Av allt att döma biovisades THE RUINS i Sverige (Eller? Den hade i alla fall ett premiärdatum) - men i Malmö gick den aldrig upp.
Av någon anledning filmatiseras aldrig böcker jag läser spontant. Det är ytterst sällan - kanske till och med aldrig - jag upptäcker att någon filmat en bok jag läste när den kom ut. Således har jag inte läst romanen som THE RUINS bygger på, men jag stötte på en del recensioner av den svenska utgåvan i våras, och boken fick över lag bra kritik och ansågs spännande och otäck.
...Så visst hyste jag förhoppningar när jag slog mig ner för att titta på filmversionen, som är producerad av Ben Stiller, av alla människor.
På omslaget sitter ett litet klistermärke som varnar för "intense scenes". Jaha. Är inte var och varannan skräckfilm försedd med varningar nuförtiden? Och hur ofta stämmer det? Hur ofta är filmen så pass chockerande att man måste varna? Ytterst sällan. Visst, jag personligen är härdad och avtrubbad - men ändå.
I THE RUINS möter vi ett gäng amerikanska kids som semestrar i Mexiko. De träffar på en tysk som pratar om en mystisk pyramid gömd djupt inne i djungeln, så gänget beger sig av dit. De hittar pyramiden, men då dyker det upp vresiga infödingar och börjar bära sig åt. Tydligen är pyramiden farlig, så pass farlig att infödingarna blir våldsamma och dödar en kille i gänget.
Våra frisksportare till huvudpersoner (varav en bär flip-flops - i djungeln!) får panik och kutar upp till pyramidens topp. Där blir saker och ting ännu konstigare. Byggnaden är täckt av klängrankor - och det är inte vilka rankor som helst. De verkar vara intelligenta - och hungriga på människokött. Och kidsen som sitter där och häckar på ruinens topp blir allt mer paranoida och galna.
...Och nä, det här gillade jag inte alls. Det är möjligt att storyn funkar i boken, men som film blir det bara dumt. Till att börja med gillar jag inte huvudpersonerna. I vanlig ordning är de ganska osympatiska och irriterande. Varför ska jag bry mig om dem?
Och så har vi de där klängrankorna. Hm. Jag vet inte, men jag började skratta när rankornas röda blommor stod upp och gav ifrån sig ljud - de kan nämligen imitera ljud de hör. Blommor som ringer som en mobiltelefon, till exempel. Och det ser rätt roligt ut när rankorna attackerar- och släpar iväg på folk.
Men vad är det för hemskheter man varnar för? Jo, mot slutet börjar huvudpersonerna ägna sig åt självstympning. Dessförinnan håller de på att operera varandra och plocka ut kvistar som trängt in i deras kroppar, men mot slutet blir det till att karva upp sig själva å det grövsta. Men speciellt scary blir det inte, det blir inte så otäckt när 95% av filmen utspelar sig utomhus i starkt solsken.
Jag tyckte att THE RUINS var trist, dum och irriterande. Så nä, jag kan inte sätta mer än en etta i betyg.
Av någon anledning filmatiseras aldrig böcker jag läser spontant. Det är ytterst sällan - kanske till och med aldrig - jag upptäcker att någon filmat en bok jag läste när den kom ut. Således har jag inte läst romanen som THE RUINS bygger på, men jag stötte på en del recensioner av den svenska utgåvan i våras, och boken fick över lag bra kritik och ansågs spännande och otäck.
...Så visst hyste jag förhoppningar när jag slog mig ner för att titta på filmversionen, som är producerad av Ben Stiller, av alla människor.
På omslaget sitter ett litet klistermärke som varnar för "intense scenes". Jaha. Är inte var och varannan skräckfilm försedd med varningar nuförtiden? Och hur ofta stämmer det? Hur ofta är filmen så pass chockerande att man måste varna? Ytterst sällan. Visst, jag personligen är härdad och avtrubbad - men ändå.
I THE RUINS möter vi ett gäng amerikanska kids som semestrar i Mexiko. De träffar på en tysk som pratar om en mystisk pyramid gömd djupt inne i djungeln, så gänget beger sig av dit. De hittar pyramiden, men då dyker det upp vresiga infödingar och börjar bära sig åt. Tydligen är pyramiden farlig, så pass farlig att infödingarna blir våldsamma och dödar en kille i gänget.
Våra frisksportare till huvudpersoner (varav en bär flip-flops - i djungeln!) får panik och kutar upp till pyramidens topp. Där blir saker och ting ännu konstigare. Byggnaden är täckt av klängrankor - och det är inte vilka rankor som helst. De verkar vara intelligenta - och hungriga på människokött. Och kidsen som sitter där och häckar på ruinens topp blir allt mer paranoida och galna.
...Och nä, det här gillade jag inte alls. Det är möjligt att storyn funkar i boken, men som film blir det bara dumt. Till att börja med gillar jag inte huvudpersonerna. I vanlig ordning är de ganska osympatiska och irriterande. Varför ska jag bry mig om dem?
Och så har vi de där klängrankorna. Hm. Jag vet inte, men jag började skratta när rankornas röda blommor stod upp och gav ifrån sig ljud - de kan nämligen imitera ljud de hör. Blommor som ringer som en mobiltelefon, till exempel. Och det ser rätt roligt ut när rankorna attackerar- och släpar iväg på folk.
Men vad är det för hemskheter man varnar för? Jo, mot slutet börjar huvudpersonerna ägna sig åt självstympning. Dessförinnan håller de på att operera varandra och plocka ut kvistar som trängt in i deras kroppar, men mot slutet blir det till att karva upp sig själva å det grövsta. Men speciellt scary blir det inte, det blir inte så otäckt när 95% av filmen utspelar sig utomhus i starkt solsken.
Jag tyckte att THE RUINS var trist, dum och irriterande. Så nä, jag kan inte sätta mer än en etta i betyg.
Skriven: 2008-10-23
