Dr. Seuss - USA:s svar på Astrid Lindgren - är nog förhållandevis okänd i Sverige. Jag skulle gissa på att det är svårt att översätta alla kluriga rim, och att surrealismen anses för svår. Vad vet jag. Själv har jag inget som helst förhållande till Dr. Seuss, men jag minns att det fanns en bok om Katten i hatten på biblioteket när jag var barn. Stod den månne bland de engelskspråkiga barnböckerna?
Några filmer baserade på Seuss' böcker har dock letat sig till Sverige. GRINCHEN, till exempel. En film som mest känns som något slags kokainprojekt några producenter kom på en blöt natt. Och så kom KATTEN med Mike Myers, men den har jag inte sett. Den påstås vara hemsk.
Här har vi så en datoranimerad långfilm, som i original heter HORTON HEARS A WHO!, vilket förstås inte blir lika bra på svenska.
Jag såg aldrig HORTON på bio, eftersom den var dubbad till svenska. Men nu passade jag på att se den på DVD med originalröster av bland andra Jim Carrey och Steve Carrell.
Speciellt höga förväntningar hade jag inte. HORTON är producerad av folket bakom ICE AGE-filmerna - och jag gillar inte de filmerna. Jag vet, många tycker att de är fantastiskt roliga, men inte jag. Och jag irriterar mig på den usla designen av vissa varelser. Dessutom (nu åsyftar jag HORTON igen) gillar jag sällan amerikanska barnböcker, jag gillar inte rimmande och fina budskap och skit.
Men nu visade sig HORTON vara riktigt trevlig. Ja, riktigt rolig emellanåt. Designen av figurerna är betydligt bättre än i ICE AGE, vilket beror på att de bygger på Dr. Seuss' teckningar.
Elefanten Horton är ute och traskar, när han plötsligt tycker sig höra röster från ett dammkorn som sitter på en blomma. Han filosoferar om att det kanske finns en hel värld på dammkornet, och att vår värld - Jorden - kanske är ett dammkorn för andra. Och det visar sig att Horton har rätt!
På dammkornet finns Whoville, befolkat av the whos. En tokig och knasig värld. Och Horton lyckas få kontakt med borgmästaren i Whoville. Detta leder till problem i Whoville och undergången är nära. I synnerhet som en känguru inte tror på Horton, anklagar honom för att vara dum och farlig, och kängurun försöker stjäla blomman för att göra sig av med den.
Men det reder sig till slut. Mot slutet av filmen blir det lite för mycket budskap och mög och det där vanliga amerikanska tjafset om att familjen är viktigast i hela världen (säg det till de som helt saknar familj). Men trots detta är HORTON helt okej och överraskande kul.
En massa bonusmaterial finns på skivan, mest making of-filmer. Tyvärr även ett inslag med äckliga amerikanska barn som pratar om fantasivärldar eller vad det nu var. Intressant detalj: även intervjuerna med upphovsmännen är dubbade till svenska! Om man nu inte väljer att se dem textade.
Några filmer baserade på Seuss' böcker har dock letat sig till Sverige. GRINCHEN, till exempel. En film som mest känns som något slags kokainprojekt några producenter kom på en blöt natt. Och så kom KATTEN med Mike Myers, men den har jag inte sett. Den påstås vara hemsk.
Här har vi så en datoranimerad långfilm, som i original heter HORTON HEARS A WHO!, vilket förstås inte blir lika bra på svenska.
Jag såg aldrig HORTON på bio, eftersom den var dubbad till svenska. Men nu passade jag på att se den på DVD med originalröster av bland andra Jim Carrey och Steve Carrell.
Speciellt höga förväntningar hade jag inte. HORTON är producerad av folket bakom ICE AGE-filmerna - och jag gillar inte de filmerna. Jag vet, många tycker att de är fantastiskt roliga, men inte jag. Och jag irriterar mig på den usla designen av vissa varelser. Dessutom (nu åsyftar jag HORTON igen) gillar jag sällan amerikanska barnböcker, jag gillar inte rimmande och fina budskap och skit.
Men nu visade sig HORTON vara riktigt trevlig. Ja, riktigt rolig emellanåt. Designen av figurerna är betydligt bättre än i ICE AGE, vilket beror på att de bygger på Dr. Seuss' teckningar.
Elefanten Horton är ute och traskar, när han plötsligt tycker sig höra röster från ett dammkorn som sitter på en blomma. Han filosoferar om att det kanske finns en hel värld på dammkornet, och att vår värld - Jorden - kanske är ett dammkorn för andra. Och det visar sig att Horton har rätt!
På dammkornet finns Whoville, befolkat av the whos. En tokig och knasig värld. Och Horton lyckas få kontakt med borgmästaren i Whoville. Detta leder till problem i Whoville och undergången är nära. I synnerhet som en känguru inte tror på Horton, anklagar honom för att vara dum och farlig, och kängurun försöker stjäla blomman för att göra sig av med den.
Men det reder sig till slut. Mot slutet av filmen blir det lite för mycket budskap och mög och det där vanliga amerikanska tjafset om att familjen är viktigast i hela världen (säg det till de som helt saknar familj). Men trots detta är HORTON helt okej och överraskande kul.
En massa bonusmaterial finns på skivan, mest making of-filmer. Tyvärr även ett inslag med äckliga amerikanska barn som pratar om fantasivärldar eller vad det nu var. Intressant detalj: även intervjuerna med upphovsmännen är dubbade till svenska! Om man nu inte väljer att se dem textade.
Skriven: 2008-10-28
