fredag 3 mars 2017

Bio: Gomorra

Gomorra, gomorra, hör fåglar sjunga glatt, gomorra, gomorra idaaaag...!

Tredje gången jag fick chansen att se GOMORRA lyckades jag. Jag noterade inte ens att den visades i Cannes redan i maj förra året (där den vann le Grand Prix), och på Filmdagarna i Malmö i augusti såg jag en annan film som visades samtidigt. Men de som såg GOMORRA sa att den var bra. För lång, men bra.

Sedan dess har det ju blivit en hel del uppmärksamhet kring filmen, boken den bygger på och framförallt dess författare; Roberto Saviano, som gömmer sig eftersom han hotas till livet. Således hade jag hyfsat stora förväntningar på den här italienska filmen.
De kom på skam.

GOMORRA handlar om fem familjer i dagens Neapel, alla på något sätt inblandade i maffiaorganisa-tionen Camorran. Fem historier vävs samman, en handlar om en liten pojke som går med, en annan om två unga killar som gillar Scarface, de övriga om vuxna medlemmar. Det är smutsigt, det är dokumentärt, och det är - långt.

Foto och miljöer är gråa och skitiga. Italiensk film brukar ju ofta vara väldigt snygg, här är det tvärtom. GOMORRA har nästan samma dassiga färgskala som 70-talets italienska snutfilmer, men saknar dessas röj och tjoflöjt. Av allt att döma är de medverkande i GOMORRA skådespelare, men filmen ger intryck av att vara dokumentärfilm.
Och framför allt ger den intryck av att vara lång.

GOMORRA varar i två timmar och femton minuter, men känns som fem timmar. Precis varje scen är för lång - flera minuter för lång. Jag vet inte vad det är för grepp regisören Matteo Garrone (tyvärr inte släkt med Sergio Garrone; hakkorsporrfilmaren) försökt sig på, men jag upplevde detta som makalöst irriterande och hutlöst tråkigt. Alla scener, alla klipp varar i en evighet. Dessutom kan jag inte påstå att jag engageras av dessa människors liv - allra minst de två unga killarna som går med i Camorra för att de tycker att det är coolt att döda. Jag ville se dem avrättade från första stund. Dessutom har de samma vidriga attityd som många andra kids, till exempel här i Malmö eller i Landskrona. Korkade, sexistiska, dominanta, våldsamma.

Jag uppskattade dock två grejor i filmen. Dels att en gammal Don talar med voice-box, och dels en scen på en strippklubb, där en smällfet gubbe med bar överkropp får sig en lapdance.
Jag är övertygad om att det finns en bra film i GOMORRA. Jag tror att om man tar den befintliga filmen, klipper om den totalt och kasserar drygt 45 minuter, kan det bli en riktigt bra och engagerande film.

GOMORRA får vara hur realistisk och verklighetsanpassad som helst, men jag hade ett helvete att hålla mig vaken.












Skriven: 2009-01-07