Bio: State of Play

Russel Crowe i misslyckad frisyr är grävande journalist på en Washingtontidning i denna thriller baserad på en BBC-serie jag aldrig hört talas om som inleds med att en man jagas och skjuts ner, tätt följt av att även ett förbicyklande vittne dödas. Kort därpå knuffas en ung kvinna ut framför ett tunnelbanetåg. Kvinnan hade visst ihop det med kongressledamoten Ben Affleck i ny toupé. Crowe, som har brun manchesterkavaj och kör en SAAB från 1990, tror inte på teorierna om självmord och börjar luska i fallet, pådriven av sin bestämda chef Helen Mirren. Dessutom visar det sig att Affleck är en kompis till Crowe sedan college. Crowe är även kär i Afflecks fru Robin Wright Penn, som är sur, eftersom Affleck var otrogen med den döda tjejen. Till sin hjälp får Crowe den gröna journalisten Rachel McAdams, som skriver en blogg på tidningens hemsida, men hon visar sig vara ytterst duglig för att reda upp den här historien som även involverar Jeff Daniels.

Men STATE OF PLAY lyckas inte involvera mig, rättare sagt, den engagerar inte mig. Filmen ser verkligen ut som en 70-talsthriller, vilket är ett plus, och de duktiga skådespelarna är många och imponerande, men storyn är totalt spänningsbefriad. Det är en massa twister och turer, men orsaken till allt är jag totalt likgiltig till, och jag bryr mig inte om rollfigurerna oavsett vilka kändisar de spelas av. Ibland är de i fara, men so what? Jag struntar i dem. I synnerhet som jag struntar i vad den snåriga storyn går ut på. Dessutom förekommer en märklig detalj på slutet, lösningen till det hela, den stora överraskningen, och jag vet inte, men det verkar fattas något där, som om en scen saknas det blir ologiskt. Som helhet är STATE OF PLAY en förvånansvärt trist film.

Men Rachel McKay från Rob Schneider-klassikern THE HOT CHICK gillar jag. Oj, vad hon är snygg. Och sympatisk. Varken slampig som Megan Fox eller helylle som Kirsten Dunst i nyligen recenserade HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA. I like.

(Biopremiär 1/5)

Publicerat 2009-04-29 av Pidde Andersson

Bio: Hannah Montana the Movie

Jag har förstås aldrig sett Disneys TV-serie om Hannah Montana, och det enda jag visste om den var vad det stått i annonserna vanlig tonårstjej på dagarna och popstjärna på kvällarna.

Miley Cyrus och farsan Billy Ray Cyrus spelar dotter och far Stewart. Fast ibland tar Miley Stewart på sig en blond peruk och blir världens populäraste tonåring, sångerskan Hannah Montana. Det är precis som med Stålflickan, hon tar på sig en blond peruk och ingen känner igen henne. Fast dubbellivet blir besvärligt och hon hamnar i bråk bed sin bästis, och jagas dessutom av en tjock skvallerjournalist som i början klär ut sig till Povel Ramel.

Men värst är det att farsan tvingar med Miley till mormor på vischan, där alla är härliga shitkickers och livet är som i LILLA HUSET PÅ PRÄRIEN, och Miley hatar tillvaron. Miley träffar en tonårig cowboy och det blir lite romantik, men så måste Hannah Montana plötsligt uppträda för att samla in pengar till den lilla staden, annars kommer en ond företagare att bygga ett köpcenter där. Vojne, vojne, hur ska Miley och Hannah reda ut det här?

Det blir lite tok och knas, bäst är en kille som får en pumpa över huvudet, och det blir Benny Hill-jakt i svängdörrar när Miley går på date samtidigt som Hannah är på hummermiddag hos borgmästaren i vad som påminner om Svarte Ormen-avsnittet Beer. Och så blir det sång och dans. När inte Hannah sjunger sina låtar, blir det country och logdans och linedance, och släkten introduceras när de sitter och jammar country i vardagsrummet på ett lantligt sätt.

Det här är en oförarglig, moraliskt uppbygglig film om att Blondinbella hade mått bra av att skickas till en bondgård. Jag retar mig på den lite klämmiga och plastiga Miley Cyrus, men jag kan mycket väl tänka mig att småflickor kommer att älska den här filmen (för det kommer de att göra, medan småpojkar kommer att älska WOLVERINE).

HANNAH MONTANA THE MOVIE är dubbad till svenska, vilket innebär att alla framstår som om de är lätt efterblivna och låter som om de vore med i en tecknad film. Nej, det ser förstås inte klokt ut. Alla sångnumren är på engelska, och det ser verkligen konstigt ut när mellansnack och tillrop är på svenska. Vanessa Williams (från UNDER THE GUN med Sam J Jones) är Hannahs PR-kvinna, Tyra Banks hamnar i en catfight och är det Brooke Shields på fotot på Mileys döda mor?

Jag sätter ett betyg mest för att, tja, betygsätta filmen. Men egentligen kan jag inte det. Jag är så långt ifrån målgruppen man kan komma och jag är samtidigt ingen vänstermoralist som vill avråda småflickor från att se en gräll Barbiefilm.

(Biopremiär 1/5)

Publicerat 2009-04-29 av Pidde Andersson

Bio: X-Men Origins: Wolverine

I'm the best there is at what I do, but what I do best isnt very nice. Ett tufft citat från Chris Claremont och Frank Millers miniserie om Wolverine från tidigt 1980-tal. Jag tror att jag köpte och läste denna serie ett par år innan jag läste den egentligen X-Men-serien med nya X-Men, en grupp som inkluderade Wolverine. Det var väl inte förrän 1984 som denna version började publiceras av Semic i Sverige under titeln X:EN (!). Nej, vänta nu här var de inte med i ett par nummer av Atlantic Förlags Atlantic-Serien eller Atlantic Special, eller vad den hette? I vilket fall, jag läste inte så många nummer och jag blev aldrig någon anhängare av X-Männen, en superhjältegrupp jag träffade på redan 1974 första gången i tidningen Dina favoriter från Marvel med Conan och då tecknad av Neal Adams. Fast miniserien om Wolverine var bra jag tror dessutom att det var den första serie av Frank Miller jag läste. Tuff hjälte, tuff handling (Wolverine och ninjor i Japan), tuffa repliker och tuffa teckningar.

Im the best there is at what I do, but what I do best isnt very nice är en replik som återkommer i X-MEN ORIGINS: WOLVERINE. Efter den tredje X-MEN-filmen sa folket bakom att det inte skulle komma fler filmer om mutanterna. Det är ju ganska fånigt att slänga ur sig något sådant om en framgångsrik filmserie om populära hjältar, och här har vi så en solofilm om hur den populäraste mutanten blev den han är.

Ursprungligen var Wolverine en mystisk kanadensare ingen riktigt visste vem han var, inte ens han själv. Dessutom var han kort, runt 1,60 lång. Hugh Jackman, som åter spelar Wolverine, är dels australier och dels i min längd och jag är inte 1,60. Jag är osäker, men jag tror inte att figurens skapare hade tänkt ut någon egentlig bakgrund till Wolverine, som först dök upp i ett nummer av Incredible Hulk på 70-talet. Långt senare kom Barry Windsor Smith med serien Weapon X som handlade om hur Logan Wolverine, alltså fick sitt adamantiumskelett. Jag läste serien och vill minnas att jag tyckte den var bra, men jag minns inte vad den handlade om, vad som hände, hur allt gick till. Senare har det kommit fler originserier om Wolverine, men dessa har jag inte läst.

