Svenskt ungdom på glid-raffel från 1955. Elof Ahrle driver danssalongen i fråga, han är en gift man men väldigt förtjust i unga sångerskan Sonja. Detta gör Ahrles hustru svartsjuk. En dag släpps den hemske tuffingen Doggen ut ur finkan. Doggen spelas av Lars Ekborg, så ni fattar ju själva vilken oerhört cool snubbe det här är. Doggen hade tidigare ihop det med Sonja, men nu vill hon förstås inte veta av honom. Det struntar Doggen i, han är en hård karl.
Doggen bryter sig in i Danssalongen för att stjäla vad det nu var han skulle stjäla, men då dyker Ahrle upp och spelar en skiva och pratar i mikrofon, så den stöten blev det inte så mycket bevänt med.
Doggen gillar inte att Sonja och Elof Ahrle, som förresten heter Viktor i filmen, är betuttade i varandra, så nu blir det spänning och pistoler. Men mest blir det annat. Till exempel får vi se världsmästarna i jitterbugg uppträda - svarta människor i en svensk film måste ha varit en sensation 1955.
DANSSALONGEN är ofta väldigt snygg; svartvitt foto och mycket skuggor. Nalen utgör en bra miljö, och flera av de medverkande ser coola ut - i synnerhet Lars Ekborg. Men nästan alla pratar som i ett typiskt svenskt drama från 50-talet. Det låter fortfarande som om det är 30-tal. Och såhär lät folk in på 70-talet, åtminstone i vissa svenska filmer. Dialog och agerande stämmer inte överens med bilderna. Det är som att se en Bogartfilm där de med teatraliska röster diskuterar förgasare ("Förgasarfilm" var ju en gammal fin svensk filmgenre). Och det händer inte så mycket i filmen. I långa partier får man bara se folk som dansar, och ibland står eller sitter folk mittemot varandra och pratar och pratar - då och då dyker det upp en konstig kvinna som vid ett tillfälle citerar Shakespeare. Det framförs flera jazzlåtar, varav en del är helt okej.
Jag hoppades att detta skulle vara en riktigt tuff, kul och underhållande film, men jag tyckte mest det var småtrist - den första halvtimmen känns som 90 minuter.
Sorry, men det blir inte så många syndiga dvärgar till DANSSALONGEN.
Doggen bryter sig in i Danssalongen för att stjäla vad det nu var han skulle stjäla, men då dyker Ahrle upp och spelar en skiva och pratar i mikrofon, så den stöten blev det inte så mycket bevänt med.
Doggen gillar inte att Sonja och Elof Ahrle, som förresten heter Viktor i filmen, är betuttade i varandra, så nu blir det spänning och pistoler. Men mest blir det annat. Till exempel får vi se världsmästarna i jitterbugg uppträda - svarta människor i en svensk film måste ha varit en sensation 1955.
DANSSALONGEN är ofta väldigt snygg; svartvitt foto och mycket skuggor. Nalen utgör en bra miljö, och flera av de medverkande ser coola ut - i synnerhet Lars Ekborg. Men nästan alla pratar som i ett typiskt svenskt drama från 50-talet. Det låter fortfarande som om det är 30-tal. Och såhär lät folk in på 70-talet, åtminstone i vissa svenska filmer. Dialog och agerande stämmer inte överens med bilderna. Det är som att se en Bogartfilm där de med teatraliska röster diskuterar förgasare ("Förgasarfilm" var ju en gammal fin svensk filmgenre). Och det händer inte så mycket i filmen. I långa partier får man bara se folk som dansar, och ibland står eller sitter folk mittemot varandra och pratar och pratar - då och då dyker det upp en konstig kvinna som vid ett tillfälle citerar Shakespeare. Det framförs flera jazzlåtar, varav en del är helt okej.
Jag hoppades att detta skulle vara en riktigt tuff, kul och underhållande film, men jag tyckte mest det var småtrist - den första halvtimmen känns som 90 minuter.
Sorry, men det blir inte så många syndiga dvärgar till DANSSALONGEN.
Skriven: 2008-04-13
