När SPRING LOLA-regissören Tom Tykwers THE INTERNATIONAL börjar, får jag genast lite behaglig 70-talskänsla. Berlin och en sammanbiten Clive Owen som stenhårde och beslutsamme Interpolagenten Lou Salinger.
Tyvärr försvinner dessa första intryck ganska snart. Och nej, inte för att det blir ännu en glassic tonårsthriller.
I THE INTERNATIONAL ska Owen och Naomi Watts sätta dit en mäktig bank i Luxemburg, som sysslar med pengatvätt och vapenaffärer. Värsta skurken spelas av dansken Ulrich Thomsen. I början blir en italiensk politiker mördad under ett tal i Italien, och därefter far Owen och kompani Europa runt - Owen verkar bo i Lyon, där Interpols högkvarter finns - för att emellanåt göra avstickare till New York och avsluta i Turkiet.
Det här är verkligen en europudding. Inget ont om det - om det hade varit en bra europudding. Men det är det inte. THE INTERNATIONAL är till stora delar gjord med tummen mitt i handen. Jag förstår inte vad detta ska upp på bio att göra - för det här kan jämföras med ännu en film om Beck eller Wallander som fått alldeles för hög budget och ett par storstjärnor i rollerna.
Förutom ett rudimentärt foto, är dialogen fullkomligt fruktansvärd. Rollfigurerna fäller sina repliker i tur och ordning (ve den som råkar prata i mun på någon!), de stiffa replikerna är uppenbart fabrikerade av en författare; de känns oftast konstruerade efter en standardmall, och dialogen handlar enbart om filmens handling - här finns inga irrelevanta diskussioner eller kommentarer för att ge det hela färg - och rollfigurerna saknar personlighet. Agent Salinger går filmen igenom och är skitförbannad, och inget annat. Hela filmen är gravallvarlig och totalt humorbefriad.
Detta innebär att Tykwers film blir trist och märkligt oengagerande. Varför ska jag bry mig om de här människorna? Man känner hela tiden hur filmskaparna försöker skapa spänning - men det blir aldrig spännande. Det blir bara tungrott. Filmen är nästan gjord helt utan stil, det finns inget som helst driv i berättandet, och inte blir det bättre av den billiga filmmusiken, komponerad av bland andra Tykwer själv.
Finns här inget som är bra, då? Tja... Jag gillar ju Clive Owen. Han skulle fortfarande kunna vara den bäste James Bond - även om han nu börjar bli för gammal. Och jag gillar att man turnerar runt i europeiska städer, jag gillar små detaljer här och var. Och så har vi den omskrivna shootouten inne på Guggenheimmuseet i New York (fast uppbyggt i studio i Berlin). Hyfsad blodig och länge varar den, men även den känns lite tafatt emellanåt. Fast det är klart, Guggenheimmuseet bli sönderskjutet ser man ju inte varje dag. Det måste ha varit kul att spela in! Nu har jag aldrig varit där själv, så jag kan inte uttala mig om hur pass autentiskt det är.
Men som helhet känns THE INTERNATIONAL som de där små halvtrista sydeuropeiska produktionerna, oftast italienska, som försökte vara stora internationella spionthrillers, och som gick direkt på video i slutet av 80-talet, efter skräck-, barbar- och Mad Max-vågorna. Eller varför inte om Mats Arehns fiasko ISTANBUL från 1989, med Timothy Bottoms, Twiggy och Lena Endre i huvudrollerna, och med Tomas Ledin på soundtracket! (När kommer den på DVD? Va? Klubb Super 8? Studio S? Va?)
Skriven: 2009-02-19