Filmen börjar i 1800-talets Kanada. Två unga bröder, båda mutanter, råkar illa ut och måste fly. De växer upp tillsammans och eftersom de inte kan skadas och inte dö (men varför slutar de åldras när de blivit vuxna?), livnär de sig som militärer under först amerikanska inbördeskriget, sedan världskrigen och Vietnam där de hamnar i trubbel och arkebuseras. Arkebuseringen går inte så bra, de överlever förstås. Men Victor, den ena brodern (Liev Schreiber) har gått och blivit ond, medan Logan är en schysstare snubbe. De kontaktas av den slemme officeren Stryker, som samlat ihop ett gäng mutanter för att skickas ut på farliga specialuppdrag. Bland dem finns Ryan Reynolds, som är en jävel på att svinga samurajsvärd, och en asiat som gör fräsiga saker med sina pickadoller. I djupaste Afrika letar Stryker efter adamantium, vilket han hittar och så skapar han Weapon X: han låter bekläda Logans skelett med den oförstörbara metallen samtidigt som den illasinnade Victor är ute och lever jävel.

Logan blir Wolverine och fråntas sitt liv, det lilla han har, han förlorar kvinnan han älskar och han inser att Stryker är ond så det blir till att ge sig ut på hämnarstråt.

X-MEN ORIGINS: WOLVERINE börjar något alldeles makalöst hårt med tuffa förtexter, och rent allmänt är det en tuff film. Det är mycket action och och slagsmål och manligt poserande och jag satt hela tiden och ville att det skulle vara bättre än det är. Men det är något som saknas i filmen. Handlingen är ganska rak och enkel, vilket jag tycker är bra (det här är trots allt en superhjältefilm), och den är inte allegorisk som X-MEN, men filmen saknar nerv, skulle jag vilja påstå. Den grabbar inte tag i mig på det sätt den borde. Tvärtom blir det nästan lite saggigt emellanåt, när det inte är fajting. Det tenderar att bli aningen tråkigt.

Fast Hugh Jackman är förstås bra, han är en cool snubbe och Wolverine är en cool roll. Mutanten Gambit dyker också upp, han är en rackare på att kasta spelkort, och i senare delen av filmen introduceras en ung Scott Summers, det vill säga Cyclops, så vi får hans ursprung på köpet. Frågan är dock om vi vill se några andra X-MEN ORIGINS-filmer. Allvarligt talat, vem vill se en film om traderöven Storm? Dessutom innehåller WOLVERINE två epiloger, den första ett par sekunder in i eftertexterna, den andra efter eftertexterna. Efter en sistnämnda, som egentligen är meningslös, utspelar sig i Japan kan vi förvänta oss en filmatisering av Millers miniserie?

Hade jag fått se WOLVERINE när jag var tolv hade jag varit salig. Därför är den femtonårsgräns Statens Biografbyrå satt befängd! Visst är det våldsamt, men samtidigt är det orealistisk serietidningsaction. Filmen går inte alls att jämföra med QUANTUM OF SOLACE och det är befängt att den fick en 11-årsgråns. Inte nog med att Bondfilmen är våldsammare, råare och vuxnare, James Bond är en kall mördare anställd i drottningens tjänst, medan Wolverine är en traditionell hämnare som slåss får heder och rättvisa. SNIKT!

(Biopremiär 1/5)

Publicerat 2009-04-29 av Pidde Andersson

Bio: Hopplös och hatad av alla

Den svenska titeln på HOW TO LOSE FRIENDS ALIENATE PEOPLE är verkligen hopplös. Hela vägen till biografen där filmen pressvisades inför den försenade Malmöpremiären, försökte jag komma på vad filmen heter på svenska. Till slut kom jag fram till Avskydd och hatad av alla. Även efter filmen ville jag ha titeln till avskydd och liknande. Hatad och avskydd av alla. Först nu, åtskilliga timmar senare, drar jag fram en lapp med pressinfo ur väskan och får ordning på titeln. Hm, det är som alla de där komedierna som heter Min bäste väns frus brorsons flickvän och liknande är det någon som kan hålla isär dem?

Var var jag? Här. Eftersom premiären är försenad här nere i civilisationen, hade jag hunnit läsa en del recensioner av HOPPLÖS och förstått att jag inte skulle förvänta mig för mycket. Dessutom har filmskaparna tydligen ändrat en hel del på den (delvis?) självbiografiska bok den bygger på tydligen har hela kärlekshistorian lagts till, en betydande del av filmen.

Simon Pegg är Sidney Young, som driver en liten filmtidning hemma i England, det är en ganska sunkig tidning och han lever ett sunkigt liv han kommer aldrig in på filmstjärnegalor, alternativt kommer han in men blir utkastad. Men så en dag ringer chefen (Jeff Bridges) för glassiga magasinet Sharps i New York och vill anställa honom så Sidney packar sin väska och flyger dit. Han flyttar in i en sunkig liten lägenhet med polsk kärring som portvakt och han gör sig genast omöjlig på jobbet genom att vara hopplös. Han blir betuttad i en ny, het filmstjärna (Megan Fox från kommande JONAH HEX), men är han inte egentligen kär i den mer vardagliga och rejäla Alison (en mer vardaglig och rejäl Kirsten Dunst)? Och ska han någonsin få skriva en artikel åt tidningen?

Det stora problemet med HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA är att Sidney Young är en fullkomligt osannolik figur, vilket innebär att jag inte köper storyn. Young är totalt socialt handikappad. Han gör extremt idiotiska saker, allt går åt helvete, och istället för att rätta till sin situation fortsätter han att bete sig imbecillt. Fast ibland har han järnkoll på allt. Det finns ingen linje i hans beteende. Jag undrar dessutom varför han anställdes till att börja med han får i princip inga uppdrag, de han utför resulterar i noll, och alla inklusive Bridges som ju anställde honom hatar honom. Om en person börjat jobba på en strikt och glassig redaktion som Sharps och betett sig som filmens Sidney Young, hade han fått sparken efter en kvart. Han hade fått sparken från vilket jobb som helst. Nu har jag inte läst boken, men jag har svårt att tänka mig att verklighetens Young bar sig åt så här. Bridges håller en kortare utläggning om orsaken till anställningen, men det känns alltför luddigt.

Dock måste jag tillstå att filmen inte är helt hopplös och hatad av mig. Den är inte tråkig och jag skrattade en hel del emellanåt. Det är småtrevligt och jag känner igen en del av typerna som figurerar i filmens olika sammanhang. Och om jag vill vara snäll och generös sätter jag en trea. Filmen är bättre och roligare än Simon Peggs vanityprojekt HOT FUZZ, som mest kändes som en två timmar lång lekstuga.

Sedan måste jag skjuta in att, jag vet inte, det här gör mig kanske unik, men fan, jag tycker inte att Megan Fox är snygg! Hon ser mest ut som en billig porrversion av Tia Carrere (Tia Carrere luktar förresten väldigt gott).

(Malmöpremiär 1/5)

Publicerat 2009-04-29 av Pidde Andersson

Bio: Watchmen

1986 kom Alan Moores och Dave Gibbons 12-delade serie Watchmen första gången. På den tiden var det här med miniserier - serietidningar som utkommer i ett begränsat antal nummer - något nytt. Tidningar med fler delar än sex kallades maxiserier, men det verkar folk ha glömt bort idag. Dessutom refererar de flesta numera till Watchmen som en serieroman, vilket det förvisso är, och tänker på de tjocka bokutgåvorna. Faktum är att Watchmen hamnat på Times lista över 1900-talets bästa romaner - inte illa pinkat av en superhjälteserie!

