Idag dömdes Pirate Bay-gossarna till böter och fängelse. På 1960-talet var mediepirater något annat. Piratradio var ett begrepp. Här i Sverige fanns till exempel Radio Syd. I England fanns en massa andra och tydligen gjorde brittiska staten allt för att stoppa dessa radiokanaler inte för att de var olagliga, för det var de inte, utan för att de ansågs ha dåligt inflytande på engelsk ungdom.
Richard Curtis är främst känd som utmärkt manusförfattare till grejor som SVARTE ORMEN och NOTTING HILL. Regisserat har han bara gjort en gång tidigare, då kom han med LOVE ACTUALLY, som är helt okej. Och här har vi nu hans andra film som författare, producent och regissör.
Richard Curtis är främst känd som utmärkt manusförfattare till grejor som SVARTE ORMEN och NOTTING HILL. Regisserat har han bara gjort en gång tidigare, då kom han med LOVE ACTUALLY, som är helt okej. Och här har vi nu hans andra film som författare, producent och regissör.
THE BOAT THAT ROCKED utspelar sig 1966 ombord på en båt i Nordjön, där populära Radio Rock sänder dygnet runt. Chef är Bill Nighy, populärast DJ är Philip Seymour Hoffman, konkurrerande super-DJ:n Rhys Ifans anländer för en comeback, och det figurerar fler kända ansikten. Kenneth Branagh jobbar åt regeringen och får i uppdrag att stoppa Radio Rock. Branaghs stiffe rollfigur är som en kombination av John Cleese och Hitler. Filmen börjar med att Emma Thompson skickar sin problematiske son till Radio Rock-båten för att bli en bättre människa, eller hur det nu var. Märkligt tänkt, med tanke på de udda existenserna ombord.
Jag borde kanske berätta lite om vad filmen handlar om, men det kan jag inte. För THE BOAT THAT ROCKED handlar nämligen inte om någonting. Det här är bara en väldig massa scener och sketcher staplade på varandra. Jag vet inte hur det kunnat bli så här, men THE BOAT THAT ROCKED är dramaturgiskt inkompetent. Vad sysslade proffset Curtis med?
Antagligen är det så att Richard Curtis drivits av nostalgi, men inte vetat vad han skulle göra av all denna nostalgi. Han har skrivit några roliga scener, hittat på några 60-talsgrejor han ville hylla, valt ut klassisk rock han ville spela, och sedan blev det inte så mycket mer. I stort sett varje scen är för lång för att inte tala om själva filmen! Två timmar och femton minuter! Och den känns längre. I synnerhet slutet är extremt utdraget, och här har man även lagt filmens budget, verkar det som.
Visst är vissa sketcher roliga, och bäst är Branaghs torre underhållnings-hatare, men mycket är bara dumt, barnsligt och mystiskt amatörmässigt. En scen i början där kanalens personal presenterar sig en i taget känns mer än lovligt tafatt och borde finnas med i boken Hur man inte inleder en film.
(Biopremiär 17/4)
