fredag 3 mars 2017

Adjö, Metrobloggen!


Läge att lämna Metrobloggen?

När jag startade den här bloggen i början av förra året, valde jag Metrobloggen av två orsaker:
1. I annonseringen för sin bloggtjänst utlovade de ekonomisk ersättning. Tjäna pengar på att blogga. Sure, det funkar ju alltid som lockmedel.
2. Den främsta orsaken. Jag tänkte att har jag bloggen hos Metro kommer jag att få gratis exponering och automatiskt fler besökare, än om jag startar bloggen någon annanstans.
Men allvarligt talat: Metrobloggen suger rätt hårt. Den brukar omnämnas i negativa ordalag annorstädes, och jag håller med. Det är alldeles för mycket problem och skit med Metrobloggen.
Framför allt tar det en evig tid för min blogg att ladda, om man jämför med mina vänners bloggar på Blogger och WordPress. Detta beror inte på att jag har fler bilder än de i min blogg, utan på att Metrobloggen som synes är proppfull med irrelevant skräp och annonser annonser jag inte kan påverka. Halva skärmen är ju täckt av annonser, ibland är de, utan bloggarnas tillstånd, instoppade i själva inläggen. Och annonserna har ju inget med min bloggs innehåll att göra de verkar snarare riktade till tonåriga tjejer och den typ av bloggar som har flest besökare på Metrobloggen. Det är meningen att de pengar Metro genererar på annonserna ska fördelas till bloggarna, men det är svårare än det låter att få några stålar.
Vidare saknar Metrobloggen en hel del funktioner som är standard i de flesta andra bloggar, till exempel ett register i marginalen över de senaste inläggen, så att mina besökare snabbt kan hitta gamla grejor utan att behöva scrolla på måfå utan att veta vad som finns där. Det är ju fullkomligt omöjligt för mina besökare att se vilka filmer jag skrivit om under månaden om de inte besöker bloggen varje dag!
Slutligen lider Metrobloggen av alldeles för många buggar och annat mög. Bloggen är nedstängd för översyn alldeles för ofta.
Jag har väldigt länge tänkt flytta över till ett anat ställe, till exempel Blogger. Problemet är att jag ju har hundratals gamla inlägg och recensioner på Metrobloggen. Jag kan ju inte stänga ner den, och jag måste hänvisa läsare dit om de vill läsa äldre grejor. Och jag kan ju inte föra över allt till ett nytt ställe.
Men ändå. Nu är jag jävligt trött på Metrobloggen. Så vad säger ni ska jag starta upp en ny, fräschare och snabbare TOPPRAFFEL! på ett annat ställe?

Bio: State of Play

Russel Crowe i misslyckad frisyr är grävande journalist på en Washingtontidning i denna thriller baserad på en BBC-serie jag aldrig hört talas om som inleds med att en man jagas och skjuts ner, tätt följt av att även ett förbicyklande vittne dödas. Kort därpå knuffas en ung kvinna ut framför ett tunnelbanetåg. Kvinnan hade visst ihop det med kongressledamoten Ben Affleck i ny toupé. Crowe, som har brun manchesterkavaj och kör en SAAB från 1990, tror inte på teorierna om självmord och börjar luska i fallet, pådriven av sin bestämda chef Helen Mirren. Dessutom visar det sig att Affleck är en kompis till Crowe sedan college. Crowe är även kär i Afflecks fru Robin Wright Penn, som är sur, eftersom Affleck var otrogen med den döda tjejen. Till sin hjälp får Crowe den gröna journalisten Rachel McAdams, som skriver en blogg på tidningens hemsida, men hon visar sig vara ytterst duglig för att reda upp den här historien som även involverar Jeff Daniels.

Men STATE OF PLAY lyckas inte involvera mig, rättare sagt, den engagerar inte mig. Filmen ser verkligen ut som en 70-talsthriller, vilket är ett plus, och de duktiga skådespelarna är många och imponerande, men storyn är totalt spänningsbefriad. Det är en massa twister och turer, men orsaken till allt är jag totalt likgiltig till, och jag bryr mig inte om rollfigurerna oavsett vilka kändisar de spelas av. Ibland är de i fara, men so what? Jag struntar i dem. I synnerhet som jag struntar i vad den snåriga storyn går ut på. Dessutom förekommer en märklig detalj på slutet, lösningen till det hela, den stora överraskningen, och jag vet inte, men det verkar fattas något där, som om en scen saknas det blir ologiskt. Som helhet är STATE OF PLAY en förvånansvärt trist film.
Men Rachel McKay från Rob Schneider-klassikern THE HOT CHICK gillar jag. Oj, vad hon är snygg. Och sympatisk. Varken slampig som Megan Fox eller helylle som Kirsten Dunst i nyligen recenserade HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA. I like.




(Biopremiär 1/5)

Bio: Hannah Montana the Movie

Jag har förstås aldrig sett Disneys TV-serie om Hannah Montana, och det enda jag visste om den var vad det stått i annonserna vanlig tonårstjej på dagarna och popstjärna på kvällarna.

Miley Cyrus och farsan Billy Ray Cyrus spelar dotter och far Stewart. Fast ibland tar Miley Stewart på sig en blond peruk och blir världens populäraste tonåring, sångerskan Hannah Montana. Det är precis som med Stålflickan, hon tar på sig en blond peruk och ingen känner igen henne. Fast dubbellivet blir besvärligt och hon hamnar i bråk bed sin bästis, och jagas dessutom av en tjock skvallerjournalist som i början klär ut sig till Povel Ramel.

Men värst är det att farsan tvingar med Miley till mormor på vischan, där alla är härliga shitkickers och livet är som i LILLA HUSET PÅ PRÄRIEN, och Miley hatar tillvaron. Miley träffar en tonårig cowboy och det blir lite romantik, men så måste Hannah Montana plötsligt uppträda för att samla in pengar till den lilla staden, annars kommer en ond företagare att bygga ett köpcenter där. Vojne, vojne, hur ska Miley och Hannah reda ut det här?


Det blir lite tok och knas, bäst är en kille som får en pumpa över huvudet, och det blir Benny Hill-jakt i svängdörrar när Miley går på date samtidigt som Hannah är på hummermiddag hos borgmästaren i vad som påminner om Svarte Ormen-avsnittet Beer. Och så blir det sång och dans. När inte Hannah sjunger sina låtar, blir det country och logdans och linedance, och släkten introduceras när de sitter och jammar country i vardagsrummet på ett lantligt sätt.

Det här är en oförarglig, moraliskt uppbygglig film om att Blondinbella hade mått bra av att skickas till en bondgård. Jag retar mig på den lite klämmiga och plastiga Miley Cyrus, men jag kan mycket väl tänka mig att småflickor kommer att älska den här filmen (för det kommer de att göra, medan småpojkar kommer att älska WOLVERINE).


HANNAH MONTANA THE MOVIE är dubbad till svenska, vilket innebär att alla framstår som om de är lätt efterblivna och låter som om de vore med i en tecknad film. Nej, det ser förstås inte klokt ut. Alla sångnumren är på engelska, och det ser verkligen konstigt ut när mellansnack och tillrop är på svenska. Vanessa Williams (från UNDER THE GUN med Sam J Jones) är Hannahs PR-kvinna, Tyra Banks hamnar i en catfight och är det Brooke Shields på fotot på Mileys döda mor?