Själv läste jag aldrig den amerikanska utgåvan - då - utan den svenska, som Semic gav ut 1987. I denna version blev det minsann en miniserie, eftersom de körde två amerikanska nummer per svenskt nummer. Denna utgåva blev även kritiserad på grund av en slarvig översättning, där figurerna bytte namn från nummer till nummer. 1990 gav Medusa ut hela serien i nyöversättning som en inbunden bok, och en kul detalj här, är att Bra Böcker skickade ut den i ett av sina medlemspaket som ett experiment. Hur skulle en serie mattas av medlemmarna? Jag har ingen aning om hur det gick, men jag kan tänka mig att de medelålders svenskarna som fick den undrade vaffan det här var - ett kulört seriealbum?! 2006 kom serien ut i en tredje översättning från Egmont.
1980-talet var årtiondet då vuxenserierna slog igenom och serieförfattarna plötsligt blev de stora stjärnorna, ofta framför tecknarna. De tre största var amerikanerna Frank Miller och Howard Chaykin (vilka båda även tecknade) och britten Alan Moore, som skrev serier för den amerikanska marknaden. På den tiden tyckte jag alltid att Miller var den största stjärnan, och det tycker jag fortfarande. Chaykins magnum opus American Flagg! har jag inte läst sedan den kom ut. Alan Moore tyckte jag ofta var lite väl pretentiös - det var kanske därför han blev den mest uppburne i kritikerkretsar.

Men Watchmen, som dekonstruerar och rekonstruerar superhjältegenren, gillade jag verkligen - då. I slutet av 90-talet gjorde jag ett försök att läsa om serien, men gav upp. Det kändes lite grann som om tiden sprungit förbi den, lite för mycket Häftigt 1986. Inför filmatiseringen har en lång rad kulturskribenter nämnt serien och konstant omnämnt den som världens bästa tecknade serie någonsin, som om det inte gjorts några serier före och efter Watchmen. Alldeles nyligen läste jag serien igen, och nu tyckte jag åter att den var bra, även om jag har rätt många invändningar. Den är bitvis för pretentiös, och en del inslag - som de återkommande avsnitten ur en (fejkad) gammal piratserie irriterar en del. Men visst, detta är seriekonst som bäst. Fast för mig är Frank Miller fortfarande en större stjärna än traderöven Alan Moore.

Alan Moore är en kuf och hans namn syns inte i filmens för- och eftertexter. Han vill inte ha med filmen att göra. Bland annat beroende på hans missnöje med tidigare filmatiseringar av hans verk, som den pissusla THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN (som fick den svenska titeln THE LEAGUE), FROM HELL, vilken var rätt okej, och V FOR VENDETTA, som jag gillade. Däremot ståtar Dave Gibbons stolt med sitt namn i förtexterna.
Redan ett par år efter att serien kommit ut, började det att pratas om en filmatisering. En lång rad regissörer var inkopplade, en av dem var Terry Gilliam, och kanske ska vi vara tacksamma för att han inte fick jobbet, eftersom han aldrig kan hålla sig till originalstoryn. Vid ett tillfälle skulle Arnold Schwarzenegger spela dr Manhattan och när han tillfrågades om han skulle gå med på att spela en blå, naken jätte med rakad skalle, svarade han "Ja, om det finns någon mening med det". Nu fick han aldrig rollen, men han spelade ju mr Freeze i BATMAN & ROBIN, där han var blåaktig och hade rakad skalle...

Till slut blev det Zack Snyder som regisserade WATCHMEN. Snyder har tidigare gjort den utmärkta nyinspelningen av DAWN OF THE DEAD, och den omdiskuterade knasfilmen 300, som filmjournalisten Jan Lumholdt kallade "Asterix för vuxna".

Ni som läst mina tidigare blogginlägg om WATCHMEN vet att jag var skeptisk till filmen. Framför allt är serien nog lite för komplex för att kunna filmatiseras. Och så kom en trailer, som inte precis lovade gott. Det såg lite tacky ut. Ett par veckor innan den amerikanska premiären kom de första recensionerna, och de var relativt negativa. Men när filmen väl gick upp på bio i USA, kom det lika många, om inte fler, positiva recensioner - bland annat satte Roger Ebert högsta betyg. Dessutom går filmen bra på bio i USA, det är den film med en "R-rating", det vill säga barnförbjuden till skillnad från andra superhjältefilmer, som gått bäst den här säsongen på året genom tiderna, eller hur det nu var.
Nu har jag sett filmen - och gissa om jag blev överraskad! Kors i taket om jag inte tyckte att det här var BRA! Riktigt bra, till och med. Redan under den tjusiga förtextsekvensen kände jag att jag nog verkligen skulle gilla det här i ytterligare dryga två timmar och 45 minuter. Annars brukar jag inte stå ut med så långa filmer.

Vågar jag på att försöka återge handlingen i korthet? Okej. På 1940-talet, i ett alternativt USA, fanns det en superhjältegrupp (varav inga medlemmar hade superkrafter) som kallade sig Minutemen. De var maskerade brottsbekämpare i lustiga dräkter. Efter ett par decennier vände sig staten och folket mot alla maskerade hjältar, som ansågs farliga och dessutom tvingades de avslöja sina identiteter (à la Marvel Civil War-jippo häromåret). En lesbisk hjältinna mördades för att hon var oanständig, en annan kille fastnade med sin mantel i en dörr och blev då skjuten, en tredje spärrades in på mentalsjukhus, och så vidare. Nya hjältar och arvtagare till Minutemen tillkom, men lade av och började leva vanliga liv. Alla utom en viss dr Manhattan (Billy Crudup); den ende som faktiskt har superkrafter. Efter en olycka på 50-talet, blev han något slags kärnkraftsman - och blå, naken (hans stora organ exponeras flera gånger) och med rakad skalle, och hans krafter är direkt gudalika. Den amerikanska staten använde den avhumaniserade doktorn och han fick bland annat rycka in i Vietnam och rensa upp.

1985 blir plötsligt den forne hjälten The Comedian (Jeffrey Dean Morgan) mördad. Comedian var psykopaten i gruppen - och menar jag verkligen en tvättäkta, mordisk våldtäktsman till psykopat. Den märklige och illa omtyckte Rorschack (Jackie Earle Haley), sociopat och mordisk sociopat, börjar nysta i fallet och kommer fram till att någon mördar de forna superhjältarna - så han uppsöker dem för att varna dem, och hitta mördaren. Det är Night Owl II (Patrick Wilson, som ser ut som en ung Chevy Chase), som tog över efter 40-talets uggla (Stephen McHattie), Silk Spectre II (Malin Åkerman), dotter till den förra hjältinnan (Carla Gugino) och som lever ihop med dr Manhattan, och så är det Ozymandias (Matthew Goode) - "världens smartaste människa" som blivit mångmiljardär på att marknadsföra sig själv med en massa merchandisingprodukter och annat.

Inte nog med att att någon mördar superhjältar - världen står på randen till ett kärnvapenkrig. USA och Sovjet är i luven på varandra och president Nixon, som valts om för tredje gången, har fingret på knappen. Domedagen är på intågande.

Att filmen varar i nästan tre timmar tänkte jag knappt på, för jag satt som uppslukad av det här. WATCHMEN är verkligen fantastisk att titta på! Snyder är väldigt trogen Gibbons seriesidor och plastigheten från trailern syns inte till. Ofta kände jag nackhåren resa sig av ögongodiset.

Skräckfilmstidningen Fangoria har rapporterat om filmens make up-effekter. Då undrar man varför Fango intresserar sig av en superhjältefilm - men de många actionscenerna är extremt ultravåldsamma. Vi pratar splatterfilm här. Armar och ben knäcks, händer sågas av, köttyxor tjoffar i huvuden, och folk skjuts ner så att blodet sprutar. Allt extremvåld kan kanske avskräcka en del tittare, men vill man ha fet action får man valuta för pengarna.

Sex får vi också, minsann! Det är inte bara dr Manhattan som viftar med talangen; Silk Spectre II har en höjdarscen - stort plus för de lårhöga lackstövlarna!

Nå, helt perfekt är filmen inte. Slutet blir lite väl utdraget på värsta Peter Jackson-sätt; det känns som om Snyder kört fast. Och det blir lite pretentiöst. Den där humorbefriade dr Manhattan får den grubblande filosofen Silversurfaren att framstå som en vitsande göteborgare.

