Det har kommit en väldig massa Louis de Funès-filmer på DVD i Sverige det senaste året, och jag har sett dem allihop.
Frankrike och humor brukar sällan vara något som funkar ihop. Det är inte ofta jag ser kontinentala komedier som är roliga; folk som viftar med armarna och skriker är inte speciellt kul. Dessutom har fransmän en faiblesse för en av de absolut ondaste konstformerna: pantomim. Fy fan för pantomim! Och nej, med undantag för SEMESTERSABOTÖREN, tycker jag inte alls om Jaques Tati - humor för kulturprettos.
Men den koleriske, skrikande (och armviftande) Louis de Funès brukar jag gilla. Hans filmer är kanske inte alltid så bra, men han själv är oftast kul. Jag skrev för några år sedan en lång krönika i Filmkonst Magasin enbart om MORALENS VÄKTARE I ST TROPEZ-filmerna.
RABBI JACOB (1973) hette FAN TA BOFINKEN när den gick på bio, och på gammal hyrvideo hade den döpts om till TUGGUMMIFABRIKEN och försetts med ett fruktansvärt fult, tecknat omslag. Nu har filmen döpts om igen inför den här DVD-releasen, nu ligger titeln närmare originaltiteln LES AVENTURES DE RABBI JACOB - men nog hade det varit roligare om den fått heta FAN TA BOFINKEN, en utmärkt svensk filmtitel (som inte har något med filmen att göra).
Jag har polare som hävdar att RABBI JACOB är en av de roligaste filmer som gjorts och att det är de Funès bästa film. Enligt baksidestexten är filmen känd för "flest skämt per minut". Jag hade inte sett filmen tidigare och förväntade mig väldigt mycket.
Men allvarligt talat, förväntar man sig en film med flest skämt per minut, lär man bli väldigt besviken. Ofta går det väldigt många minuter utan några som helst skämt.
De Funès spelar herr Pivert, en arg och rasistisk liten man, som råkar ut för en bilolycka och förirrar sig in i en tuggummifabrik, där lömska nordafrikaner håller en annan, viktig nordafrikan, Slimane - en blivande president - fången. Samtidigt är en viss rabbi Jacob på väg till Paris från New York. Pivert och Slimane kommer undan de onda och hamnar på Orlys flygplats, där de lyckas klä ut sig till ortodoxa judar, och Pivert förväxlas med Jacob. Han släpas iväg till Paris’ judiska kvarter, där de vill att han ska hålla i en mässa, samtidigt som hans fru letar efter honom, eftersom hans dotter ska gifta sig.
Folk jagar varandra och skriker och viftar med armarna... Visst, bitvis är det kul, men SÅ kul är det inte. Jag förstår inte varför filmen är så populär, främst i Frankrike. Det är ganska långt mellan slapstickinslagen, varav vissa är geniala. Många scener håller på för länge. Det gamla vanliga problemet med europeiska komedier, alltså: tajmingen är inget vidare.
...Fast bilarna, motorcyklarna och polishjälmarna är snygga, allt ser ut att vara tecknat av Franquin!
Lite antirasism- och anti-antisemitism-budskap och grejor lyckas man också få in.
Jag tycker fortfarande att några av MORALENS VÄKTARE-filmerna (när kan de tänkas komma på DVD i Sverige?) och de två första FANTOMAS-filmerna är det bästa de Funès gjort.
Den här utgåvan är en dubbel-DVD, och på andra skivan ligger en massa extramaterial, bland annat långa intervjuer med manusförfattarinnan och några av skådespelarna. Tyvärr ligger textremsan över namnskyltarna, så det kan ibland vara svårt att förstå vilka det är som intervjuas, eftersom de blivit 35 år äldre och skrynklat till.
Frankrike och humor brukar sällan vara något som funkar ihop. Det är inte ofta jag ser kontinentala komedier som är roliga; folk som viftar med armarna och skriker är inte speciellt kul. Dessutom har fransmän en faiblesse för en av de absolut ondaste konstformerna: pantomim. Fy fan för pantomim! Och nej, med undantag för SEMESTERSABOTÖREN, tycker jag inte alls om Jaques Tati - humor för kulturprettos.
Men den koleriske, skrikande (och armviftande) Louis de Funès brukar jag gilla. Hans filmer är kanske inte alltid så bra, men han själv är oftast kul. Jag skrev för några år sedan en lång krönika i Filmkonst Magasin enbart om MORALENS VÄKTARE I ST TROPEZ-filmerna.
RABBI JACOB (1973) hette FAN TA BOFINKEN när den gick på bio, och på gammal hyrvideo hade den döpts om till TUGGUMMIFABRIKEN och försetts med ett fruktansvärt fult, tecknat omslag. Nu har filmen döpts om igen inför den här DVD-releasen, nu ligger titeln närmare originaltiteln LES AVENTURES DE RABBI JACOB - men nog hade det varit roligare om den fått heta FAN TA BOFINKEN, en utmärkt svensk filmtitel (som inte har något med filmen att göra).
Jag har polare som hävdar att RABBI JACOB är en av de roligaste filmer som gjorts och att det är de Funès bästa film. Enligt baksidestexten är filmen känd för "flest skämt per minut". Jag hade inte sett filmen tidigare och förväntade mig väldigt mycket.
Men allvarligt talat, förväntar man sig en film med flest skämt per minut, lär man bli väldigt besviken. Ofta går det väldigt många minuter utan några som helst skämt.
De Funès spelar herr Pivert, en arg och rasistisk liten man, som råkar ut för en bilolycka och förirrar sig in i en tuggummifabrik, där lömska nordafrikaner håller en annan, viktig nordafrikan, Slimane - en blivande president - fången. Samtidigt är en viss rabbi Jacob på väg till Paris från New York. Pivert och Slimane kommer undan de onda och hamnar på Orlys flygplats, där de lyckas klä ut sig till ortodoxa judar, och Pivert förväxlas med Jacob. Han släpas iväg till Paris’ judiska kvarter, där de vill att han ska hålla i en mässa, samtidigt som hans fru letar efter honom, eftersom hans dotter ska gifta sig.
Folk jagar varandra och skriker och viftar med armarna... Visst, bitvis är det kul, men SÅ kul är det inte. Jag förstår inte varför filmen är så populär, främst i Frankrike. Det är ganska långt mellan slapstickinslagen, varav vissa är geniala. Många scener håller på för länge. Det gamla vanliga problemet med europeiska komedier, alltså: tajmingen är inget vidare.
...Fast bilarna, motorcyklarna och polishjälmarna är snygga, allt ser ut att vara tecknat av Franquin!
Lite antirasism- och anti-antisemitism-budskap och grejor lyckas man också få in.
Jag tycker fortfarande att några av MORALENS VÄKTARE-filmerna (när kan de tänkas komma på DVD i Sverige?) och de två första FANTOMAS-filmerna är det bästa de Funès gjort.
Den här utgåvan är en dubbel-DVD, och på andra skivan ligger en massa extramaterial, bland annat långa intervjuer med manusförfattarinnan och några av skådespelarna. Tyvärr ligger textremsan över namnskyltarna, så det kan ibland vara svårt att förstå vilka det är som intervjuas, eftersom de blivit 35 år äldre och skrynklat till.
Skriven: 2008-04-01