Jag sätter ett betyg mest för att, tja, betygsätta filmen. Men egentligen kan jag inte det. Jag är så långt ifrån målgruppen man kan komma och jag är samtidigt ingen vänstermoralist som vill avråda småflickor från att se en gräll Barbiefilm.









(Biopremiär 1/5)

Bio: X-Men Origins: Wolverine

I'm the best there is at what I do, but what I do best isnt very nice. Ett tufft citat från Chris Claremont och Frank Millers miniserie om Wolverine från tidigt 1980-tal. Jag tror att jag köpte och läste denna serie ett par år innan jag läste den egentligen X-Men-serien med nya X-Men, en grupp som inkluderade Wolverine. Det var väl inte förrän 1984 som denna version började publiceras av Semic i Sverige under titeln X:EN (!). Nej, vänta nu här var de inte med i ett par nummer av Atlantic Förlags Atlantic-Serien eller Atlantic Special, eller vad den hette? I vilket fall, jag läste inte så många nummer och jag blev aldrig någon anhängare av X-Männen, en superhjältegrupp jag träffade på redan 1974 första gången i tidningen Dina favoriter från Marvel med Conan och då tecknad av Neal Adams. Fast miniserien om Wolverine var bra jag tror dessutom att det var den första serie av Frank Miller jag läste. Tuff hjälte, tuff handling (Wolverine och ninjor i Japan), tuffa repliker och tuffa teckningar.

Im the best there is at what I do, but what I do best isnt very nice är en replik som återkommer i X-MEN ORIGINS: WOLVERINE. Efter den tredje X-MEN-filmen sa folket bakom att det inte skulle komma fler filmer om mutanterna. Det är ju ganska fånigt att slänga ur sig något sådant om en framgångsrik filmserie om populära hjältar, och här har vi så en solofilm om hur den populäraste mutanten blev den han är.

Ursprungligen var Wolverine en mystisk kanadensare ingen riktigt visste vem han var, inte ens han själv. Dessutom var han kort, runt 1,60 lång. Hugh Jackman, som åter spelar Wolverine, är dels australier och dels i min längd och jag är inte 1,60. Jag är osäker, men jag tror inte att figurens skapare hade tänkt ut någon egentlig bakgrund till Wolverine, som först dök upp i ett nummer av Incredible Hulk på 70-talet. Långt senare kom Barry Windsor Smith med serien Weapon X som handlade om hur Logan Wolverine, alltså fick sitt adamantiumskelett. Jag läste serien och vill minnas att jag tyckte den var bra, men jag minns inte vad den handlade om, vad som hände, hur allt gick till. Senare har det kommit fler originserier om Wolverine, men dessa har jag inte läst.


Filmen börjar i 1800-talets Kanada. Två unga bröder, båda mutanter, råkar illa ut och måste fly. De växer upp tillsammans och eftersom de inte kan skadas och inte dö (men varför slutar de åldras när de blivit vuxna?), livnär de sig som militärer under först amerikanska inbördeskriget, sedan världskrigen och Vietnam där de hamnar i trubbel och arkebuseras. Arkebuseringen går inte så bra, de överlever förstås. Men Victor, den ena brodern (Liev Schreiber) har gått och blivit ond, medan Logan är en schysstare snubbe. De kontaktas av den slemme officeren Stryker, som samlat ihop ett gäng mutanter för att skickas ut på farliga specialuppdrag. Bland dem finns Ryan Reynolds, som är en jävel på att svinga samurajsvärd, och en asiat som gör fräsiga saker med sina pickadoller. I djupaste Afrika letar Stryker efter adamantium, vilket han hittar och så skapar han Weapon X: han låter bekläda Logans skelett med den oförstörbara metallen samtidigt som den illasinnade Victor är ute och lever jävel.


Logan blir Wolverine och fråntas sitt liv, det lilla han har, han förlorar kvinnan han älskar och han inser att Stryker är ond så det blir till att ge sig ut på hämnarstråt.
X-MEN ORIGINS: WOLVERINE börjar något alldeles makalöst hårt med tuffa förtexter, och rent allmänt är det en tuff film. Det är mycket action och och slagsmål och manligt poserande och jag satt hela tiden och ville att det skulle vara bättre än det är. Men det är något som saknas i filmen. Handlingen är ganska rak och enkel, vilket jag tycker är bra (det här är trots allt en superhjältefilm), och den är inte allegorisk som X-MEN, men filmen saknar nerv, skulle jag vilja påstå. Den grabbar inte tag i mig på det sätt den borde. Tvärtom blir det nästan lite saggigt emellanåt, när det inte är fajting. Det tenderar att bli aningen tråkigt.

Fast Hugh Jackman är förstås bra, han är en cool snubbe och Wolverine är en cool roll. Mutanten Gambit dyker också upp, han är en rackare på att kasta spelkort, och i senare delen av filmen introduceras en ung Scott Summers, det vill säga Cyclops, så vi får hans ursprung på köpet. Frågan är dock om vi vill se några andra X-MEN ORIGINS-filmer. Allvarligt talat, vem vill se en film om traderöven Storm? Dessutom innehåller WOLVERINE två epiloger, den första ett par sekunder in i eftertexterna, den andra efter eftertexterna. Efter en sistnämnda, som egentligen är meningslös, utspelar sig i Japan kan vi förvänta oss en filmatisering av Millers miniserie?


Hade jag fått se WOLVERINE när jag var tolv hade jag varit salig. Därför är den femtonårsgräns Statens Biografbyrå satt befängd! Visst är det våldsamt, men samtidigt är det orealistisk serietidningsaction. Filmen går inte alls att jämföra med QUANTUM OF SOLACE och det är befängt att den fick en 11-årsgråns. Inte nog med att Bondfilmen är våldsammare, råare och vuxnare, James Bond är en kall mördare anställd i drottningens tjänst, medan Wolverine är en traditionell hämnare som slåss får heder och rättvisa. SNIKT!





(Biopremiär 1/5)

