Malin Crépin spelar Eva, en heroinist som jobbar som väktare. När hon en natt tvingas tillkalla polisförstärkning, dyker Joel Kinnaman upp som konstapel Erik (men jag kan inte påminna mig att han nämns vid namn i filmen). Erik blir betuttad i Eva och bjuder hem henne på middag. Hon vet inte varför, men hon går dit. De blir kära i varandra. Hon försöker hemlighålla sitt knarkande. Det går väl sådär. Det är ju bara en tidsfråga innan han kommer på henne. Han försöker hjälpa henne. Det går också sådär.
Det mesta i filmen I SKUGGAN AV VÄRMEN, baserad på en bok av Lotta Thell, går sådär. Filmen i sig går sådär. Ibland går den knappt alls, eftersom Beata Gårdelers film knappt håller styrfart. Oj, vad segt det är. Vidare ser filmen exakt ut som en svensk film från 1970-talet! Färgskala, klipp, foto, miljöer, tema - allt stinker 70-tal. Och då den typ av 70-talsfilm som är trist. Vi pratar liksom inte Mac Ahlberg här.
I SKUGGAN AV VÄRMEN är fullproppad med klyschor. Evas bakgrund, orsaken till att hon började knarka när hon var 14, är klyschig. Beteendet är klyschigt. Dialogen pendlar mellan klyschig och rätt märklig; ibland undrade jag vad fan de pratade om. Joel Kinnamans polis agerar också märkligt och mindre övertygande. Hur kommer det sig att han i egenskap av polis inte upptäcker att Eva är pundare? I en scen får hon frossa och spyr. "Är du sjuk?" undrar konstapel Erik, som annars verkar slåss en hel del med knarkare. Kinnaman spelar dessutom större delen av filmen sin roll med häpen, oförstående blick och lätt öppen mun, vilket gör att han ser ut som världens mesigaste och softaste snut.
Malin Vulcano; den ryska vampyren i början av FROSTBITEN, medverkar som Evas kompis Mia, som misshandlas av sig klyschige kille.
Jag funderade på att ge den här tråkiga, förutsägbara och aningen pretentiösa filmen en sketen dvärg i betyg, men det vore kanske orättvist. Dels finns det något sorgset romantiskt i temat med mannen som får ihop det med den ångerfulla knarkartösen, men framför allt ger jag I SKUGGAN AV VÄRMEN en tvåa för att Malin Crépin är rätt snygg. Jag gillar i synnerhet gropen i hakan. Bonuspoäng för flera dusch- och nakenscener.
Det mesta i filmen I SKUGGAN AV VÄRMEN, baserad på en bok av Lotta Thell, går sådär. Filmen i sig går sådär. Ibland går den knappt alls, eftersom Beata Gårdelers film knappt håller styrfart. Oj, vad segt det är. Vidare ser filmen exakt ut som en svensk film från 1970-talet! Färgskala, klipp, foto, miljöer, tema - allt stinker 70-tal. Och då den typ av 70-talsfilm som är trist. Vi pratar liksom inte Mac Ahlberg här.
I SKUGGAN AV VÄRMEN är fullproppad med klyschor. Evas bakgrund, orsaken till att hon började knarka när hon var 14, är klyschig. Beteendet är klyschigt. Dialogen pendlar mellan klyschig och rätt märklig; ibland undrade jag vad fan de pratade om. Joel Kinnamans polis agerar också märkligt och mindre övertygande. Hur kommer det sig att han i egenskap av polis inte upptäcker att Eva är pundare? I en scen får hon frossa och spyr. "Är du sjuk?" undrar konstapel Erik, som annars verkar slåss en hel del med knarkare. Kinnaman spelar dessutom större delen av filmen sin roll med häpen, oförstående blick och lätt öppen mun, vilket gör att han ser ut som världens mesigaste och softaste snut.
Malin Vulcano; den ryska vampyren i början av FROSTBITEN, medverkar som Evas kompis Mia, som misshandlas av sig klyschige kille.
Jag funderade på att ge den här tråkiga, förutsägbara och aningen pretentiösa filmen en sketen dvärg i betyg, men det vore kanske orättvist. Dels finns det något sorgset romantiskt i temat med mannen som får ihop det med den ångerfulla knarkartösen, men framför allt ger jag I SKUGGAN AV VÄRMEN en tvåa för att Malin Crépin är rätt snygg. Jag gillar i synnerhet gropen i hakan. Bonuspoäng för flera dusch- och nakenscener.
Skriven: 2009-03-18