Vidare tycker jag att musikvalet är rätt klyschigt. Bob Dylan, Simon & Garfunkel, Leonard Cohen, Nena... Snark. Men, okej, på något märkligt sätt passar de rätt bra i filmen ändå.

Okej, efter flera års väntan är så WATCHMEN här - och jag ger den mitt godkännande! Frågan är om jag inte föredrar den här framför den aningen överskattade THE DARK KNIGHT. Men jag får kanske se om filmen för att kunna avgöra det (SPIDER-MAN 2 är fortfarande den bästa superhjältefilmen).

För övrigt innehåller WATCHMEN en ond dvärg.

Skriven: 2009-03-12

Bio: Tomtar och troll - Den hemliga kammaren

Nyligen hade julfilmen BORTA BÄST, HEMMA VÄRST svensk biopremiär. Nu när det går mot påsk fortsätter trenden med ännu en tomtefilm - fast i ärlighetens namn, är det inte jultomtar det handlar om, utan sådana där små skogsväsen.

I bioannonserna står det något om att det här är en film av författarna bakom TOY STORY - men det är att ta i. Joel Cohen, som skrev Pixarfilmen, är verkställande producent för den amerikanska versionen av TOMTAR & TROLL.

...Detta är nämligen en svensk, datoranimerad familjefilm.
Och den är TOTALT JÄVLA VÄRDELÖS!

Jag vet inte vad de har tänkt på när de gjorde den här filmen. Ett försök att göras en svensk SHREK? Om så är fallet - har upphovsmännen överhuvudtaget sett SHREK? Eller någon annan framgångsrik, liknande film?

TOMTAR & TROLL handlar om en liten tomtekille som gillar uppfinningar. Illasinnade troll snor tomtarnas mat och tomtar kidnappas, och större delen av filmen består av att figurerna jagar varandra och slåss så in i helvete. Jag vet inte så noga. Det här är skittråkigt och jag satt och tänkte på annat - till exempel på hur jag skulle formulera min recension av I HUVUDET PÅ VAN DAMME.

Filmen är ful som stryk. Animeringen ser mest ut som mellansekvenser i ett tio år gammalt TV-spel. De likbleka figurerna är fullkomligt groteska och illa designade. Handlingen är intetsägande och det är totalt humorbefriat. Och även om jag inte har något emot att ungar kollar på actionfilm; herregud, när jag var barn gillade jag bara action, reagerade jag på hur våldsam TOMTAR & TROLL är - för även om det är meningen, blir denna "kung-fu i tomteskogen" aldrig kul. Jag tror även att de onda trollen kan upplevas som alltför skrämmande av små barn.

Jag förstår inte hur kända svenska namn har kunnat gå med på att förnedra sig till att göra rösterna: Hasse Alfredson, Lill Lindfors, Sven Wollter, Peter Stormare. Figurerna verkar dessutom designade efter dessa aktörers anleten, men det är kanske bara som jag inbillar mig.

Fullkomligt hemsk film. Du kommer att hata dig själv om du låter dina barn se den. TOMTAR & TROLL får en syndig dvärg och en fet spark i röven!

I eftertexterna listas förresten varenda musiker i den gigantiska symfoniorkestern som framför filmmusiken.

Skriven: 2009-03-25

Bio: The Spirit

Detta lär bli mitt livs mest smärtsamma recension. Igår skrev jag ett kort inlägg om att se film utan skygglappar, och nämnde mina känslor inför Frank Millers filmatisering av Will Eisners klassiska serie. Idag såg jag filmen.

Frank Miller och Will Eisner. Två personer som har inspirerat mig och betytt oerhört mycket för mig - de har hela tiden haft fingrar med i mitt liv och min karriär. För mig var de som rockidoler när jag växte upp, och det har de även varit sedan jag blev vuxen. Nu är förvisso Eisner död sedan ett par år tillbaka, men han var aktiv serieskapare in i det sista - han var en bit över 80 när han gick bort.

Det måste ha varit i slutet av 1970-talet jag läste The Spirit för första gången. Jag köpte Comics - Den stora serieboken 8 på en bokrea, och där fanns några avsnitt. 1979 kom utmärkta gratisboken En bok om Carlsen Comics, med ett kapitel om Eisner och The Spirit. Jag blev otroligt fascinerad. Jag letade upp det första seriealbumet på svenska, som Carlsen gav ut 1976. Jag hittade till och med ett nummer av Serie-Nytt, där figuren var med som "Skuggan". Och ja, senare började Spirit gå i Fantomen - och besynnerligt nog klagade många läsare. Uppenbarligen var Spirit alltför avancerad för läsare vana vid Mandrake och inget annat.

Under 80-talet började jag tjäna egna pengar som jag ofta lade på serier, så jag prenumererade på samtliga amerikanska Eisnertidningar från Kitchen Sink, och köpte alla album som kom ut på svenska.

Och under 80-talet upptäckte jag förstås även Frank Miller, som jag följde slaviskt. Miller var antagligen den som fick mig att ge upp planerna på att bli serietecknare och istället satsa på manusförfattande, vilket jag är bättre på. Det var ju främst manusen som var Millers styrka - åtminstone i början.

Frank Miller skrev manusen till filmerna ROBOCOP 2 och 3, något som var en dålig erfarenhet för honom. Han gillade inte att filmbolagen lade sig i och ändrade på precis allt - så Miller tackade för sig och lämnade Hollywood. Men i och med filmatiseringarna av SIN CITY och 300 blev Miller plötsligt hetare än het i Hollywood. Miller gjorde även en intervjubok med Eisner. Jag har inte läst den, men jag läste någonstans att den boken är en av orsakerna till att Miller tillfrågades om att regissera filmen THE SPIRIT.

Det här är inte första gången The Spirit filmatiseras. Redan 1987 kom en TV-pilot med Sam Jones (Blixt Gordon) i huvudrollen. Jag såg den på dansk TV när den var hyfsat ny, och långt senare tror jag den gick på TV4. De flesta hatade den här filmen, men själv tyckte jag den var rätt kul. Visst, de hade ändrat en hel del i konceptet, men Jones var otroligt porträttlik och slagsmålen såg precis ut som i serien. Dock är jag inte förvånad över att piloten inte ledde till en TV-serie.

Och här har vi nu Frank Millers långfilm.

Jag älskade SIN CITY. Verkligen. Filmen var en av årets bästa. Men här hade Miller hjälp på regisidan av rutinerade Robert Rodriguez. THE SPIRIT har Miller regisserat helt på egen hand - och det skulle han inte ha gjort. Jag undrar vad i helvete Miller tänkte på när han gjorde filmen. Det känns som om en av mina idoler kastar skit på en annan av mina idoler - istället för att hylla och respektera.

Som jag skrev i mitt inlägg från igår, har Miller och Eisner i princip bara två saker gemensamt: Storstaden och avancerat, innovativt serieberättande. Millers serier har ett helt annat stuk, en helt annan ton än Eisners. Filmen THE SPIRIT har därför blivit något helt annat än vad vi ville ha - detta är THE SPIRIT GOES SIN CITY.

I de äventyr som tecknades vid seriens start 1940, var The Spirit en ganska traditionell maskerad hjälte. Men efter 1945 och fram till att serien upphörde i början av 1952 - the Post-War Episodes - gjorde Eisner något helt annat och unikt. Hjälten The Spirit blev bifigur i sin egen serie. De korta sjusidors-episoderna handlade oftast om helt andra personer; serierna var betraktelser av livet i Central City (Eisners älskade New York) och ofta i de lägre samhällsklasserna. Spirit förekom mest för att motivera seriens titel.

Så icke i filmen THE SPIRIT. Här spelar Gabriel Macht en ganska traditionell hjälte, som har huvudrollen och syns i bild mest hela tiden - och även fungerar som berättare. Och av någon anledning har Miller försett honom med något slags superkrafter. Jag kan inte påminna mig om att Eisners Spirit hade övernaturliga krafter - hade han det? Nerskjutne polisen Denny Colt som återkommer som den maskerade
brottsbekämparen The Spirit var väl bara skendöd? Men i Millers film har Colt återuppstått från de döda och försetts med något slags superkrafter.