Bio: Hopplös och hatad av alla

Den svenska titeln på HOW TO LOSE FRIENDS ALIENATE PEOPLE är verkligen hopplös. Hela vägen till biografen där filmen pressvisades inför den försenade Malmöpremiären, försökte jag komma på vad filmen heter på svenska. Till slut kom jag fram till Avskydd och hatad av alla. Även efter filmen ville jag ha titeln till avskydd och liknande. Hatad och avskydd av alla. Först nu, åtskilliga timmar senare, drar jag fram en lapp med pressinfo ur väskan och får ordning på titeln. Hm, det är som alla de där komedierna som heter Min bäste väns frus brorsons flickvän och liknande är det någon som kan hålla isär dem?
Var var jag? Här. Eftersom premiären är försenad här nere i civilisationen, hade jag hunnit läsa en del recensioner av HOPPLÖS och förstått att jag inte skulle förvänta mig för mycket. Dessutom har filmskaparna tydligen ändrat en hel del på den (delvis?) självbiografiska bok den bygger på tydligen har hela kärlekshistorian lagts till, en betydande del av filmen.
Simon Pegg är Sidney Young, som driver en liten filmtidning hemma i England, det är en ganska sunkig tidning och han lever ett sunkigt liv han kommer aldrig in på filmstjärnegalor, alternativt kommer han in men blir utkastad. Men så en dag ringer chefen (Jeff Bridges) för glassiga magasinet Sharps i New York och vill anställa honom så Sidney packar sin väska och flyger dit. Han flyttar in i en sunkig liten lägenhet med polsk kärring som portvakt och han gör sig genast omöjlig på jobbet genom att vara hopplös. Han blir betuttad i en ny, het filmstjärna (Megan Fox från kommande JONAH HEX), men är han inte egentligen kär i den mer vardagliga och rejäla Alison (en mer vardaglig och rejäl Kirsten Dunst)? Och ska han någonsin få skriva en artikel åt tidningen?
Det stora problemet med HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA är att Sidney Young är en fullkomligt osannolik figur, vilket innebär att jag inte köper storyn. Young är totalt socialt handikappad. Han gör extremt idiotiska saker, allt går åt helvete, och istället för att rätta till sin situation fortsätter han att bete sig imbecillt. Fast ibland har han järnkoll på allt. Det finns ingen linje i hans beteende. Jag undrar dessutom varför han anställdes till att börja med han får i princip inga uppdrag, de han utför resulterar i noll, och alla inklusive Bridges som ju anställde honom hatar honom. Om en person börjat jobba på en strikt och glassig redaktion som Sharps och betett sig som filmens Sidney Young, hade han fått sparken efter en kvart. Han hade fått sparken från vilket jobb som helst. Nu har jag inte läst boken, men jag har svårt att tänka mig att verklighetens Young bar sig åt så här. Bridges håller en kortare utläggning om orsaken till anställningen, men det känns alltför luddigt.

Dock måste jag tillstå att filmen inte är helt hopplös och hatad av mig. Den är inte tråkig och jag skrattade en hel del emellanåt. Det är småtrevligt och jag känner igen en del av typerna som figurerar i filmens olika sammanhang. Och om jag vill vara snäll och generös sätter jag en trea. Filmen är bättre och roligare än Simon Peggs vanityprojekt HOT FUZZ, som mest kändes som en två timmar lång lekstuga.


Sedan måste jag skjuta in att, jag vet inte, det här gör mig kanske unik, men fan, jag tycker inte att Megan Fox är snygg! Hon ser mest ut som en billig porrversion av Tia Carrere (Tia Carrere luktar förresten väldigt gott).




(Malmöpremiär 1/5)

Vad som skrämde mig som barn

Jag läste alldeles nyss en artikel av Martin Kristenson, till vilken jag bidragit med några kommentarer. I artikeln, som inte publicerats än, nämns den brittiska TV-serien THRILLER från 1970-talet.

THRILLER. Jösses! Jag känner fortfarande nackhåren resa sig vid blotta tanken på denna serie.


Brian Clemens heter en man som kommit att påverka mitt liv en hel del. Han var och är fortfarande, nästan 80 år gammal producent och manusförfattare till främst TV-serier, regisserat har han bara gjort en gång, det var han som gjorde CAPTAIN KRONOS VAMPIRE HUNTER. Men Clemens är alltså mest känd som författare och skapare av TV-serier. THE AVENGERS, THE PROFESSIONALS, och främst SNOBBAR SOM JOBBAR.


Och så låg han då bakom THRILLER, 1973-76. En antologiserie med avslutade rysare varje vecka. Och jag tyckte att det här var fruktansvärt otäckt som barn. Det räckte i princip med vinjetten för att jag skulle bli livrädd: ett hus filmat genom en fisheyelins och konstig musik.


Jag vet inte hur många episoder jag faktiskt såg, och det jag minns är fragment och det är möjligt att jag minns helt fel. Jag kommer ihåg en vinkällare där någon gömde sig för en mördare. Var det månne en blind kvinna det handlade om? Och så tror jag det var en episod som en skola för blinda. Och började inte ett avsnitt med att ett brudpar skulle ett ärende på en bank och just då kom det in någon och röjde loss med ett hagelgevär?


Jag är kanske helt fel på det jag var inte så gammal och det är längesedan det visades. Och efter ett tag konstaterade jag att THRILLER var så extremt scary att jag inte vågade titta mer, jag klarade inte ens av vinjetten.
Någon gång alldeles i början av 90-talet hade jag en videobandspelare vars timer inte fungerade, det gick inte att programmera inspelningar. Jag skulle spela in ett avsnitt av Kojak på TV3, tror jag att det var, och för att lyckas med detta, satte jag i ett fyratimmarsband som jag lät gå. När jag kom tillbaka upptäckte jag att TV3 körde THRILLER! Jag hade lyckats spela in en prolog och vinjetten innan bandet tog slut. Men även om serien nu finns på DVD i England, har jag ännu inte sett om den.


Men som vuxen har jag kommit fram till en av orsakerna till att jag upplevde serien som så otäck. Till skillnad från slickade amerikanska TV-serier filmade på 35mm, var THRILLER gjord enligt det som i en manusförfattarbok jag läste kallas BBC-standard (oavsett om det är en BBC-serie eller ej). Detta innebär att exteriörscener filmades på 16mm, medan interiörerna i studio sköts på video. Detta gav engelska TV-program en kall, okänslig look, och i just rysare tillförde detta en extra dimension av otäckhet. Detta är även anledningen till att jag var skraj för svensk TV-teater som barn det var sterilt och onaturligt, skräckstämning kunde uppstå i de mest oväntade program. Sedan innehöll förstås THRILLER även en del blod och annat som sällan visades på svensk TV.


Tydligen ska avsnitten även ha varit välskrivna och de hade bra skådisar i rollerna men detta kan jag inte uttala mig om förrän jag sett om serien.

Världens sämsta serie

Gratistidningen City Malmö-Lund skrev av någon anledning inte om EDVARD!. De föredrog visst att idag skriva om några unga tjejer i Lund som gjort en serie om...tjejer. Det vill säga, den typ av serier - och artiklar - det går tretton på dussinet av idag. Folk tror fortfarande att det bara är killar som gör och läser serier - när det i realiteten nästan är fler tjejer som gör serier. Åtminstone verkar det så i media. Att kvalitet och skicklighet inte har något med könet att göra verkar de strunta i, men herregud - det går ju inte att könskvotera kultur.

Jag läser City i stort sett varje dag, och på seriesidan går Malin Billers strippar. De gillar jag och hon medverkar ju även i EDVARD! Men i City finns även vad jag gissar är världens sämsta serie. Nej, det är inte Plåstra, vilken annars är en stark kandidat.

Jag pratar om Pet o Panty.

Troligen det värsta jag sett.

Tecknad i något slags 70/80-tals-modeillustrationsstil, fast mer amatörmässigt och sterilt. Och personerna har ibland alvöron - av någon anledning. Vem som är Pet och vem som är Panty vet jag inte, och det framgår aldrig riktigt vad de gör och vad allt går ut på.

Oftast handlar serien bara om att personerna slänger ur sig feministiska klyschor.

Ofta blir det en massa politiskt korrekta klyschor som spottas ut. Eller gamla vänsterklyschor.

Ibland görs det försök till humor. Det går inte så bra. I dagens stripp görs ett försök till ordvits. Huvudpersonen går in i en hälsokostaffär och ber om att få köpa lite hälsa.

