Titta på DVD-omslaget här ovan. Nu är färgerna lite rödare och varmare än de är på det fysiska omslaget, men nog är väl detta ett trist och intetsägande omslag. Vad är detta? En film om William Baldwin och hans mysiga tröja? Och vaddå, Red Rover? Det här såg så trist ut, att jag fullkomligt glömt bort att filmen låg här bredvid mig på skrivbordet.
Men så fick jag syn på den, läste på omslaget och upptäckte att det minsann är en spökfilm. Och spökfilm är ju något jag gillar. Jag är inte en sådan som blir skrämd av skräckfilmer; jag älskar skräck och har sett tusentals, men det är ytterst sällan jag reagerar så som filmskaparna tänkt sig. Men en riktigt bra spökfilm kan faktiskt ge mig kalla kårar.
Fast det är väldigt sällan spökfilmer lyckas ge mig dessa önskade kårar. Alldeles för ofta lägger filmmakarna in element som förtar stämningen. Snabba klipp. Feta specialeffekter. Bombastisk musik. Alldeles för många spökerier. Som om Hollywood - och de flesta andra länder - inte fattar att spökfilm måste vara lågmält och återhållsamt för att funka. Jag längtar efter att få bli lika uppskrämd som jag blev när jag såg Robert Wises DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE (THE HAUNTING, 1963) på TV alldeles i början av 1980-talet. Då var jag förvisso bara en liten gosse i sydda kläder, men ändå. Wises film kom på DVD för några år sedan. När jag såg om den tyckte jag förvisso att den inte var så otäck som jag mindes den, men jag förstår varför jag blev skiträdd som barn och varför filmen betraktas som den bästa spökfilm som gjorts. Dessutom är det en mycket bra film rent allmänt.
I kanadensiska RED ROVER är William Baldwin en psykolog vars lillasyster, Jodi Lyn O’Keefe (uppenbarligen ett sladdbarn, Baldwin är 15 år äldre), som femåring såg modern brinna inne. Detta har gett henne grava psykiska besvär, hon har häckat på olika hem hela livet och gjort flera självmordsförsök.
Nu visar det sig att syskonen ärvt en gammal kåk på en liten kanadensisk ö. Baldwin övertalar syrran att följa med dit, och där hittar de en enorm villa, fylld med flådiga, 300 år gamla möbler, allt täckt med spindelväv, förstås. Baldwin får den fantastiska idén att öppna en klinik i kåken, trots att där inte finns elektricitet, och hans första motvilliga patient blir syrran. Hur han tänkt att han ska få dit fler patienter vet jag inte, eftersom byborna på fastlandet tjatar om att det spökar på ön och att ingen återvänder levande därifrån.
Men nu blir detta inte GÖKBOET 2: THE CRACKDOWN, en film om mentalvården på kanadensiska öar. Detta ska ju vara en spökfilm. Så snart börjar O’Keefe se spöken. Dels en kvinna som dyker upp i hennes sovrum, och dels en liten pojke i sjömanskostym. Spökpojken envisas med att hela tiden falla från höga höjder. Han har även Harpo Marx-frisyr. Och vad hittar O’Keefe i skogen som omger kåken, om inte några mystiska gravstenar. Minsann om det inte dessutom förekommer en creepy barnramsa.
RED ROVER har potential, det här skulle kunna vara en riktigt bra liten spökhistoria och är flera gånger nära att bli det. Men filmfotot är platt och trist och tillför därför ingen stämning. Vad värre är, så fort spökena visar sig, blir bilden förvrängd; suddigt och slowmotion. Det hade varit betydligt effektivare om spökkvinnan bara stod där i sovrummet, utan några effekter alls.
Filmmusiken består främst av skotsk folkmusik, eftersom spökkvinnan var något slags skotsk häxa. Vilket förklarar den märkliga titeln på filmen.
Men så fick jag syn på den, läste på omslaget och upptäckte att det minsann är en spökfilm. Och spökfilm är ju något jag gillar. Jag är inte en sådan som blir skrämd av skräckfilmer; jag älskar skräck och har sett tusentals, men det är ytterst sällan jag reagerar så som filmskaparna tänkt sig. Men en riktigt bra spökfilm kan faktiskt ge mig kalla kårar.
Fast det är väldigt sällan spökfilmer lyckas ge mig dessa önskade kårar. Alldeles för ofta lägger filmmakarna in element som förtar stämningen. Snabba klipp. Feta specialeffekter. Bombastisk musik. Alldeles för många spökerier. Som om Hollywood - och de flesta andra länder - inte fattar att spökfilm måste vara lågmält och återhållsamt för att funka. Jag längtar efter att få bli lika uppskrämd som jag blev när jag såg Robert Wises DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE (THE HAUNTING, 1963) på TV alldeles i början av 1980-talet. Då var jag förvisso bara en liten gosse i sydda kläder, men ändå. Wises film kom på DVD för några år sedan. När jag såg om den tyckte jag förvisso att den inte var så otäck som jag mindes den, men jag förstår varför jag blev skiträdd som barn och varför filmen betraktas som den bästa spökfilm som gjorts. Dessutom är det en mycket bra film rent allmänt.
I kanadensiska RED ROVER är William Baldwin en psykolog vars lillasyster, Jodi Lyn O’Keefe (uppenbarligen ett sladdbarn, Baldwin är 15 år äldre), som femåring såg modern brinna inne. Detta har gett henne grava psykiska besvär, hon har häckat på olika hem hela livet och gjort flera självmordsförsök.
Nu visar det sig att syskonen ärvt en gammal kåk på en liten kanadensisk ö. Baldwin övertalar syrran att följa med dit, och där hittar de en enorm villa, fylld med flådiga, 300 år gamla möbler, allt täckt med spindelväv, förstås. Baldwin får den fantastiska idén att öppna en klinik i kåken, trots att där inte finns elektricitet, och hans första motvilliga patient blir syrran. Hur han tänkt att han ska få dit fler patienter vet jag inte, eftersom byborna på fastlandet tjatar om att det spökar på ön och att ingen återvänder levande därifrån.
Men nu blir detta inte GÖKBOET 2: THE CRACKDOWN, en film om mentalvården på kanadensiska öar. Detta ska ju vara en spökfilm. Så snart börjar O’Keefe se spöken. Dels en kvinna som dyker upp i hennes sovrum, och dels en liten pojke i sjömanskostym. Spökpojken envisas med att hela tiden falla från höga höjder. Han har även Harpo Marx-frisyr. Och vad hittar O’Keefe i skogen som omger kåken, om inte några mystiska gravstenar. Minsann om det inte dessutom förekommer en creepy barnramsa.
RED ROVER har potential, det här skulle kunna vara en riktigt bra liten spökhistoria och är flera gånger nära att bli det. Men filmfotot är platt och trist och tillför därför ingen stämning. Vad värre är, så fort spökena visar sig, blir bilden förvrängd; suddigt och slowmotion. Det hade varit betydligt effektivare om spökkvinnan bara stod där i sovrummet, utan några effekter alls.
Filmmusiken består främst av skotsk folkmusik, eftersom spökkvinnan var något slags skotsk häxa. Vilket förklarar den märkliga titeln på filmen.
Skriven: 2008-04-14