En vilt överspelande Samuel L Jackson i märkliga kläder är skurken The Octopus, som terroriserar Central City - i Millers version är det inte 40-tal, utan nutid med retroinslag à la Gotham City i Tim Burtons filmer. The Octopus’ högra hand Silken Floss spelas av Scarlett Johansson. Samtidigt dyker Denny Colts ungdomskärlek Sand Saref (Eva Mendes) upp och har blivit en skurkaktig femme fatale. Och vad händer när alla de här drabbar samman?

Ingenting.

Just det, det händer en massa i filmen, men samtidigt absolut ingenting. THE SPIRIT är en film som står och trampar vatten i en timme och 43 minuter. Jag vet inte vad Miller sysslar med. Det här är så inkompetent att jag saknar ord. Stora delar av filmen upptas av långa, statiska scener där folk står eller sitter och pratar - det här är filmad teater. Inte nog med det - dialogen är ofta chockerande usel och scenerna så korkade, att det blir filmad skolteater. I synnerhet en bisarrt underlig scen där The Octopus och Silken Floss uppträder i naziuniformer och babblar med en fastbunden Spirit framför naziregalia och stora hakkors håller på i en evighet.

Inga av de övriga scenerna eller rollfigurerna tillför något. Polischef Dolans dotter Ellen är kär i The Spirit, men av detta görs det inte mycket. Ebony White och andra bifigurer från serien saknas helt. Vidare är filmen totalt humorbefriad och gravallvarlig - även om jag misstänker att det ska vara kul emellanåt. Visst, en del actionscener är kanske lite häftiga, men det räcker inte - inte alls. Här och var hyllas serielegender; en gata är döpt efter Jerry Iger (Eisners partner i början av karriären) och ett företag heter Ditko’s (efter Spindelmannentecknaren Steve Ditko).

Och så har vi det här med filmens look. THE SPIRIT ser ut som SIN CITY. Jag begriper inte varför. Om nu Miller ville göra ytterligare en film i samma stuk, varför använda sig av The Spirit och Will Eisners värld? Detta har ingenting med The Spirit att göra. Varför hittade Miller inte bara på en ny figur?

Den största frågan är förstås varför Frank Miller gjort så här mot en klassisk, världsberömd serie. Jag trodde ju att Miller älskade The Spirit och Eisner. Det gör han säkert också. Så varför i helvete gjorde han så här?

Ibland slänger jag ur mig "Hellre en stark yta än ett grumligt djup" - men någon måtta får det vara. Det här är enbart yta. Det är totalt själlöst och stendött, ingenting känns äkta någonstans.

Det här känns bara ledsamt. THE SPIRIT är en av mitt livs största besvikelser. Och eftersom den fick usel kritik och floppade publikt i USA, lär man väl inte kunna hoppas på att någon kommer att försöka ge sig på att göra en ny, värdig filmatisering. Åtminstone inte inom en överskådlig framtid.

När Stephen King regisserade MAXIMUM OVERDRIVE 1986 sa han själv efteråt att han troligen gjort 1980-talets motsvarighet till PLAN 9 FROM OUTER SPACE. Jag hoppas att Miller har samma självinsikt som King - även om Miller inte är den som kan kallas en muntergök med självdistans. 

Skriven: 2008-12-30

Bio: The International

Vad jag ofta känner att jag saknar på bio idag, är den typ av stora, "vuxna" thrillers som gjordes på 1970-talet - med vuxna menar jag här filmer för vuxna, om vuxna. SCHAKALEN, MARATONMANNEN och så vidare. Och varför inte internationella spionfilmer? Thrillers av idag är ofta lite för glassiga och har unga tvåltollar i rollerna, samt anpassar sig så att en tonårspublik kan tilltalas.

När SPRING LOLA-regissören Tom Tykwers THE INTERNATIONAL börjar, får jag genast lite behaglig 70-talskänsla. Berlin och en sammanbiten Clive Owen som stenhårde och beslutsamme Interpolagenten Lou Salinger.
Tyvärr försvinner dessa första intryck ganska snart. Och nej, inte för att det blir ännu en glassic tonårsthriller.

I THE INTERNATIONAL ska Owen och Naomi Watts sätta dit en mäktig bank i Luxemburg, som sysslar med pengatvätt och vapenaffärer. Värsta skurken spelas av dansken Ulrich Thomsen. I början blir en italiensk politiker mördad under ett tal i Italien, och därefter far Owen och kompani Europa runt - Owen verkar bo i Lyon, där Interpols högkvarter finns - för att emellanåt göra avstickare till New York och avsluta i Turkiet.

Det här är verkligen en europudding. Inget ont om det - om det hade varit en bra europudding. Men det är det inte. THE INTERNATIONAL är till stora delar gjord med tummen mitt i handen. Jag förstår inte vad detta ska upp på bio att göra - för det här kan jämföras med ännu en film om Beck eller Wallander som fått alldeles för hög budget och ett par storstjärnor i rollerna.

Förutom ett rudimentärt foto, är dialogen fullkomligt fruktansvärd. Rollfigurerna fäller sina repliker i tur och ordning (ve den som råkar prata i mun på någon!), de stiffa replikerna är uppenbart fabrikerade av en författare; de känns oftast konstruerade efter en standardmall, och dialogen handlar enbart om filmens handling - här finns inga irrelevanta diskussioner eller kommentarer för att ge det hela färg - och rollfigurerna saknar personlighet. Agent Salinger går filmen igenom och är skitförbannad, och inget annat. Hela filmen är gravallvarlig och totalt humorbefriad.

Detta innebär att Tykwers film blir trist och märkligt oengagerande. Varför ska jag bry mig om de här människorna? Man känner hela tiden hur filmskaparna försöker skapa spänning - men det blir aldrig spännande. Det blir bara tungrott. Filmen är nästan gjord helt utan stil, det finns inget som helst driv i berättandet, och inte blir det bättre av den billiga filmmusiken, komponerad av bland andra Tykwer själv.

Finns här inget som är bra, då? Tja... Jag gillar ju Clive Owen. Han skulle fortfarande kunna vara den bäste James Bond - även om han nu börjar bli för gammal. Och jag gillar att man turnerar runt i europeiska städer, jag gillar små detaljer här och var. Och så har vi den omskrivna shootouten inne på Guggenheimmuseet i New York (fast uppbyggt i studio i Berlin). Hyfsad blodig och länge varar den, men även den känns lite tafatt emellanåt. Fast det är klart, Guggenheimmuseet bli sönderskjutet ser man ju inte varje dag. Det måste ha varit kul att spela in! Nu har jag aldrig varit där själv, så jag kan inte uttala mig om hur pass autentiskt det är.

Men som helhet känns THE INTERNATIONAL som de där små halvtrista sydeuropeiska produktionerna, oftast italienska, som försökte vara stora internationella spionthrillers, och som gick direkt på video i slutet av 80-talet, efter skräck-, barbar- och Mad Max-vågorna. Eller varför inte om Mats Arehns fiasko ISTANBUL från 1989, med Timothy Bottoms, Twiggy och Lena Endre i huvudrollerna, och med Tomas Ledin på soundtracket! (När kommer den på DVD? Va? Klubb Super 8? Studio S? Va?)

Skriven: 2009-02-19

Bio: Sunshine Cleaning

Om ni först kollat min snabbrecension i TOPPRAFFEL-TV på min blogg Toppraffel på Metrobloggen, vilket jag utgår från att ni har, noterar ni att jag, direkt efter pressvisningen då filmen spelades in, står och söker efter ord och egentligen inte har så mycket att säga om filmen. Och det sammanfattar väl SUNSHINE CLEANING på ett ganska bra sätt.