Det är fantastiskt uselt.

Pet o Panty görs av en som heter Mim Sörensson och som bor i Göteborg. Hon har även en hemsida. Jag tänker inte länka till den. För det här är världens sämsta serie.
Skriven: 2009-03-06

Gory-Glory Magazine #2

Förra året skrev jag om det nya, svenska filmfanzinet Gory-Glory Magazine, och nu har nummer två kommit ut.

Större delen av tidningen består av mängder av recensioner (sex, våld, Jess Franco, mycket zombies, mycket Cynthia Khan och ännu mer sena Bruno Mattei), men här finns även en intervju med hunken Michael Sopkiw (känd från några italienska actionrullar från 80-talet) samt en med Dansk-Jan, mannen som äger Another World Entertanment, det vill säga de som köper in en massa eurotrash och annat kul, och som finns ute i Sverige via Njutafilms. Dansk-Jan är dock mest känd för att ha sagt "Film er bedst i kabine".

I min recension av nummer ett anmärkte jag på den slarviga redigeringen; mängder av stavfel och omkastade rubriker och annat. Denna gång ser det bättre och renare ut, rubriker är vad jag kan se korrekta, men texterna är fortfarande illa korrlästa och härligt förvirrande! Det känns som om redaktionen skriver texterna samtidigt som de ser filmerna och krökar - vilket de kanske gör? Nästan samtliga recensioner slutar med meningen "den var riktigt underhållande" eller varianter på detta.

Edwige Fenech är numrets Sidan 3-flicka.

Kul tidning. Självklart ska du skaffa den.
Skriven: 2009-03-31

Serier: Bouncer 1: Kains öga

BOUNCER, DEL 1: KAINS ÖGA
av Jodorowsky och Boucq
Albumförlaget

"Du, vad heter nu den där serietecknaren som är så duktig på att rita kött?" frågade en polare en gång i slutet av 80-talet. Lustigt nog slängde jag ur mig rätt svar på en gång: Boucq. En av mina favorittecknare i Epix. Han var - och är - en jävel på att rita kött! Och mycket annat också. Samtidigt som hans människor alltid är lätt groteska. Nu är det längesedan jag läste något av Boucq, jag skaffade ett par danska album för 15 år sedan, men det är allt, tror jag.

Manusförfattaren Alejandro Jodorowsky har jag stött på i andra sammanhang de senaste två decennierna. Han är ju mest känd som filmregissör och hans mest kände verk torde vara den otroligt flummiga westernfilmen EL TOPO (1970) och det nästan lika flummiga splatterdramat SANTA SANGRE (1989). Just nu är hans åttonde film (på 52 år!) under produktion. Njä, jag är väl ingen större anhängare av Jodorowsky som filmare. Jag tycker det blir lite trist i längden. Dessutom verkar han vara rätt trist och osympatisk som person, det var det intryck han gav i dokumentären MOEBIUS REDUX: A LIFE IN PICTURES (2007) om serietecknaren Jean Giraud.

Att Boucq och Jodorowsky, som samarbetat tidigare, funnit varandra är inte så konstigt. Båda är förtjusta i groteskerier.

Jag har verkligen saknat fransk-belgiska seriealbum. Hela den svenska utgivningen dog ju under 90-talet. Album slutade ges ut, eftersom få köpte dem. Horst Schröder hade under ett tag vräkt ut album, men självklart sålde inga bra. Visst går det att köpa danska utgåvor, men ändå. Varje gång jag är i Frankrike kollar jag in utbudet - så många nya serier, så många nya serieskapare, så mycket som ser intressant ut! Men min franska är för dålig och jag är för gammal för att köpa dyra album och bara titta på bilderna.
Därför är det kul när det dyker upp förlag ut tomma intet - som Albumförlaget. De ger bara ut fransk-belgiska serier. Och jag nickar nöjt.

Bouncer är en westernserie. En väldigt europeisk sådan, kanske till och med väldigt Jodorowskysk (även om han är chilenare). Serien andas väldigt mycket sen spaghettiwestern, betydligt mer än till exempel den nya inkarnationen av Jonah Hex; den amerikanska serien som återupplivades häromåret och som är mycket ojämn numera.

Serien handlar om tre skurkaktiga, omoraliska bröder, söner till en stenhård hora, som blivit osams över jättediamanten Kains öga, som modern gömt innan hon hängde sig. Bröderna slåss - Bouncer får högerarmen avhuggen, en annan ett öga bortskjutet, den tredje klarar sig helskinnad, men blir religiös och bildar familj.

Flera år senare drar den enögde runt med en handfull sadistiska och perversa sydstatsrebeller, och våldtar, slaktar och bränner. De verkar vara på jakt efter Kains öga som fortfarande är försvunnen. De uppsöker den religiöse broderns familj. Familjen slaktas skoningslöst - brodern halshuggs - men lillgrabben i familjen lycka smita. Ungen beger sig till en riktigt rutten stad för att hitta Bouncer, som jobbar som utkastare på en saloon och som tydligen är en eftertraktad gunfighter.

Detta är vad som händer i det första albumet - hur många fler delar det finns vet jag inte. Det händer inte nämnvärt mycket i avsnittet, eftersom Boucq varit generös med siddispositionen, ofta är det bara fem-sex rutor på sidorna, ibland färre. Det dröjer mer än halva albumet innan Bouncer dyker upp.

Jag har en del invändningar mot Kains öga. Det är något märkligt med sättet den är berättad på. Det känns hela tiden som om repliker och ibland till och med rutor saknas. Nu vet jag att så inte är fallet, men serien haltar betänkligt berättartekniskt, vilket gör att jag ömsom undrar vad det är som försiggår, och ömsom varför dialogskiftena ibland är så rudimentära. Det står inte vem som översatt albumet, och som helhet antar jag att texten är trogen originalet - men jag hade gärna sett en hårdare bearbetning så att flytet i språket blivit bättre. Här och var förekommer en del märkligheter i texten: i en sekvens, där en hårding antagligen ska be en kille lugna sig, säger han "Hov, hov, du!" - va? Vad betyder det? Är albumet månne översatt från danska eller norska? Och lillgrabben säger hela tiden att han letar efter Infierno Saloon. Infierno. Stavat så. Flera gånger. Men vad står det på skyltarna när han hittar stället? Jo, självklart Inferno Saloon.

Men annars gillar jag albumet. Jag gillar hårda, skitiga westernhistorier, och den här berättelsen är verkligen hård och skoningslös. Upphovsmännen vältrar sig i groteskerier och grafiskt, utdraget våld, och de går så långt att inga av figurerna är sympatiska; det finns inte den minsta antydan till det. Det är möjligt att de utvecklas i kommande album, förhoppningsvis gör de så, annars kan detta faktum vara en nackdel - varför ska vi läsare bry oss om figurerna?

Boucqs stil har kanske blivit aningen grövre - eller så är det bara jag som inbillar mig. Men det är snyggt. Det är maffigt. Det är mycket Boucq. Men varför är omslagsillustrationen så trist? Det ger ingen vink om vad albumet innehåller, det är lite grötigt och det är till och med svårt att se att det är en western.
I vilket fall: del två är redan ute och jag ser fram emot att läsa det. För jag har verkligen saknat sådant här.
Skriven: 2009-03-09

DVD: Where in the world is Osama Bin Laden?

