Men så dök han upp tretton år senare, och visade sig vara en vänlig man som pratade rätt bra engelska, och under middagar och intervjuer upptäckte vi att han och jag hade flera gemensamma intressen förutom film - Rollin berättade bland annat passionerat om sitt intresse för tecknade serier och Fantomen.
En handfull av Jean Rollins filmer visades förstås på FFF och först ut var hans allra första långfilm, den svartvita RAPE OF THE VAMPIRE från 1968, en film det gått många rykten om och som jag förstås ville få bekräftade.
RAPE OF THE VAMPIRE började som en kortfilm, eller novellfilm är kanske ett bättre ord. Enligt Rollin själv varade filmen bortåt en timme, men hans producent sa till honom att förlänga den till långfilmslängd. Ser man filmen upptäcker man dock att skarven mellan kortfilmen och förlängningen kommer betydligt tidigare. Att återge handlingen är inte sådär jättelätt, citerar jag DVD-omslaget på Njutafilms nya utgåva (försedd med tjusigt omslag) står det "En fängslande berättelse i två akter om några psykologer som anländer till ett slott för att övertyga fyra systrar om att de inte är 200 år gamla vampyrer". Men det här är mest en massa surrealistiska, bisarra scener staplade på varandra; bilder och situationer som tilltalade Rollin.
Regissören själv kallar verket en naiv amatörfilm, och ja, det är det, och den går väl inte riktigt att jämföra med de som skulle följa, trots likartade teman. Kritiker tyckte att en scen där en blind kvinna spelar kägelspel var idiotisk - en blind kan ju inte syssla med sådant. Rollin berättade att han fick problem när han plötsligt skulle förlänga filmen och rollfigurer som dött fick återkomma.
Så länge jag känt till Jean Rollins filmer, vilket är sedan jag köpte Phil Hardys "The Encyclopedia of Horror Movies" för drygt tjugo år sedan, har jag läst om hur det uppstod tumult och upplopp på biograferna när RAPE OF THE VAMPIRE hade premiär i Paris. Jag tycker att detta låter rätt osannolikt, jag inbillar mig att publiken under denna revolutionära tid borde ha varit öppen för en film som Rollins - men icke: Rollin bekräftar att det blev fajting! Folk hatade filmen, Rollin och kastade saker och bar sig åt. Mycket märkligt.
På visningen i Lund satt stora delar av publiken och skrattade käken ur led åt filmen. Det förstår jag inte heller. Filmen må vara naiv och märklig, man jag gillar sådant här, jag gillar stämningen och bilderna, jag gillar de fåtaliga och udda replikerna. Det är härligt pretentiöst och poetiskt på ett sätt bara fransmän kommer undan med. Dock är alltså de filmer som följde bättre än det här lite trevande förstlingsverket.
Skriven: 2009-04-12
