Bio: Revolutionary Road

Någon jag pratade med över en drink i Göteborg; jag tror det var Ella Lemhagen, sa att REVOLUTIONARY ROAD hade förstört resten av festivalen för henne. Skådespeleri och allt annat var så pass mycket bättre än allt annat att det inte gick att jämföra.
Sam Mendes’ film premiärvisades alltså under Göteborgs filmfestival, och självklart...missade jag den. Och eftersom jag var uppe i Götet, missade jag även pressvisningen i Malmö. Således fick jag återigen gå på en ordinarie visning. Ganska liten salong, förhållandevis mycket publik, alldeles för många ungdomar - vilka alla verkade tycka filmen var skittråkig och kass. I publiken fanns även det obligatoriska unga paret som pratar oavbrutet under precis hela filmen; diskuterar handlingen, undrar vad som händer. Undrar om det inte var samma par som pratade sig igenom THE UNBORN häromveckan.

Leonardo DiCaprio och Kate Winslet... Jag vad ska man säga om dem? Jag tillhör liksom de där fåtaliga människorna som inte gillade TITANIC, främst beroende på att DiCaprio var en fjönt och Kate Winslet lite för mycket Tjorven. Jag har ofta svårt att tilltalas av romantiska filmer om jag inte attraheras av hjältinnan - och tycker hjälten är cool.
Folk har rätt länge nu pratat om vilken skicklig skådis DiCaprio är - och jag har aldrig riktigt sett hans eventuella storhet. Allra minst i de actiondramer han ibland medverkar i; han ser oftast malplacerad ut orakad och med pickan i hand.
Så ser jag då REVOLUTIONARY ROAD. Romanen från 1962 som den bygger på har jag förstås inte läst, och jag hade dessutom inte brytt mig om att ta reda på vad den handlar om. Därför blev jag väldigt positivt överraskad! Och då framförallt av - hör och häpna! - Leonardo DiCaprio.

Det är 1955 och den unga familjen Wheeler (DiCaprio och Winslet plus två barn) flyttar in i ett gulligt hus i en typisk, gullig - och sömnig - amerikansk 50-talsförort som för tankarna till The American Dream. Han har ett trist kontorsjobb, hon är hemma med ungarna. På ytan verkar allt bra, men de drömmer om något annat - de känner att de nog är bättre än att tillhöra de medelsvenssons/Average Joe-familjer som omger dem. Så en dag föreslår Winslet att de ska skita i allt och flytta till Paris. Ett galet infall som herr Wheeler faktiskt går med på. Men medan de förbereder avflytten, börjar det hända saker i deras liv...
Till stora delar tyckte jag att REVOLUTIONARY ROAD var makalöst bra - och jag kände hur fem syndiga dvärgar hängde i luften. Men under sista tredjedelen, ungefär, när dramat övergår i väldigt starka känslor och det bråkas, skriks och intrigeras, blir det lite väl klyschigt - som ett svenskt jävla skilsmässodrama. Fast bättre, förstås. Det hade varit mycket intressantare om handlingen inte innehöll några uppenbara konflikter alls! Om den bara lunkade på i lågmäld takt, utan urladdningar, men att man ändå kände att det fanns något som pyrde under ytan.
Vad jag också upplever som ett litet problem, är att jag tycker familjen Wheelers tillvaro känns oerhört trevlig under filmens första halva - jag har lite svårt att förstå varför de är missnöjda med sin tillvaro. Jag skulle inte ha något emot att bo i deras hus, i deras förort, köra deras bil och så vidare.

Visst, det här är lite åt filmad teater-hållet, men det är otroligt välspelat. Och ja, Kate Winslet - som vunnit en massa priser för rollen - är förstås också utmärkt (även om jag inte attrakteras av henne). Ner i minsta biroller förekommer goda karaktärsskådisar. Tempot är långsamt, men det blir aldrig lika plågsamt trist som i MAMMUT, eftersom Sam Mendes - för övrig Winslets make - är en betydligt bättre regissör än Lukas Moodysson.
Men det som tilltalar mig allra mest med REVOLUTIONARY ROAD, är looken och stilen. Jag var inte med 1955, jag var inte ens född då - men det här känns verkligen som 50-tal! Bilderna har precis rätt ton av aningens aning urblekt Technicolor, och fotot känns ofta som från en 50-talsfilm - det är i princip bara det mer avancerade skådespeleriet och vissa regitekniska grepp som avslöjar den. Leonardo DiCaprios gestalt för tankarna till...Jimmy Stewart, faktiskt! Lång, gänglig och lågmäld, även om likheterna kanske stannar där. Jösses, i en scen där han drömskt lutar sig mot en balustrad utanför sitt arbete gick tankarna till Gene Kelly!
Kläder och miljöer är perfekta. De luktar. Jag kände berkligen dofterna. För: när jag växte upp och hälsade på äldre släktingar, bodde de ofta i hem som inte ändrats ett dugg sedan 50-talet. Det vilade alltid ett specifikt ljus över dessa hem, oavsett årstid, och de doftade på ett speciellt sätt. Damm, lite unket, kanske - men på ett trivsamt sätt.
REVOLUTIONARY ROAD är bland det bästa man kan se på bio just nu. Fast är du ungdom som vill se en ny TITANIC lär du bli besviken.

 

 

(Biopremiär 30/1)
Här blev det fyror i DN, Svenskan, Sydsvenskan, Smålandsposten och Barometern, men bara en trea i HD.

Skrivet av Pidde Andersson 4 februari 2009 klockan 15:03