Morgan Spurlock gjorde den rätt korkade dokumentären SUPER SIZE ME för ett par år sedan. Det var den där som gick ut på att visa att man blir skittjock om man enbart äter McDonald's super size-mål och inget annat. Jag vet inte riktigt vad Spurlock ville bevisa med den filmen som inte är uppenbart. Eller undrar smällfeta amerikaner som bara äter super size-mål varför de är feta? Man kan också gå på McDonald's varje dag och enbart äta sallad.

Men till skillnad från sin mer kände dokumentärfilmskollega Michael Moore, är Morgan Spurlock en sympatisk kille. Det känns inte som om han manipulerar sina tittare och han verkar dessutom vara lite naiv.

Det naiva är extra tydligt i WHERE IN THE WORLD IS OSAMA BIN LADEN, en film jag såg på en pressvisning i somras, men som av allt att döma aldrig gick upp på bio. Nu är den DVD-aktuell, och den här gången är fru Spurlock gravid. Men tänker Morgan sitta hemma och vänta på ungens ankomst? Nej, han funderar och kommer fram till att vi lever i en farlig värld och han vill inte att hans barn ska växa upp i den. Så - han bestämmer sig för att resa iväg och leta upp Osama Bin Ladin (som han ju heter på svenska). Allt medan frugan ligger hemma och blir rundare om magen.

Först går Morgan en tuff kurs i att klara sig i farliga länder - och detta är den roligaste delen av filmen. När han till slut känner sig som Rambo, ger han sig iväg. Först hamnar han i Marocko och Egypten, där han går omkring och intervjuar folk, och nu saggar filmen en aning, eftersom intervjuerna känns lite ovidkommande. Därefter far Morgan till Israel och där blir det riktigt bisarrt, när stenhårda ortodoxa judar blir förbannade och muckar utan annan anledning att Spurlock inte är ortodox jude. Welcome to the ghetto.

Slutligen bär det av till Afghanistan och Pakistan, och nu blir det farligt på riktigt för Morgan. Om det nu verkligen är så farligt som det framstår som. Vår ständigt positive resenär åker runt och frågar folk var Bin Ladin gömmer sig, han far till små, fattiga byar, och hela tiden eskorteras han av amerikanska soldater. Om soldaterna säger att de måste sticka, innebär det att det är allvar; att Spurlock måste avbryta intervjuer och släppa vad han har för händerna, för nu finns det risk att kulor börjar vina. Och jo då, vid ett tillfälle måste Morgan och hans eskort lägga benen på ryggen. Frågan är om det är arrangerat eller ej.

WHERE IN THE WORLD IS OSAMA BIN LADEN är en hyfsat trevlig, underhållande och intressant film. Samtidigt känns den rätt uddlös och, ja, naiv. Det är mest självklarheter som rabblas upp. Men vi får se en hel del märkliga syner - som till exempel ett stort, lyxigt köpcentrum som enbart frekventeras av kvinnor i svart burka!

Den som hatar film och hellre läser böcker, kan införskaffa bokversionen av filmen.










Skriven: 2009-03-10

DVD: Vampire Ecstasy

Det är få filmer jag skrivit mer om än Joe Sarnos svensktyska vampyrraffel VEIL OF BLOOD/ DEN PORNOGRAFISKA JUNGFRUN/MÖTE MED DJÄVULEN från 1973. Första gången tog jag upp den i min gamla fina kultfilmsspalt i gamla fina NST. Därefter i Total Film. Och så i The DarkSide. Och i en massa andra forum jag glömt bort. Och det lustiga är, är att när andra svenskar skriver om filmen eller refererar till den, verkar de omedvetet referera till-, citera, eller till och med imitera vad jag skrev i mitten av 90-talet.

Eftersom Studio S nu äntligen släppt filmen på DVD, är det dags att skriva om den igen.

Legenden Joe Sarno, i Sverige mest känd för FÄBODJÄNTAN, men med hur många amerikanska filmer som helst bakom sig, gjorde i början av 70-talet en rad sexfilmer producerade av Sture Sjöstedt i samarbete med tyska Monarex, och med lilla söta Marie "Flossie" Forså i huvudrollen. VEIL OF BLOOD är en av dem.

När jag i mitten av 90-talet äntligen fick tag i filmen, visade det sig att den finns i två versioner. För en kort tid senare dök det upp även en betydligt längre version. Det märkliga är att jag inte märkte någon större skillnad på de två olika versionerna!


VEIL OF BLOOD är nämligen en väldigt särpräglad film. Det händer liksom inte så mycket i den, mer än att folk springer runt i ett slott, och att onda damer har bisarra djävulsriter i en fuktig källare, där de omgivna av penisformade ljus dansar nakna till ett föredömligt bongotrummande. Tydligen är de vampyrer, men det är inget som klart framgår. Rent allmänt är det inte så mycket som framgår. Storyn bygger löst (löst som diarré) på den tosiga ungerskan Erzsébet Bathorys liv och leverne; ni vet hon som badade i tösablod för att hålla sig unga och fräsch.

Ledaren för vampyrsekten i slottet, där Forså med sällskap hamnar, heter Wanda och spelas av Nadia Henkowa - en kvinna som ser ut att heta Nadia Henkowa.

Men det här är en fascinerande film. VEIL OF BLOOD har den där looken och stämningen som fanns i viss europeisk genrefilm från den tiden och som jag saknar; det är lite grått, lite kallt, lite autentiskt, lite... Ja, det är inte så slickat som skräckfilm är idag. Detta är också en av orsakerna till att jag gillar Jess Francos COUNT DRACULA; den är stämningsfullt grå och höstlik, och inte irriterande flashig som Coppolas BRAM STOKER’S DRACULA.

Som ni märker refererar jag hela tiden till filmen som VEIL OF BLOOD. Men varför står det VAMPIRE ECSTASY om DVD-omslaget? Filmen spelades in på engelska, fast med främst tyskar i rollerna. Den engelska titeln var då VEIL OF BLOOD, medan den i tyskspråkiga länder fick heta DER FLUCH DER SCHWARZEN SCHWESTERN, vilket även anges som originaltitel. I England kallades filmen THE DEVIL’S PLAYTHING, och i Sverige släpptes den först med den synnerligen märkliga titeln DEN PORNOGRAFISKA JUNGFRUN, men floppade, så den döptes om till MÖTE MED DJÄVULEN.

För några år sedan släppte amerikanska Seduction Cinema filmen på DVD och passade då på att döpa om den till VAMPIRE ECSTASY. Av någon anledning har Studio S valt att använda denna titel, vilket ju är lite synd - men det är kanske mer kommersiellt gångbart, vad vet jag. Det är också synd att DVD-omslaget ser ut som det gör, det är ganska missvisande. Men återigen, jag antar att detfunkar bättre kommersiellt. Jag hade hellre sett den svenska MÖTE MED DJÄVULEN-affischen som DVD-omslag.

Bonusmaterial på DVD:n finns det hur mycket som helst: en minidokumentär där regissören Joseph Sarno och producenten Chris D. Nebe intervjuas, kommentarspår med Nebe, affisch- och bildgalleri, biografier och filmografier, trivia, originaltrailer, trailers till andra filmer av Joseph Sarno och förstås en rad Studio S-trailers.

