Jag kan väl inte påstå att jag såg fram emot pressvisningen av Lukas Moodyssons nya film MAMMUT. Tvärtom. Jag bävade för att gå dit.
Jag hatar nämligen Moodysson.
FUCKING ÅMÅL var väl okej. Jag förstod förvisso inte varför alla var så överförtjusta och pratade om stor igenkänningsfaktor och grejor, för jag kände inte igen mig ett dugg i filmen. Däremot besatte dialogen en fantastisk tonträff. TILLSAMMANS tyckte jag bättre om, den tyckte jag till och med var riktigt bra. Och innehållet i den kunde jag relatera till - nu bodde jag tack och lov inte i kollektiv, men jag minns ju hur det var på 70-talet och jag tyckte det var något konstigt och frånstötande med alla de här vänsterflummarna som bodde på konstiga sätt.
Sedan spårade Moodysson ur med amatörproduk-tionen LILJA 4-EVER, som mina rysktalande vänner inte klarade av att se, eftersom den ryska dialogen är under all kritik, och sedan följde trams som ETT HÅL I MITT HJÄRTA eller ETT HÅL I MITT HUVE, som den kallas, och CONTAINER.
Lukas Moodysson som person har jag alltid tyckt illa om. Och då menar jag inte bara hans fjantande på guldbaggegalan. Rent allmänt är han en sådan där typ jag blir irriterad på utan startsträcka. Hans uttalanden. Saker han gör.
...Och så har vi den där gången i Cannes då Moodysson, full som ett ägg och jobbig, försökte sälja en tom plastkasse till Aftonbladets synnerligen irriterade Jan-Olov Andersson. Med i Cannes var även småtjejerna från FUCKING ÅMÅL, som mest surade och beklagade sig över att allt var så lyxigt i Cannes och alla var så vackra. Ja? Vad i helvete hade de där att göra om de föredrar att sitta hemma med Moodysson och skala kottar?
En gång var jag förresten på väg att hångla upp Moodyssons fru, innan jag plötsligt upptäckte vem hon var. Hon är också mycket...speciell.
Men i Sverige - som svensk filmskribent - måste man tycka om sådant här. Man måste anse att Lukas Moodysson tillhör våra främsta filmskapare och författare. Ett verk av honom kan inte vara dåligt. Du skall inga gudar hava jämte Moodysson. Innan visningen skämtade jag om att jag skulle ge MAMMUT en etta i betyg i protest, oavsett vad jag tycker om filmen. Och jag vill understryka att jag skämtade när jag sa det. Jag sa även att jag skulle ge DISCODAGGARNA en stark fyra...
Det dök upp en farlig massa människor på pressvisningen av MAMMUT i Malmö. 75% folk jag aldrig sett tidigare, folk som bjudits in av SF i Stockholm eller av Memfis Film. Och en del tidningar hade tre, fyra, fem journalister på plats. Således var intresset stort för denna internationella, engelskspråkiga och dyra film. Och vad fick vi se?
Gael García Bernal och Michelle Williams är ett New York-par med en liten dotter, som oftast tas om hand av en barnflicka från Filippinerna. Bernal och Williams jobbar konstant, hon är kirurg och han har något slags spelsajt på nätet och tjänar drivor av pengar. Barnflickan har lämnat sina söner hemma i Filippinerna.
Så ska Bernal åka till Thailand för att skriva under ett fett kontrakt. Under resan ger hans kollega honom en penna med inslag av elfenben från mammut. I Thailand börjar Bernal resa omkring och träffar en ung prostituerad han umgås med. Och hela tiden ringer han hem till sin saknade familj. Williams jobbar och jobbar och tar åt sig när en ung, knivhuggen pojke avlider på operationsbordet. Och barnflickan tänker på sina söner - och de sitter i sanden i Filippinerna och tänker på henne.
...Och det händer inte så mycket.
Rättare sagt: det händer ingenting.