SUNSHINE CLEANING har samma producenter som LITTLE MISS SUNSHINE och Alan Arkin återkommer från den filmen, men i övrigt är det annan regissör och annan manusförfattare; båda kvinnor och filmen har kallats "a woman’s film and not a chick flick". Jaha.

Amy Adams och Emily Blunt spelar systrar, vars mor tog livet av sig när de var barn. Alan Arkin är deras kreative gamle far. Blunts rollfigur är en slarver som alltid får sparken, medan Adams är ordentlig, gör sitt bästa för att ta hand om sin lille, av skolan ansedd problematiske, son, och jobbar som städerska i väntan på att att bli färdig fastighetsmäklare.

Adams har även ett slags förhållande med en gift polis spelad av Steve Zahn, som en dag, eller natt, berättar att det finns mycket pengar att göra i uppstädning av brottsplatser - tvätta bort blod och hjärnsubstans och annat mindre kul. Efter en kortare stunds övervägan startar systrarna Sunshine Cleaning - namnet ska ge en positiv klang - och beger sig ut för att skrubba kroppsvätskor.

Tjejerna lär känna en enarmad kille som äger en affär som säljer rengöringsprodukter och kemikalier; han hjälper dem med råd och tipsar dem om att de etablerade brottsplatsstädarna anser att Sunshine snor jobb. Blunt hittar några personliga tillhörigheter, bland annat foton, på en brottsplats och får syn på en av kvinnorna på fotona på stan, följer efter henne och börjar umgås med henne. Den lille sonen strular en del och önskar sig en kikare i födelsedagspresent, så Arkin försöker få ihop pengar till en genom att sälja räkor - vilket inte går så bra.

SUNSHINE CLEANING är en film. Den börjar. Den slutar. Mellan öppningen och avslutningen har det egentligen inte skett så mycket. Det händer saker, men ingenting leder någonvart i slutändan. Det hela är ganska trevligt. Ibland är det lite småkul. Alan Arkin är som vanligt strålande. Övriga skådisar bra. Därför kan jag sätta en tveksam trea - även om filmen egentligen är rätt menlös. Och att kalla det här en kvinnofilm är väl att förolämpa kvinnor?

Nu har jag inte så mycket mer att säga om den här. Hej då.

Skriven: 2009-04-08

Bio: Slumdog Millionaire

Åtta Oscars. Den sjätte mars har SLUMDOG MILLIONAIRE Sverigepremiär. Är den värd alla priser och lovord?

Danny Boyles karriär har väl inte precis varit spikrak. Efter SHALLOW GRAVE slog han igenom rejält med TRAINSPOTTING, men därefter har det svajat. THE BEACH blev ett praktfiasko och slätstrukna A LIFE LESS ORDINARY glömdes bort. MILLIONS var väl inte vidare lyckad, och personligen tycker jag att 28 DAYS LATER är rejält överskattad (uppföljaren är ju mycket bättre) och att SUNSHINE är väldigt trist.

Som väl säkert är bekant nu, är SLUMDOG baserad på en roman, som i sin tur bygger på verkliga händelser: en 18-årig kille från slummen ställer upp i Indiens motsvarighet till "Vem vill bli miljonär?" (av somliga kallat "Vem vill bli pensionär?"), svarar rätt på alla frågor och misstänks därför för fusk. Killen plockas av polisen, som förhör honom under brutal tortyr.
Jag har ingen som helst aning om hur pass nära sanningen filmen ligger, händelserna känns alltför välanpassade för att det ska bli en fascinerande och engagerande story. Men skit samma - för det här är BRA!

Boyle - och hans indiske medregissör Loveleen Tandan - parallellklipper hela tiden mellan olika perioder i unge Jamals liv. Ramhandlingen är det brutala polisförhöret varvat med TV-sändningen, och varje gång Jamal får en ny fråga, får vi i flashbacks se orsakerna till att grabben faktiskt kan svaren. Det känns lite väl tillrättalagt och konstruerat (exempel: Jamals äldre bror hade en Colt 45:a, och därför är svaret på "Vem uppfann revolvern?" givet), men som sagt: skit samma, det funkar.

Jamal och brorsan Salim lever i ett extremt smutsigt, myllrande helvete i Mumbais kåkstäder, där de i princip bor i lådor. Vardagen är fylld av våld, förnedring och tiggeri. Som småpojkar lär de känna flickan Latika, och hon är med pojkarna under uppväxten. De hamnar hos gangsters, Salim blir med tiden kriminell, medan Latika växer upp och blir den fantastiskt vackra Freida Pinto - jösses, grabbar, här pratar vi kalaskex! Hon tvingas leva ihop med en gammal ond gangster, men Jamal kan inte glömma henne och letar vid flera tillfällen upp henne eftersom han gått och blivit kär i henne. Samtidigt jobbar Jamal som springpojke på ett telecombolag och det är där han får idén att ställa upp i "Vem vill bli miljonär?".

Svek, hopp och ödet är tre av filmens beståndsdelar. Och Indien verkar vara fullt av halvt ondskefulla, svekfulla typer. En av dem är Indiens Bengt Magnusson, jag kan tänka mig att den verklige programledaren inte är alltför stolt över skildringen av honom. Men han har ett bra skägg.
Regi, foto, klippning, skådespeleri, ja allt är alldeles utmärkt i SLUMDOG MILLIONAIRE, som till skillnad från så mycket annat på biorepertoaren är engagerande och inte känns som arton timmar. Fast om filmen är värd åtta Oscars vet jag inte.

Eftertexterna är fullkomligt fantastiska, men jag är fortfarande inte lockad att åka till Indien, jag förstår inte varför vissa människor så tvunget vill åka dit. Fast det är ju klart, jag är inte speciellt spirituell och jag gillar inte Bollywoodfilm.

Filmen innehåller bajsbad. 

Skriven: 2009-02-27

Bio: Sagan om Despereaux

Återigen dags för en ny animerad barn- och familjefilm. Den här gången är det Universal som utmanar Disney, Pixar och Dreamworks med SAGAN OM DESPERAUX, baserad på en barnbok av Kate DiCamillo. Nej, jag har aldrig hört talas om boken. Efter att ha sett filmen vill jag inte läsa den heller.

Eller... Sett och sett. Jag var där. Jag satt i biofåtöljen. Duken var framför mig. Filmen rullade. Men liksom flera av de få övriga, närvarande recensenterna, hade jag ett helvete att hålla mig vaken.

Desperaux är ett ganska uselt namn på en figur i en barnfilm, hur ska småbarn kunna läsa och uttala ett namn även vuxna har problem med?

Desperaux är i alla fall en liten mus med skitstora öron. Han är en godhjärtad typ som gillar att läsa böcker. En dag ska han straffas för något, jag tror det var för att han vägrar vara rädd som en mus, och hissas ner i en brunn för att tvingas leva i mörkret bland de onda råttorna. Där nere har även en snäll råtta hamnat. Och de har problem. I råttriket härskar nämligen en synnerligen ond råtta. Denna illasinnade typ anordnar ibland gladiatorspel och det blir rena Thunderdome av tillställningarna (vilket jag personligen tyckte var fräckt).

I slottet förekommer även en konstig kock som är polare med något slags grönsaksvarelse jag inte förstod mig på, och så finns där en ljuv prinsessa som inte alltid är så snäll, och så figurerar en tjock piga med stor näsa som gillar en tjock kille som verkar efterbliven.
Och så händer det en del saker jag inte höll ordning på, eftersom handlingen är förvirrad och filmen tråkig - åtminstone för mig som är vuxen. Jag nickade till. Flera gånger.

SAGAN OM DESPERAUX börjar bra, men en massa kända skådespelarnamn i förtexterna. Men efter ett par minuter förtas nöjet när det visar sig att eländet är dubbat till svenska - och ja, Niclas Wahlgren tillhör röststallet. Totalt könlösa röster.