Okej, så vad ska jag sätta för betyg på det här? Ärligt talat: jag vet inte! Det här är liksom ingen film det går att betygsätta. VEIL OF BLOOD är en film man ser av andra orsaker än att bli skrämd och/eller upphetsad. Man ser den för att man är intresserad av B-film, av exploitation, av sexploitation, av Joe Sarno, av svensk filmhistoria och av filmer om nakna kvinnor som omgivna av penisformade ljus dansar vilt till bongotrummande i fuktiga slottskällare. De som är ute efter något annat lär hata den här filmen. Men... Jag kan väl sätta en generisk trea.

Och självklart ska du köpa den här filmen - fattas bara!








Skriven: 2009-03-21

DVD: The Scorpion King Collection

Det var väl inte oväntat, nu när en ny mumiefilm härjar på landets biografer: om ett par veckor släpps THE SCORPION KING 2: RISE OF A WARRIOR på DVD. Scorpion King, det var ju den där antike krigaren spelad av The Rock som introducerades i MUMIEN ÅTERKOMSTEN år 2001, och som ett år senare fick en egen film. Samtidigt som tvåan släpps, kommer även en liten box med båda filmerna, och den har jag tagit en titt på. Låt mig ta upp båda filmerna i rätt ordning.

Jag såg den här när den släpptes på DVD och jag har inte sett den sedan dess. Det enda jag minns var i princip att jag inte tyckte den var något vidare. När jag nu såg om den sex år senare, tar jag och reviderar min uppfattning. Kanske beror det på att jag samma dag såg en annan svärdsvingarfilm, den vissna ARN - RIKET VID VÄGENS SLUT, men jag tyckte allt att THE SCORPION KING var rätt kul och underhållande den här gången. Förvisso gillar jag av någon anledning The Rock, han besitter en viss charm bakom musklerna.

Filmen börjar inget vidare, det händer en massa utan att personerna och konflikterna presenteras på ett tillfredställande sätt, vilket innebär att intresset inte är på topp. Men snart tar det sig och det blir röj och grejor. Filmen är förvånansvärt kort, under 90 minuter, och tempot är högt, så det hinner aldrig bli tråkigt. När vår svärdsvingande hjälte Mathayus, The Rock alltså, fajtas påminner det om riktiga COMMANDO-slagsmål. Knytnävsslag man kan klubba oxar med, alltså. Handlingen, som är simpel, går ut på att Mathayus ska ta kål på en tyrannisk krigare och dennes armé, det är allt, och det påminner lite om Roy Thomas’ Conanmanus från serietidningen under 1980-talet. Det är friska tag och lite magi och inte lika mörkt som i Howards Conannoveller eller i John Milius’ film. Jag bara väntade på att The Rock skulle säga "Crom!".

På DVD:n går det att se filmen med alla de bortklippta scenerna återinsatta, men detta är inget alternativ som rekommenderas, eftersom filmen stannar upp och samma scen utspelas en gång till med ett par ändrade sekunder och med sämre bildkvalitet. Det blir väldigt irriterande och de bortklippta sekunderna tillför ingenting. Se dessa scener separat istället.

Jag känner mig snäll och sätter ett litet överbetyg på filmen:






Den forne rockvideo- regissören Russell Mulcahys karriär är väldigt märklig. Han slog igenom och blev en stjärna 1986 med HIGHLANDER. Sedan dess har han gjort ett par större filmer som biovisats här, som THE SHADOW och nu senast RESIDENT EVIL: EXTINCTION (som jag gillade). Men många av hans filmer har förpassats direkt till video och DVD och har inte varit något vidare. SCORPION KING 2 är producerad direkt för DVD och var aldrig tänkt att biovisas till att börja med.

Denna tysk-sydafrikanska uppföljare, filmad i Kapstaden, är snabbt inspelad på fyra-fem veckor med en antagligen väldigt låg budget.

Självklart är inte The Rock med den här gången. Istället handlar filmen om Mathayus som ung och han spelas av TV-skådisen Michael Copon från bland annat POWER RANGERS. Copon är en rätt trist pojke med ett aningen feminint utseende, det är svårt att tänka sig att han ska växa upp till The Rock.

Aktören som fått sitt namn ovanför titeln på DVD-omslaget; Randy Couture, spelar filmens skurk Sargon! Couture är en Ultimate Fighting-stjärna - och ett av de sämsta actionfilmfynden jag sett på länge. Han agerar inget vidare, men värre är att han är charmlös. Han är bara en stor biff med rakad skalle.

Okej, Sargon är en ond fan som kan trolla och som dödade Mathayus farsa. Av diverse anledningar måste Mathayus bege sig ut på en odyssé tillsammans med en brokig skara folk för att hitta Damokles magiska svärd och lite annat. Med på resan är barndomskompisen Layla som vill kunna slåss som en riktig karl. Hon har krigsbikini och det är ju alltid bra. Minns bara Keira Knightleys krigsbikini i KING ARTHUR, för att inte tala om Red Sonjas i BARBARERNAS HÄMND!

Fast även om Karen Shenaz Davis är rätt gullig och kul och har krigsbikini, är det har ingen bra film. Mulcahy var en gång i tiden känd för sitt kreativa bildspråk, men detta är bara hafsigt - det ser ut som ett uselt och charmbefriat avsnitt av HERCULES (en serie jag förstås gillar). Och filmen innehåller de sämsta CGI-effekterna jag sett i en film från ett majorbolag på väldigt, väldigt länge. De är osannolikt dåliga ibland. I en scen trollas det fram en tatuering på Sargons rakade skalle - det ser ut som om han låtit tatuera dit en överkammad flint!

Några slagsmål med COMMANDO-stuk förekommer inte heller, nu är det mer något slags enklare martial arts och inte särdeles spektakulärt. En ond häxa med ordentlig urringning figurerar också, men hon kan inte förbättra filmen.

I making of-filmen bland extramaterialet pratar Russell Mulcahy om hur bra filmens manus är. Tittar man noga, ser man hur hans näsa växer.

Ett tag funderade jag på om jag faktiskt kan sätta två syndiga dvärgar i betyg - men det kan jag inte.











Skriven: 2008-08-17

DVD: Svärdet i stenen (1963)

SVÄRDET I STENEN från 1963 är ännu en av de Disneyfilmer som var något av ett mysterium för mig när jag var barn, eftersom det inte gick att se själva filmen på 1970-talet, men ibland dök det upp bilder ur den, jag tror till och med att jag stötte på en serieadaption, men jag är inte säker.

Men spännande verkade filmen vara. Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av myter och legender, och självklart sög jag i mig allt vad kung Arthur och Riddarna kring runda bordet hette, och jag läste Howard Pyle i alla möjliga översättningar och bearbetningar – den fånigaste var en barnversion där de översatt "Sir" med "herr" – och "herr Lancelot" låter inte som någon vidare riddarhjälte. Snarare som en sol och vårare.