Nu kommer folk att uttala sig lyriskt om bildernas poesi, om det
generösa temot, om det existensiella innehållet och om en massa andra djupa grejor. Men så här är det:
På pressvisningen satt jag längst bak och längst ut i kanten. Jag hade översikt över hela publiken. I min bänkrad satt flera kritiker och sov eller såg ut att vilja sova. Och bland de som satt i resten av salongen nickades det till för jämnan. Själv halvlåg jag i hångelsoffan jag placerat mig i - och ibland kom jag på mig med att tänka på annat än koncentrera mig på det som skedde uppe på filmduken, främst beroende på att det inte skedde speciellt mycket. Två långa timmar och fem ännu längre minuter varar filmen, och det tar nog två tredjedelar innan det händer något av intresse, och det är när Bernal träffar horan. Den första halvtimmen av filmen händer absolut ingenting. Och Michelle Williams går mest omkring och ser snuvig ut och liknar Renée Zellweger, och det är ingen komplimang i min bok.
Visst. Det hela är kompetent gjort. Bitvis är fotot väldigt snyggt. Men fotot i till exemel THE SPIRIT, som jag sågade, var också snyggt. Och varför ska jag skriva att en film är bättre än den är bara för en sådan detalj?
Jag tycker nämligen att MAMMUT är skittråkig så in i helvete. Jag kommer aldrig att se om den. Jag tycker inte att det finns någon som helst orsak att se filmen. Om man nu inte gillar jävligt politiskt korrekta grejor om globalisering och annat. Eller om man nu inte är en tjej som älskar Gael García Bernal, och han har tydligen en hel del fans. Själv vill jag inte titta på honom göra ingenting i över två timmar. Trist, trist, trist! Det är vad MAMMUT är. Att filmen är totalt humorbefriad goes without saying. Och jag skojar inte när jag sätter betyget här under. Jag kommer garanterat att vara ensam i Sverige om att sätta ett sådant betyg och komma med ett sådant här omdöme. På fredag kommer det säkert att välla in pressrosor. Men allvarligt talat, varför skulle jag göra mig till och sätta ett högre betyg och låtsas tycka om det här, bara för att framstå i bättre dager i mina kollegors och konkurrenters ögon?
Jag är ärlig. Jag hatade MAMMUT. Nä, det gjorde jag inte - nu tog jag nog i mest för att provocera. BRÖLLOPSDUELLEN hatade jag, och den går inte att jämföra med MAMMUT. Men jag hatade nästan MAMMUT.
(Biopremiär 23/1)
Okej, såhär två dagar efter pressvisningen har jag hunnit smälta filmen. Var jag får hård? Tja, kanske. Jag skulle nog kunnat sätta en tvåa - mina åsikter om regissören smittar av sig på hans verk. Men varför skulle jag fega och ändra? Men jag lär nog fortsätta vara den som gett MAMMUT sämst kritik. Nu har övriga recensioner börjat droppa in, och hittills är de inte så överväldigande positiva som jag gissat. Svenskan, HD och Ystads Allehanda (TT-recension) nöjer sig med en trea. DN och Sydsvenskan sätter varsin fyra.
Jag hatar nämligen Moodysson.
FUCKING ÅMÅL var väl okej. Jag förstod förvisso inte varför alla var så överförtjusta och pratade om stor igenkänningsfaktor och grejor, för jag kände inte igen mig ett dugg i filmen. Däremot besatte dialogen en fantastisk tonträff. TILLSAMMANS tyckte jag bättre om, den tyckte jag till och med var riktigt bra. Och innehållet i den kunde jag relatera till - nu bodde jag tack och lov inte i kollektiv, men jag minns ju hur det var på 70-talet och jag tyckte det var något konstigt och frånstötande med alla de här vänsterflummarna som bodde på konstiga sätt.
Lukas Moodysson som person har jag alltid tyckt illa om. Och då menar jag inte bara hans fjantande på guldbaggegalan. Rent allmänt är han en sådan där typ jag blir irriterad på utan startsträcka. Hans uttalanden. Saker han gör.
...Och så har vi den där gången i Cannes då Moodysson, full som ett ägg och jobbig, försökte sälja en tom plastkasse till Aftonbladets synnerligen irriterade Jan-Olov Andersson. Med i Cannes var även småtjejerna från FUCKING ÅMÅL, som mest surade och beklagade sig över att allt var så lyxigt i Cannes och alla var så vackra. Ja? Vad i helvete hade de där att göra om de föredrar att sitta hemma med Moodysson och skala kottar?
En gång var jag förresten på väg att hångla upp Moodyssons fru, innan jag plötsligt upptäckte vem hon var. Hon är också mycket...speciell.
