Eftersom Studio S nu äntligen släppt filmen på DVD, är det dags att skriva om den igen.
Legenden Joe Sarno, i Sverige mest känd för FÄBODJÄNTAN, men med hur många amerikanska filmer som helst bakom sig, gjorde i början av 70-talet en rad sexfilmer producerade av Sture Sjöstedt i samarbete med tyska Monarex, och med lilla söta Marie "Flossie" Forså i huvudrollen. VEIL OF BLOOD är en av dem.
När jag i mitten av 90-talet äntligen fick tag i filmen, visade det sig att den finns i två versioner. För en kort tid senare dök det upp även en betydligt längre version. Det märkliga är att jag inte märkte någon större skillnad på de två olika versionerna!
VEIL OF BLOOD är nämligen en väldigt särpräglad film. Det händer liksom inte så mycket i den, mer än att folk springer runt i ett slott, och att onda damer har bisarra djävulsriter i en fuktig källare, där de omgivna av penisformade ljus dansar nakna till ett föredömligt bongotrummande. Tydligen är de vampyrer, men det är inget som klart framgår. Rent allmänt är det inte så mycket som framgår. Storyn bygger löst (löst som diarré) på den tosiga ungerskan Erzsébet Bathorys liv och leverne; ni vet hon som badade i tösablod för att hålla sig unga och fräsch.
Ledaren för vampyrsekten i slottet, där Forså med sällskap hamnar, heter Wanda och spelas av Nadia Henkowa - en kvinna som ser ut att heta Nadia Henkowa.
Men det här är en fascinerande film. VEIL OF BLOOD har den där looken och stämningen som fanns i viss europeisk genrefilm från den tiden och som jag saknar; det är lite grått, lite kallt, lite autentiskt, lite... Ja, det är inte så slickat som skräckfilm är idag. Detta är också en av orsakerna till att jag gillar Jess Francos COUNT DRACULA; den är stämningsfullt grå och höstlik, och inte irriterande flashig som Coppolas BRAM STOKER’S DRACULA.
Som ni märker refererar jag hela tiden till filmen som VEIL OF BLOOD. Men varför står det VAMPIRE ECSTASY om DVD-omslaget? Filmen spelades in på engelska, fast med främst tyskar i rollerna. Den engelska titeln var då VEIL OF BLOOD, medan den i tyskspråkiga länder fick heta DER FLUCH DER SCHWARZEN SCHWESTERN, vilket även anges som originaltitel. I England kallades filmen THE DEVIL’S PLAYTHING, och i Sverige släpptes den först med den synnerligen märkliga titeln DEN PORNOGRAFISKA JUNGFRUN, men floppade, så den döptes om till MÖTE MED DJÄVULEN.
För några år sedan släppte amerikanska Seduction Cinema filmen på DVD och passade då på att döpa om den till VAMPIRE ECSTASY. Av någon anledning har Studio S valt att använda denna titel, vilket ju är lite synd - men det är kanske mer kommersiellt gångbart, vad vet jag. Det är också synd att DVD-omslaget ser ut som det gör, det är ganska missvisande. Men återigen, jag antar att detfunkar bättre kommersiellt. Jag hade hellre sett den svenska MÖTE MED DJÄVULEN-affischen som DVD-omslag.
Bonusmaterial på DVD:n finns det hur mycket som helst: en minidokumentär där regissören Joseph Sarno och producenten Chris D. Nebe intervjuas, kommentarspår med Nebe, affisch- och bildgalleri, biografier och filmografier, trivia, originaltrailer, trailers till andra filmer av Joseph Sarno och förstås en rad Studio S-trailers.
Okej, så vad ska jag sätta för betyg på det här? Ärligt talat: jag vet inte! Det här är liksom ingen film det går att betygsätta. VEIL OF BLOOD är en film man ser av andra orsaker än att bli skrämd och/eller upphetsad. Man ser den för att man är intresserad av B-film, av exploitation, av sexploitation, av Joe Sarno, av svensk filmhistoria och av filmer om nakna kvinnor som omgivna av penisformade ljus dansar vilt till bongotrummande i fuktiga slottskällare. De som är ute efter något annat lär hata den här filmen. Men... Jag kan väl sätta en generisk trea.
Och självklart ska du köpa den här filmen - fattas bara!
Skriven: 2009-03-21