Jag lyckades nog inte se SVÄRDET I STENEN förrän jag passerat 30, eftersom den vad jag vill minnas kom på VHS och jag fick ett recensionsex. Då hade jag förstås redan hunnit se en väldig massa andra filmatiseringar av legenden, varav John Boormans EXCALIBUR tveklöst är bäst. THE FIRST KNIGHT lär väl mest bli ihågkommen för sin felöversatta svenska titel; DEN FÖRSTE RIDDAREN. KING ARTHUR som kom häromåret gillade jag inte alls, jag tyckte den var rätt trist och jag hajade inte meningen med att försöka göra något slags realistisk tolkning, det är ju trots allt myten och sagan de flesta av oss vill se och uppleva.

SVÄRDET I STENEN brukar anses tillhöra Disneys mer lättglömda filmer och det är ju knappast den man först nämner när man ska räkna upp bolagets långfilmer. Dessutom är det en film med människor och inte djur i de centrala rollerna, och det brukar sällan funka vidare bra hos Disney. Men trots detta är SVÄRDET I STENEN en rätt trevlig film. Visst, filmen är kanske en aning slätstruken, men historien om lillgrabben Pysen som försöker dra det berömda svärdet ur stenen och hans äventyr bland häxor och drakar är aldrig tråkigt, jag gillar teckningsstilen, och alla som gillar talande ugglor får sitt lystmäte.

Helt nytt bonusmaterial har lagts på DVD:n. Vad som fanns på den förra utgåvan har jag ingen aning om, men den här gången får vi en liten dokumentär om bröderna Sherman som gjorde musiken, några kortfilmer, ett spel och en del annat.

Köp SVÄRDET I STENEN till dina barn om de tjatar på dig att ta dem till biografen för att se TOMTAR & TROLL. Det tjänar både du och de på. Vill de hellre gå och se MONSTERS VS ALIENS går du med dem och ser den filmen – och köper SVÄRDET I STENEN på vägen hem.









Skriven: 2009-04-06

DVD: Robin Hood (1973)

År efter år har vi sett Disneys Robin Hood stjäla pengasäckar från prins John på julafton. Härommånaden släpptes filmen på DVD.

Detta är ytterligare en av de där Disneyfilmerna jag är osäker på om jag såg i sin helhet som barn. Jag har dock ett vagt minne av att den av någon anledning visades på 16mm som eftermiddagsmatiné i skolans aula - jag minns inte varför, men ett tag på 70-talet hade de något slags bio där efter skoltid. För elever då, alltså.

Ja, och så visades olika delar ur filmen på diverse barnkalas. På Super-8. Utan ljud. Men hade vi tur, hade kompisens föräldrar inte hyrt samma snutt ur ROBIN HOOD som visades på förra kalaset.

Jag gillade verkligen den här filmen från 1973 när jag växte upp. Det var mycket Robin Hood på den tiden. Det var Erroll Flynn-filmen som söndagsmatiné på TV rätt ofta, det gick en brittisk TV-serie, det var serietidningar och så var det Disneys version. I Kalle Anka & Co medföljde 1976 en ovanligt kul bilaga; en pappmodell av borgen i Robin Hood, med lite stugor och annat. Ni anar inte hur fascinerad jag var av denna bilaga som delats upp som samlarserie i flera nummer.

Vad jag inte förstod då, var att ROBIN HOOD var ett försök att upprepa framgångarna med DJUNGELBOKEN. Ja, inte rätt upp och ner, men figurgalleriet känns igen. För vad är väl inte Lille John om en medeltida Baloo? Och prins John representerar Shere Kahn. Det är samme regissör som gjorde DJUNGELBOKEN och liksom i djungelfilmen, är stilen lite ruffigare i konturerna än 40- och 50-talens filmer - men det är förstås fortfarande väldigt snyggt. Och jag gillar den tidstypiska spänningsmusiken på soundtracket, som låter både TV-deckare och James Bond.

Humor, äventyr och spänning, allt vad ungar vill ha. Som vuxen blir jag aningen besviken, jag hade förväntat mig mer; jag mindes filmen som bättre. Men man kan väl inte få allt. Bonusmaterialet på DVD:n är lite knapert för oss som vill ha mer än spel och sånger, men här finns i alla fall ett alternativt slut. Oo-de-lally!









Skriven: 2009-03-16

DVD: Rape of the Vampire

I september 2008 besökte Jean Rollin - mästaren - Fantastisk Filmfestival i Lund och jag blev den som fick hålla i programpunkterna, vilket var en stor ära. Jag var ju en av grundarna av FFF och redan när vi startade festivalen 1995 ville jag ha Rollin som gäst - vilket då bedömdes som en dödfödd idé. Tiden var inte mogen, få i Sverige visste vem han var och vi gissade på att få i publiken skulle uppskatta fransmannens långsamma, surrealistiska, udda och erotiskt laddade filmer.

Men så dök han upp tretton år senare, och visade sig vara en vänlig man som pratade rätt bra engelska, och under middagar och intervjuer upptäckte vi att han och jag hade flera gemensamma intressen förutom film - Rollin berättade bland annat passionerat om sitt intresse för tecknade serier och Fantomen.

En handfull av Jean Rollins filmer visades förstås på FFF och först ut var hans allra första långfilm, den svartvita RAPE OF THE VAMPIRE från 1968, en film det gått många rykten om och som jag förstås ville få bekräftade.

RAPE OF THE VAMPIRE började som en kortfilm, eller novellfilm är kanske ett bättre ord. Enligt Rollin själv varade filmen bortåt en timme, men hans producent sa till honom att förlänga den till långfilmslängd. Ser man filmen upptäcker man dock att skarven mellan kortfilmen och förlängningen kommer betydligt tidigare. Att återge handlingen är inte sådär jättelätt, citerar jag DVD-omslaget på Njutafilms nya utgåva (försedd med tjusigt omslag) står det "En fängslande berättelse i två akter om några psykologer som anländer till ett slott för att övertyga fyra systrar om att de inte är 200 år gamla vampyrer". Men det här är mest en massa surrealistiska, bisarra scener staplade på varandra; bilder och situationer som tilltalade Rollin.

Regissören själv kallar verket en naiv amatörfilm, och ja, det är det, och den går väl inte riktigt att jämföra med de som skulle följa, trots likartade teman. Kritiker tyckte att en scen där en blind kvinna spelar kägelspel var idiotisk - en blind kan ju inte syssla med sådant. Rollin berättade att han fick problem när han plötsligt skulle förlänga filmen och rollfigurer som dött fick återkomma.

Så länge jag känt till Jean Rollins filmer, vilket är sedan jag köpte Phil Hardys "The Encyclopedia of Horror Movies" för drygt tjugo år sedan, har jag läst om hur det uppstod tumult och upplopp på biograferna när RAPE OF THE VAMPIRE hade premiär i Paris. Jag tycker att detta låter rätt osannolikt, jag inbillar mig att publiken under denna revolutionära tid borde ha varit öppen för en film som Rollins - men icke: Rollin bekräftar att det blev fajting! Folk hatade filmen, Rollin och kastade saker och bar sig åt. Mycket märkligt.

På visningen i Lund satt stora delar av publiken och skrattade käken ur led åt filmen. Det förstår jag inte heller. Filmen må vara naiv och märklig, man jag gillar sådant här, jag gillar stämningen och bilderna, jag gillar de fåtaliga och udda replikerna. Det är härligt pretentiöst och poetiskt på ett sätt bara fransmän kommer undan med. Dock är alltså de filmer som följde bättre än det här lite trevande förstlingsverket.