Men i Sverige - som svensk filmskribent - måste man tycka om sådant här. Man måste anse att Lukas Moodysson tillhör våra främsta filmskapare och författare. Ett verk av honom kan inte vara dåligt. Du skall inga gudar hava jämte Moodysson. Innan visningen skämtade jag om att jag skulle ge MAMMUT en etta i betyg i protest, oavsett vad jag tycker om filmen. Och jag vill understryka att jag skämtade när jag sa det. Jag sa även att jag skulle ge DISCODAGGARNA en stark fyra...
Gael García Bernal och Michelle Williams är ett New York-par med en liten dotter, som oftast tas om hand av en barnflicka från Filippinerna. Bernal och Williams jobbar konstant, hon är kirurg och han har något slags spelsajt på nätet och tjänar drivor av pengar. Barnflickan har lämnat sina söner hemma i Filippinerna.
Så ska Bernal åka till Thailand för att skriva under ett fett kontrakt. Under resan ger hans kollega honom en penna med inslag av elfenben från mammut. I Thailand börjar Bernal resa omkring och träffar en ung prostituerad han umgås med. Och hela tiden ringer han hem till sin saknade familj. Williams jobbar och jobbar och tar åt sig när en ung, knivhuggen pojke avlider på operationsbordet. Och barnflickan tänker på sina söner - och de sitter i sanden i Filippinerna och tänker på henne.
...Och det händer inte så mycket.
Rättare sagt: det händer ingenting.
Nu kommer folk att uttala sig lyriskt om bildernas poesi, om det
På pressvisningen satt jag längst bak och längst ut i kanten. Jag hade översikt över hela publiken. I min bänkrad satt flera kritiker och sov eller såg ut att vilja sova. Och bland de som satt i resten av salongen nickades det till för jämnan. Själv halvlåg jag i hångelsoffan jag placerat mig i - och ibland kom jag på mig med att tänka på annat än koncentrera mig på det som skedde uppe på filmduken, främst beroende på att det inte skedde speciellt mycket. Två långa timmar och fem ännu längre minuter varar filmen, och det tar nog två tredjedelar innan det händer något av intresse, och det är när Bernal träffar horan. Den första halvtimmen av filmen händer absolut ingenting. Och Michelle Williams går mest omkring och ser snuvig ut och liknar Renée Zellweger, och det är ingen komplimang i min bok.
Visst. Det hela är kompetent gjort. Bitvis är fotot väldigt snyggt. Men fotot i till exemel THE SPIRIT, som jag sågade, var också snyggt. Och varför ska jag skriva att en film är bättre än den är bara för en sådan detalj?
Jag tycker nämligen att MAMMUT är skittråkig så in i helvete. Jag kommer aldrig att se om den. Jag tycker inte att det finns någon som helst orsak att se filmen. Om man nu inte gillar jävligt politiskt korrekta grejor om globalisering och annat. Eller om man nu inte är en tjej som älskar Gael García Bernal, och han har tydligen en hel del fans. Själv vill jag inte titta på honom göra ingenting i över två timmar. Trist, trist, trist! Det är vad MAMMUT är. Att filmen är totalt humorbefriad goes without saying. Och jag skojar inte när jag sätter betyget här under. Jag kommer garanterat att vara ensam i Sverige om att sätta ett sådant betyg och komma med ett sådant här omdöme. På fredag kommer det säkert att välla in pressrosor. Men allvarligt talat, varför skulle jag göra mig till och sätta ett högre betyg och låtsas tycka om det här, bara för att framstå i bättre dager i mina kollegors och konkurrenters ögon?
Jag är ärlig. Jag hatade MAMMUT. Nä, det gjorde jag inte - nu tog jag nog i mest för att provocera. BRÖLLOPSDUELLEN hatade jag, och den går inte att jämföra med MAMMUT. Men jag hatade nästan MAMMUT.
Okej, såhär två dagar efter pressvisningen har jag hunnit smälta filmen. Var jag får hård? Tja, kanske. Jag skulle nog kunnat sätta en tvåa - mina åsikter om regissören smittar av sig på hans verk. Men varför skulle jag fega och ändra? Men jag lär nog fortsätta vara den som gett MAMMUT sämst kritik. Nu har övriga recensioner börjat droppa in, och hittills är de inte så överväldigande positiva som jag gissat. Svenskan, HD och Ystads Allehanda (TT-recension) nöjer sig med en trea. DN och Sydsvenskan sätter varsin fyra.
Skrivet av Pidde Andersson 21 januari 2009 klockan 19:29