Värre blir det när filmen kommer igång och jag konstaterar att designen är ful som stryk. Desperaux själv och några av mössen ser bra ut, liksom de elakaste råttorna. Men framför allt människorna ser för jävliga ut. Likbleka, likstela, vanställda vandrar de omkring som i ett TV-spel från 1996.

Jag vet inte riktigt vem som kommer att uppskatta det här. Små barn kommer inte att förstå handlingen och den udda moralen, och dessutom lär de bli skrämda från vettet av de otäcka råttorna. Äldre barn kommer att tycka att filmen är fånig, medan vuxna sannolikt kommer att somna.

Regissören Sam Fell, som här samarbetar med förstagångsregissören Robert Stevenhagen, har tidigare bland annat gjort den betydligt bättre FLUSHED AWAY, som ju är en kul film. Så det är allt lite märkligt att det gick så fel den här gången. Det känns som om man försökt kombinera RÅTTATOUILLE med SHREK och en del annat.

...Och slutligen konstaterar jag ännu en gång att jag nu är fruktansvärt trött på på 3D-animerad film. Nu vill jag se ordentlig, traditionell tecknad film i 2D!

Skriven: 2009-01-14

Bio: Resan till jordens medelpunkt

Under hela min uppväxt var jag oerhört fascinerad av hemliga-, glömda- och försvunna världar. Det är jag fortfarande. Atlantis. Mu. The Lost World. Och Jordens medelpunkt. Rent allmänt fascinerades jag av Jules Vernes historier, i synnerhet "Den hemlighetsfulla ön", som gick som TV-serie när jag var barn.

Nu kommer familjefilmen RESAN TILL JORDENS MEDELPUNKT 3D, som inte helt oväntat visas i 3D i utvalda städer. Jules Verne har skrivit en bok med denna titel, fast utan tillägget "3D", men den här filmen bygger inte på boken - vill du se en filmatisering, välj den från 1959 eller någon av alla TV-versionerna.

Nej, i den här versionen spelar Brendan Fraser seismologen Trevor, vars bror försvunnit. En dag dyker hans 13-årige brorson Sean upp och ska tillbringa tio dagar hos den oförberedde Trevor. Genast hittar Trevor brorsans favoritbok; Vernes "Resan till Jordens medelpunkt", och den är full av anteckningar - tydligen trodde brorsan att det Verne skrev var sant. Trevor och Sean undersöker och hittar namnet på en islänning som också trodde på Verne. Så helt spontant far Trevor och Sean till Island, där Vernes bok utspelar sig, och där hittar de den nu döde islänningens hotta dotter Hannah (den isländska skådespelerskan Anita Briem från THE NUN). Hon erbjuder sig att guida de två amerikanerna, och det dröjer inte länge innan de lyckas bli inspärrade i en grotta. Därinne hittar de ett gammalt gruvschackt som de misstänker leder ut. Precis som i INDIANA JONES OCH DE FÖRDÖMDAS TEMPEL ger de sig iväg i vagnar på en svindlande bergochdalbana, de kraschar genom en vägg, och på andra sidan finns ett bottenlöst hål de trillar ner i. Och efter att ha trillat i en evighet, hamnar de i Den Glömda Världen, som ser ut som ett urtidsparadis och är bebott av urtidsdjur.

Sedan händer inte så mycket mer än att de försöker ta sig tillbaka igen, vilket tar ett tag. Det blir lite dinosauriejakter och mark som rasar och farofyllda vägar, men egentligen blir det aldrig något större toppraffel, och här finns inga bisarra infödingsstammar, vilket jag tror fanns i Vernes bok. Och så för Trevor förstås ihop det med den tuffa Hannah.

RESAN TILL JORDENS MEDELPUNKT 3D är producerad av otäcka Walden Media, som tillhör den kristna högern, så jag blev lite orolig när deras logga dök upp. Men till skillnad från NARNIA och en del av deras andra produktioner, handlar det inte om religiös propaganda här. Detta är bara en väldigt snäll äventyrsfilm. Och som sådan är den rätt tam. Jag gillar Brendan Fraser och han är en sympatisk hjälte, Anita Briem är rätt cool och väldigt sexig iförd linne och svettpärlor, men annars finns här inte alltför mycket att skriva hem om. Tvärtom upplevde jag filmen som lite småtråkig.

Men 3D-effekterna, då? Jodå. Till skillnad från i BOLT, handlar det den här gången ofta om effekter som ska få publiken att ducka i bänkraderna - saker kastas och pekar mot oss, och i början spottar Fraser ut tandskräm på oss. Och visst, vid åtminstone ett tillfälle ryggade jag tillbaka.
Om man inte ser filmen i 3D, lär den nog se rätt konstig ut.

Skriven: 2009-03-05

Bio: Race to Witch Mountain

Which mountain? Witch Mountain!

Första gången jag var i England, 1977, fick jag en Disneytidning; en sådan där typisk engelsk serietidning i magasinsformat och tryckt på taskigt papper, även omslaget. Tidningen innehöll ett uppslag med foton ur diverse Disneyproducerade spelfilmer, och jag kände inte till en enda av dem - i synnerhet inte DEN ÄVENTYRLIGA FLYKTEN (ESCAPE TO WITCH MOUNTAIN) från 1975.

Tydligen finns det även en filmversion från 1995 och ursprungligen är det här en bok. Här har vi nu den tredje filmatiseringen och eftersom jag inte sett någon av de tidigare - eller läst boken - visste jag inte vad jag skulle förvänta mig.

Dwayne Johnson, han som för inte så längesedan gick under namnet The Rock (nu vill han väl bli tagen på allvar), spelar en före detta kåkfarare som nu kör taxi i Las Vegas. En kväll uppenbarar sig två barn i hans baksäte och vill att han kör dem till en plats mitt ute i ödemarken. De erbjuder sig att betala för turen - med 15000 dollar.

Samtidigt är ett gäng sammanbitna agenter från regeringen på jakt efter ungarna. Ungarna har nämligen anlänt till Jorden i ett UFO. Som om detta inte vore nog är även ett slags Predator från yttre rymden ute efter ungarna och skjuter sönder och förstör allt i sin väg. The Rock tror förstås inte på ungarnas story, men då utför de en del magiska tricks och vår skeptiske hjälte blir överbevisad.

Rymdungarna letar efter en viktig pryl som blinkar och har sig och som är gömd i en geggig puppa som finns i en grotta under en fallfärdig kåk. Blinkprylen hittas, men ett problem är att de sammanbitna agenterna har knyckt UFO:t och låst in det i det hemliga berget Witch Mountain, det ska visst vara en plats ingen känner till. Ett berg? Hallå? Nåja - för att kunna åka hem till rymden, måste de alltså rejsa till berget. Hjälp får de även av en UFO-intresserad doktor spelad av Carla Gugino, som The Rock blir betuttad i. Predatorn - som kallas Sifon men han ser inte alls ut som en sifon - tar sig också till berget.

Vore jag 30 år yngre än jag är idag, hade jag tyckt att RACE TO WITCH MOUNTAIN är värlens bästa film. Inte nog med att den har science fiction-tema och en massa specialeffekter, filmen är även fullknökad med en massa action - och då menar jag överraskande tuff action för att vara en snäll familjefilm från Disney. Bilar mosas, saker sprängs i luften, The Rock utdelar feta snytingar och emellanåt skjuts det hejvilt - jag antar att det till och med dör folk i filmen. Inga mesigheter här, inte. Huvudpersonerna är i fara på riktigt; till skillnad från så många andra barnfilmer finns här inga skurkar som egentligen är snälla och inte vill skada någon på riktigt. Jag kommer ihåg att jag när jag var barn tyckte bäst om de äventyrsfilmer där det verkligen gällde livet - en favorit var TV-filmen ROBIN HOOD JUNIOR, i vilken sheriffen av Nottingham faktiskt ville döda rövarbarnen i Sherwoodskogen.

