Seriechock

Lustigt, när jag började ta upp gamla serietidningar från 1970-talet, ökade plötsligt antalet besökare av min blogg! (metrobloggen.se/piddeandersson) Hmm, det här ska även i fortsättningen först och främst vara en filmblogg, men jag får kanske ta upp gamla serier lite oftare, eftersom det av allt att döma går hem i stugorna.

Till exempel hörde Lars, den hårfagre redaktören för gratistidningen Nya Upplagan, av sig. Han brukade köpa Chock i Löderups lanthandel. Chock är en tidning alla verkar komma ihåg. Om någon 60-talist tar upp gamla serietidningar - det behöver inte ens vara skräckserier som diskuteras - i en diskussion på krogen, nämns oftast Chock. Av någon anledning ansågs Chock vara den "värsta" av skräcktidningarna. Kanske för att den var i stort format och hade målade omslag, vad vet jag.

Och för att den inte såg ut som en "vanlig" serietidning inuti. Jim Warrens skräcktidningar Creepy och Eerie, ur vilka Chock plockade sitt material, var anpassade till magasinsformatet och skulle ha en lite mer arty look; mer vuxenanpassad. Därför tyckte jag att serierna i Chock var svårlästa och trista när jag var liten gosse. Och vet ni vad? Jag tycker fortfarande att de är trista. Även om själva tidningen Chock var cool. Jag minns att jag som barn undrade varför det ibland stod "Bara för vuxna" på omslaget. Jag hade aldrig sett Chock hemma hos några vuxna. Jag hade aldrig sett några serietidningar alls hemma hos vuxna. Vilka vuxna läste Chock? undrade jag.

Warren publicerade även Vampirella, som kom ut med en handfull nummer på svenska. Detta var också en svartvit tidning i magasinsformat - i USA. I Sverige fick man av någon anledning för sig att ge ut tidningen på glättat papper och i färg. Och i magasinsformat. Detta innebar att tidningen såg ut som grönsakssoppa. De spröda teckningarna i serierna var aldrig avsedda att färgläggas - allra minst så fult som i Semics tidning. 

Skriven: 2008-07-29