talet? Jag vill minnas att jag tyckte att typerna på bilderna såg exeptionellt räliga och farliga ut (det var ju dessutom svartvita foton).Nå, här har vi så filmen om Baader Meinhof-gruppens uppgång och fall, en enorm biosuccé i hemlandet Tyskland och landets Oscarbidrag i år. Den intellektuella vänsterjournalisten Ulrike Meinhof, gift och två barn, kommer 1967 i kontakt med den mer handlingskraftige aktivisten Andreas Baader. Baader visar sig vara en vettvilling, hans flickvän Gudrun och de andra i gruppen är inte sämre, och snart sätter de Europa i skräck med sina skoningslösa aktioner.
Jag läser i diverse tidningar att filmen har fått kritik för främst två saker. Dels för att den berättas med Hollywood- dramaturgi, och dels för att beskrivningen av terroristerna kan uppfattas som glorifierande - det sistnämnda kan då hänga ihop med dramaturgin.
Men jag håller inte med. Varför ska folk alltid klaga på amerikansk dramaturgi? Är det något dåligt när en film inte är tråkig och faktiskt engagerar och håller intresset uppe hela tiden? THE BAADER MEINHOF COMPLEX är ju ingen dokumentärfilm; det är ett drama med skådespelare.
...Och nej, jag tycker inte att knäppgökarna i RAF glorifieras. Hur kan någon sympatisera med dem? Moritz Bleibtreu tolkar Andreas Baader som en fullblodspsykopat. De övriga verkar inte heller ha alla hönsen hemma. Av filmen att döma fick de många anhängare på sin tid, men jag har svårt att förstå varför. Och detta är väl min största invändning mot filmen: jag förstår inte varför terroristerna beter sig som de gör, vad de anser vinna på sina våldsdåd. Varför de tycker att det är en bra idé att spränga folk i luften om man vill protestera mot Vietnam och annat.
Men jag hade nog inte blivit klok på RAF även om allt förklarats i detalj. För jag blir aldrig klok på aktivister. Som de där dårfinkarna som gjorde sitt bästa för att slå sönder Malmö förra månaden. Ja, vilken bra idé, vi maskererar oss och pangar skyltfönster och eldar upp några bilar - så kommer vi att leva i en bättre värld! Fantastiskt!
...Det är inte för inte som jag gillar Charles Bronson-filmer.
I övrigt är dock THE BAADER MEINHOF COMPLEX en mycket bra film. Den saggar förvisso en aning när gruppens ledare kastas i fängelse och filmen är för lång, nästan två och en halv timme, men det har man lätt överseende med.
Filmen är extremt välspelad, rollfigurerna känns autentiska och långtifrån filmad teater, som i svenska snutfilmer. Men framför allt har regissören Uli Edel lyckats skapa en fantastisk 70-talsatmosfär. Det här känns- och ser verkligen ut som tyskt 70-tal! Gråtrist och fula hem. Filmen innehåller många nakenscener, och i synnerhet här övertygar 70-talskänslan: kvinnorna har håriga armhålor och hängpattar. I nygjorda amerikanska filmer som ska utspela sig på 70-talet, brukar illusionen falla just med brudarna, som är alldeles för vältränade. Fast om jag får odla mina fördomar, och det får jag, gissar jag att det inte är så svårt att skaka fram håriga brudar med hängpattar i Tyskland.
Ett par scener utspelar sig i Stockholm, det där bombattentatet mot västtyska ambassaden, ni vet. Stenhårda svenska poliser ingriper och en av dem säger en replik på svenska. Tyvärr visar det sig att skådespelaren är tysk, så effekten blir förstås komisk.
Nåväl. En bra film, men de invändningar jag har enligt ovan gör att jag sänker betyget ett snäpp.