...Och så är ju Dwayne Johnson med. Jag gillar honom. Han har ett lite märkligt, plastigt utseende, som en Wally Wood-teckning, men han har utstrålning och glimten i ögat, och han har ju varit med i flera utmärkta slåssfilmer som WALKING TALL och WELCOME TO THE JUNGLE.

RACE TO WITCH MOUNTAIN är lite för lång, men eftersom jag förväntat mig utslätat Disneymjäk med äckliga budskap och skit, blev jag väldigt positivt överraskad.
Jag noterade förresten att en del kritiker anmärkt på att de übersmarta rymdungarna är blonda och blåögda. Ja, vaffan ska man säga? Skurkar får inte vara mörkhyade och godhjärtade får inte vara vita - då blir de politiskt korrekta upprörda. För att alla ska vara nöjda blir det väl till att börja producera filmer där alla bär heltäckande unisexoveraller och har papperspåsar över huvudena.

Skriven: 2009-04-12

Bio: Quantum of Solace

Den första Bondfilm jag såg, var MOONRAKER på bio 1979. Eftersom den var barnförbjuden, var det extra spännande: skulle jag och mina kompisar - med ett par år kvar till 15 - komma in? För säkerhets skull hade vi med oss ett par föräldrar.

Men det gick bra. Jag tyckte att MOONRAKER var fantastisk, den bästa film jag någonsin sett. Först som vuxen har jag förstått att det är en av de sämsta i serien (LEVANDE MÅLTAVLA är sämst) och att Roger Moore är den sämste Bond. Inget ont om Moore - men för mig är han lord Brett Sinclair, och för mina föräldrars generation är han Helgonet. Han är långt ifrån Sean Connery och ännu längre ifrån Ian Flemings figur från böckerna.

Nej, den bästa Bondfilmen är förstås I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST - vilket många besserwissrar till Bondkännare hävdar. Men det stämmer. Och jag har lite svårt att förstå varför så många klagar på George Lazenby. Han är ju inte speciellt dålig - men framför allt ser han ut att vara kapabel till göra det han gör; han rör sig smidigt och är inte överårig. Roger Moore hade stuntman bara för att promenera.

Men så kom CASINO ROYALE för två år sedan - och I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST fick kraftig konkurrens som bästa Bondfilm. Visst var jag tveksam. En James Bond som inte ser ut som James Bond ("Daniel Craig ser ut som en murkla," sa Johan Wanloo), humorn var borta, alla Bondprylar var borta, våldet var råare och mer realistiskt, till och med the gun barrel logo saknades, och man skulle börja om från början - med Bond som ung, ny hetsporre till agent.

Mot alla odds lyckades man över förväntan. Jag tyckte att CASINO ROYALE var en fantastisk film. Förvisso recenserade jag den aldrig när den kom, men jag hade nog övervägt högsta betyg - eller en stark fyra, eftersom filmen har en tendens att bli seg på ett par ställen - den varar nästan två och en halv timme.

Okej, här har vi så Craigs nästa äventyr som Bond. Eller - "nästa" är att ta i. QUANTUM OF SOLACE tar över exakt där CASINO ROYALE slutade, så det är samma äventyr som fortsätter. Visst var förväntningarna höga. Samtidigt var jag lite orolig. Tänk om allt skiter sig den här gången?

Tyvärr måste jag säga att jag blev besviken. Ingen gun barrel den där gången heller när filmen börjar (but wait and see…). Fast filmen öppnar med en tuff biljakt med en fantastisk bilkrasch där en bil far över ett stup, och så följer förtexterna.

Återigen dags att bli besviken. På förtexterna, alltså. De ser inte riktigt ut som Maurice Binder-förtexter, och typsnittet har ändrats. Visst, snyggt, men varför ser det ut så här? Varför ändra på typsnittet? Men värst under förtexterna är ledmotivet - som är det tveklöst sämsta hittills. Jag tyckte att "Die Another Day" och "Living Daylights" var värst, men de är mästerverk jämfört med QUANTUMs konstiga låt. Vaffan är det här? Var är melodin? Folk som ylar? Och David Arnolds filmmusik låter inte heller speciellt mycket Bond den här gången.

Nåja. Nu börjar storyn. Bond ska leta upp organisationen bakom de som dödade hans älskade Vesper i förra filmen. Det hela leder till en viss Dominic Greene och dennes företag Quantum - som inte ska förväxlas med ICA Kvantum. Men riktigt hur det leder dit begrep jag aldrig. Allvarligt talat hängde jag inte alls med i handlingen - och jag har svårt att tänka mig att någon annan gör det, om man inte läst på innan. När i filmen förklaras allt? Finns det en sådan scen? Vad är det som händer?

Greene är något slags lömsk typ som vill köpa upp allt vatten i...var det nu var. Han står visst även på god fot med både MI6 och CIA, hur det nu kommer sig. För att göra det hela ännu mer besvärligt både för Bond och oss tittare, har Bond ihjäl alla personer som kan ge ledtrådar till vad Quantum sysslar med. M klagar.

Värst är att Dominic Greene antagligen är den sämsta Bondskurken någonsin - han är liksom bara en snubbe. De tidigare, misslyckade Bondskurkarna i ISKALLT UPPDRAG, TOMORROW NEVER DIES och VÄRLDEN RÄCKER INTE TILL var aldrig så här slätstrukna. Vad är det för kul med Greene? Han ser ut som en fransk bilförsäljare och försäkringsagent. Han har inget tufft hemligt högkvarter under vattnet eller på en alptopp, han klär sig sjavigt och… Nä, utvisning för honom.

Däremot är Olga Kurylenko väldigt söt som Bondbruden Camille. Och hård och sur. Som alla andra i den här filmen. Bond är pissed off i två timmar. Camille är pissed off i två timmar. M är pissed off i två timmar.

Nå, ska jag bara klaga på QUANTUM? Nej, det ska jag inte. Det går hårt fram och det är gott om action, och scenen där Bond knycker en motorcykel är fantastisk. Här finns även en variant på det berömda mordet i GOLDFINGER. En märklig detalj, är att Jason Bourne-filmerna ville vara något slags Bond i ny tappning - och nu verkar QUANTUM vilja vara som Bourne! Och det är väl egentligen det som är problemet här. QUANTUM skulle kunna handla om vem som helst. Det är bara en actionfilm i mängden. Jag har inget emot att Bond nu är en skoningslös mördare i drottningens tjänst, men det som utmärker James Bond - glamour, en massa damer, cocktails, casinon och så vidare - lyser nästan helt med sin frånvaro. Bond skulle lika gärna kunna heta Jason Bourne eller Ethan Hunt eller Nick Carter, eller kanske till och med John McClane. Och större delen av filmen utspelar sig i en jävla öken.

Men! Som actionfilm är dock QUANTUM OF SOLACE helt okej. Ja, den är bättre än de flesta andra actionfilmer som görs just nu. Så därför kan jag ge filmen tre hyfsat syndiga dvärgar. Men i nästa film hoppas jag att Bond förses med ett ordentligt uppdrag!

(Men vad var det här för konstig historia med åldersgränsen? Varför fick den sänkt åldersgräns? Förvisso tror jag inte att filmen är skadlig för småungar - men det här är ju ingen barnfilm och skiljer sig för mycket från de gamla Bondklassikerna. Och får QUANTUM nu 11-årsgräns, bör nästan samtliga actionfilmer också få det)

Förresten - vad tror ni, skulle inte Olga Kurylenko kunna bli en utmärkt Modesty Blaise, om någon nu till slut gör den utlovade filmen som aldrig blir av? Hon har rätt ålder, rätt utseende, hon har bra hållning och går tufft - och om jag förstått saken rätt, ska Modesty tala med något slags brytning. 

Skriven: 2008-11-01