Skriven: 2009-04-12

DVD: Långt ner i halsen

Nu blir det PORR här på TOPPRAFFEL! Jajamensan!

Fast detta är inte ett skamligt knep för att locka hit fler läsare. Det beror snarare på att Gerard Damianos LÅNGT NER I HALSEN från 1972 kommer på DVD i Sverige för första gången, och då i flott dubbel-discutgåva. Nej, Studio S har inte gått och blivit porrmånglare, men de bedömer filmen som filmhistoriskt viktig - vilket den ju är. Den bör ha setts. Även om det är en rätt rutten film.

Det kan vara rätt svårt att skriva om Linda Lovelace och LÅNGT NER I HALSEN - åtminstone i vissa (de flesta?) forum - om man inte håller sig till den etablerade myten. Och den etablerade myten är det som berättas i hennes självbiografi "Skärseld" som kom ut 1980. Men nu är detta min egen blogg, och här skriver jag vad och hur jag vill.

Grejen med Linda Boreman aka Lovelace är att hon inte var någon raketforskare. Tvärtom, hon var ganska korkad och obegåvad, och behövde alltid någon som styrde henne. Och hon tog alla chanser att "bli" något. Dessutom gjorde hon alltid vad hon blev tillsagd. Hon lydde. Chuck Traynor, mannen som drog in henne i porrträsket, var förstås ett as utan like, men hennes eget agerande under den här tiden verkar ha varit besynnerligt. Hennes försök att fly från Traynor var valhänta och halvhjärtade.

Efter att väl ha sluppit ifrån Traynor, spelade hon huvudrollen i komedin LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT; en sanslöst konstig film (och hon är usel) och hon lierade sig med underhållningsentreprenören och producenten David Winters för att göra glittershower, men av detta blev det ingenting, beroende på Lovelaces talanglöshet. Winters har förresten producerat hur många B-actionfilmer som helst de senaste 25 åren.

Så fick feministerna tag i Linda Lovelace, hon såg chansen att göra ny karriär - som radikalfeminist. Samtidigt såg feministerna till att utnyttja henne för deras karriärer. Boken "Skärseld" skrevs tillsammans med en journalist. I denna svartmålas hela hennes porrkarriär och en lång rad våldsamma, festliga och konstiga episoder radas upp. Det är bara det att de flesta i porrbranschen som var med när det begav sig hävdar att det mesta i "Skärseld" är påhittat. Och javisst, nog känns det påhittat. Fast jag hoppas förstås att den legendariska episoden med Sammy Davis Jr är sann! Men porrveteraner hävdar att Lovelaces tidigare biografi, "Inside Linda Lovelace", som skrevs av den slemme Chuck Traynor, ligger betydligt närmare sanningen.

Linda Lovelaces egen inställning till det hela blir ännu mer suspekt, när hon en del år efter "Skärseld" plötsligt viker ut sig igen i en herrtidning! År 2002 omkom hon i en bilolycka. Samma dag började skämten florera på Internet: "Do you know how Linda Lovelace died? She blew right through the windshield!"

Filmen LÅNGT NER I HALSEN, som regisserades av swingern och frisören Gerard Damiano, gjorde sensation när den kom och myntade uttrycket porno chic: det blev inne att se porrfilm och "vanliga" människ-or, ibland till och med uppklädda, köade utanför porrbio-grafer. Det brukar hävdas att LÅNGT NER I HALSEN är den första porno-grafiska långfilmen med handling, men det stämmer inte. Den föregicks av en film som heter MONA från 1970.

LÅNGT NER I HALSEN är en väldigt dålig porrfilm och de är rätt obegripligt att den blev den succé den blev. Stackars Linda kan inte få orgasm. Hon vill också höra kyrkklockor ringa och och bomber brisera. Så hon går till en knasig gynekolog spelad av Harry Reems och han hittar hennes klitoris i halsen. Hon utövar sin berömda svärdslukarteknik, och minsann om hon då inte hör kyrkklockor och bomber brisera. Denna handling varvas med andra sexscener, varav en del är inklippta från Lovelaces tidigare 8mm-filmer och är helt orelaterade. Linda Lovelace (som inte var speciellt snygg) går in för sina sexscener med liv och lust, och det är svårt att tänka sig att Chuck Traynor stod i kulissen och hotade henne med pistol för att göra dem.

Det är en rätt ful film med inte speciellt attraktiva människor, det är hårigt värre, och sjuksköterskan spelas av Carol Connors - mor till skådespelerskan Thora Birch! Filmmusiken är galen, i synnerhet ledmotivet med den enastående texten "Don't row your boat, go and get your goat, that's what she wrote - deep throat". Fast charmige Harry Reems är rätt kul, han gick vidare och blev stor porrstjärna som mustaschprydd lustigkurre. Han medverkade även i några mainstreamfilmer och det var meningen att han skulle vara coachen i GREASE, men det gick inte Paramount med på.

Det hävdas att LÅNGT NER I HALSEN är en maffiaproduktion och att Damiano var en gangster. Så är inte fallet. Dock distribuerade maffian filmen - och piratkopierade den för att tjäna pengar på fler kopior, medan upphovsmännen inte såg röken av alla miljoner som spelades in. Ungefär samma öde drabbade Tobe Hooper och hans MOTORSÅGSMASSAKERN två år senare. Ovetande sålde han filmen till en distributör ägd av maffian, vilket lett till att svenska journalister än idag kan hävda att MOTORSÅGSMASSAKERN producerades av maffian.

I vilket fall: LÅNGT NER I HALSEN suger! Och jämför man med vad som producerades i Sverige vid samma tid, blir Damianos films uselhet ännu tydligare. Här i Sverige hade vi ju mer begåvat folk som Mac Ahlberg. Damiano själv gick vidare och gjorde den betydligt bättre DJÄVULEN I MISS JONES.

Studio S DVD-utgåva är fullproppad med bonusmaterial vilket gör släppet till ett givet köp om man är intresserad av ämnet. Och det är man ju. Den första skivan innehåller LÅNGT NER I HALSEN i oklippt version. Nu minns jag inte hur tidigare versioner sett, men vid den svenska biopremiären varade filmen 66 minuter utan klipp av biografbyrån, den här versionen varar 77. På första skivan finns också en intervju med porrveteranen Eric Edwards - som faktiskt gjort film i Sverige för Torgny Wickman, och för Joe Sarno. Joe Sarno gjorde förresten uppföljaren DEEP THROAT II, en soft komedi som floppade och snabbt glömdes bort. En ny DEEP THROAT II kom på 80-talet.

På den andra skivan finns en två timmar lång dokumentär med klipp ur Al Goldsteins gamla kabel-TV-program, i vilket han intervjuar Connors, Reems, Damiano och även Chuck Traynor. Förutom allt detta hittar man som vanligt på Studio S utgåvor filmografier, biografier, trailers och annat.

Den som vill veta ännu mer kan skaffa den trevliga dokumentären INSIDE DEEP THROAT som kom häromåret och som jag tror har visats på SVT. I denna intervjuas bland andra Linda Lovelaces dotter - en tös som ger white trash ett ansikte! Hon till och med saknartänder!

Det är extra svårt att sätta betyg på den här utgåvan, så jag sätter som synes två.

Filmen:









Extramaterialet:












Skriven: 2009-03-29