Ulrike Meinhof och Andreas Baader begick (troligen) självmord 1976 respektive 1977. Jag var förstås inte så gammal när deras terrorgrupp Röda Armé-fraktionen härjade som värst, men av någon anledning minns jag de där gamla efterlysningsaffischerna med foton på gruppens medlemmar. Är detta en efterkonstruktion för min del? Har jag sett affischerna så ofta att jag bara tror att jag såg dem som barn? Eller satt de - så som jag minns det - uppsatta på svenska postkontor och liknande, och återgavs de ofta i press under det tidiga 70-talet? Jag vill minnas att jag tyckte att typerna på bilderna såg exeptionellt räliga och farliga ut (det var ju dessutom svartvita foton).Nå, här har vi så filmen om Baader Meinhof-gruppens uppgång och fall, en enorm biosuccé i hemlandet Tyskland och landets Oscarbidrag i år. Den intellektuella vänsterjournalisten Ulrike Meinhof, gift och två barn, kommer 1967 i kontakt med den mer handlingskraftige aktivisten Andreas Baader. Baader visar sig vara en vettvilling, hans flickvän Gudrun och de andra i gruppen är inte sämre, och snart sätter de Europa i skräck med sina skoningslösa aktioner.
Jag läser i diverse tidningar att filmen har fått kritik för främst två saker. Dels för att den berättas med Hollywood- dramaturgi, och dels för att beskrivningen av terroristerna kan uppfattas som glorifierande - det sistnämnda kan då hänga ihop med dramaturgin.
Men jag håller inte med. Varför ska folk alltid klaga på amerikansk dramaturgi? Är det något dåligt när en film inte är tråkig och faktiskt engagerar och håller intresset uppe hela tiden? THE BAADER MEINHOF COMPLEX är ju ingen dokumentärfilm; det är ett drama med skådespelare.
...Och nej, jag tycker inte att knäppgökarna i RAF glorifieras. Hur kan någon sympatisera med dem? Moritz Bleibtreu tolkar Andreas Baader som en fullblodspsykopat. De övriga verkar inte heller ha alla hönsen hemma. Av filmen att döma fick de många anhängare på sin tid, men jag har svårt att förstå varför. Och detta är väl min största invändning mot filmen: jag förstår inte varför terroristerna beter sig som de gör, vad de anser vinna på sina våldsdåd. Varför de tycker att det är en bra idé att spränga folk i luften om man vill protestera mot Vietnam och annat.
Men jag hade nog inte blivit klok på RAF även om allt förklarats i detalj. För jag blir aldrig klok på aktivister. Som de där dårfinkarna som gjorde sitt bästa för att slå sönder Malmö förra månaden. Ja, vilken bra idé, vi maskererar oss och pangar skyltfönster och eldar upp några bilar - så kommer vi att leva i en bättre värld! Fantastiskt!
...Det är inte för inte som jag gillar Charles Bronson-filmer.
I övrigt är dock THE BAADER MEINHOF COMPLEX en mycket bra film. Den saggar förvisso en aning när gruppens ledare kastas i fängelse och filmen är för lång, nästan två och en halv timme, men det har man lätt överseende med.
Filmen är extremt välspelad, rollfigurerna känns autentiska och långtifrån filmad teater, som i svenska snutfilmer. Men framför allt har regissören Uli Edel lyckats skapa en fantastisk 70-talsatmosfär. Det här känns- och ser verkligen ut som tyskt 70-tal! Gråtrist och fula hem. Filmen innehåller många nakenscener, och i synnerhet här övertygar 70-talskänslan: kvinnorna har håriga armhålor och hängpattar. I nygjorda amerikanska filmer som ska utspela sig på 70-talet, brukar illusionen falla just med brudarna, som är alldeles för vältränade. Fast om jag får odla mina fördomar, och det får jag, gissar jag att det inte är så svårt att skaka fram håriga brudar med hängpattar i Tyskland.
Ett par scener utspelar sig i Stockholm, det där bombattentatet mot västtyska ambassaden, ni vet. Stenhårda svenska poliser ingriper och en av dem säger en replik på svenska. Tyvärr visar det sig att skådespelaren är tysk, så effekten blir förstås komisk.
Nåväl. En bra film, men de invändningar jag har enligt ovan gör att jag sänker betyget ett snäpp.
Skriven: 2008-10-22
