Detsamma gäller Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Jag tillhör de där tre som inte läst böckerna, jag har inte haft för avsikt att läsa dem. Jag vet inte, men de har inte lockat mig. Samtidigt som det vilar något slags mysterium över dem. Jag menar; en journalist lämnar in tre manus till en förläggare och går genast och dör, böckerna blir något av en sensation, Larssons släkt börjar slåss om arvet... En väldig massa har skrivits - och skrivs - om böckerna; om framgångarna, om romanfiguren Lisbeth Salander - men inget om vad de handlar om!
När jag slog mig ner för att se filmatiseringen på den väl övervakade pressvisningen (extra säkerhetsåtgärder), hade jag alltså inga som helst förväntningar, jag visste ju inte ens vad det skulle handla om. Det enda jag kände var att en svensk deckare som varar i två och en halvtimme lät...avskräckande. Herregud, tänk er en Wallanderfilm av den längden...
Efter att ha sett MÄN SOM HATAR KVINNOR konstaterar jag att jag blev väldigt positivt överraskad. Faktiskt!
Michael Nyqvist är Michael Blomkvist, journalist på magasinet Millennium, som försökt sätta dit den slemme Wennerström (Stefan Sauk), som sysslar med illegala vapenaffärer och annat. Men Blomkvist blir själv ditsatt för förtal och döms till fängelse. Under de sex månader han har kvar till straffet, anlitas han av den 82-årige pampen Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube), som vill att Blomkvist ska lösa det förmodade mordet på Vangers unga släkting Harriet, som försvann 1966. Så Blomkvist bosätter sig på ön där hela den bisarra släkten Vanger bor.
Innan Vanger kontaktar Blomkvist, har den märkliga, 24-åriga hackern Salander (Noomi Rapace) anlitats för att kolla upp Blomkvist. Hon kommer fram till att han blivit ditsatt av Wennerströms folk, men av någon anledning fortsätter hon att hacka sig in i Blomkvists dator och hittar hans filer om fallet Harriet - och hon upptäcker vissa ledtrådar. Blomkvist avslöjar Salander, och tillsammans hamnar de i en snaskig historia om seriemord och nazister och grejor.
Noomi Rapace ler inte en enda gång under hela filmen, och när hon introduceras i början, blir hon nästan lite parodiskt löjlig med sin stil och sina piercingar - men det är ett intryck som snabbt går över. För jag måste säga att jag sögs in i den här filmen på ett sätt jag aldrig annars gör när det gäller svenska deckare. Jag undrade vart alla trådar skulle leda.
Framför allt fascinerades jag av MÄN SOM HATAR KVINNORS stil, den skiljer sig ganska rejält från konkurrensen. På något märkligt sätt lyckas man kombinera en klassisk Agatha Christie-story (här finns till exempel en scen med alla de misstänkta samlade i ett rum på en herrgård), med SE7EN, CSI och kanske till och med SAW? Emellanåt blir det riktigt nasty och närmar sig ren exploitation, vilket jag förstås bara är positiv till! Filmen går ibland betydligt längre än jag trodde den skulle våga.
Lisbeth Salander har en mystisk bakgrund, som gjort henne inåtvänd och svår, och tydligen har hon gjort något hemskt en gång i tiden (jodå, det avslöjas senare) och hon har en övervakare. I början av filmen får hon en ny sådan; Nils Bjurman, spelad av en härligt vidrig Peter Andersson. Han försöker utnyttja henne sexuellt när hon ber om pengar, han våldtar henne i en brutal bondagescen (hon blir nästan drawn and quartered), vilket leder till att hon hämnas på ett minst sagt kreativt sätt, där Bjurman binds, får en dildo i arslet, misshandlas och tatueras. Raka puckar och man höjer minst sagt på ögonbrynen.
Rent allmänt är det mycket snask och blod och perversioner - och jag gillar det! Det här kändes inte alls som två och en halv timme. Tonen är genomgående mörk, men Michael Nyqvist är en sympatisk hjälte och Rapace är väl okej även om Salander väl inte är så sensationell som hon beskrivits. Flera nakenscener har hon också.
Framför allt är skådespelar-uppsättningen fantastisk, alla är med - utom Stellan Skarsgård, Peter Stormare och Lena Olin. Och bäst är Sven-Bertil Taube, som han oftast är, denne Sveriges Roger Moore (tja, förr var han det). Och så gillar jag slutscenen, som känns hämtat ur en amerikansk miniserie från 80-talet, typ TRACYS HÄMND...
Har jag inga invändningar? Jodå. Storyn är lite väl långsökt, kanske. Ett par scener funkar inte riktigt. Varifrån fick Salander en motorcykel när hon är på ön? Den körde hon inte på tidigare. Och när unga Harriets röst hörs läsa högt ur en dagbok, låter det lite för mycket som LOLITAN PÅ RIDSKOLAN och liknande, svenska DVD-epos.
Men i övrigt håller MÄN SOM HATAR KVINNOR i stort sett internationell klass, med bra foto, klippning, musik, och filmen spöar Beck och Wallander med hästlängder. Men för att resultatet skulle bli såhär bra, krävdes - danskar! Regissören Niels Arden Oplev (som tidigare gjort den på sin tid uppmärksammade PORTLAND) är dansk. Manusförfattarna är danskar. Flera av producenterna är danskar. Filmfotografen och klipparna är danskar. Och flera andra är också danskar...
För regin till de två kommande filmerna står Daniel Alfredson - och dessa filmer har gjorts direkt för TV. Något som låter väldigt korkat. Varför inte omförhandla dealen och sätta upp även de på bio, om de nu inte är billigare och slarvigare? Fast det är de kanske?
Åsikterna bland recensenterna efter pressvisningen var blandade, men jag sätter ett högt betyg. Kanske är jag för snäll, men någon gång får jag väl vara det?
Slutligen noterade jag att rollfiguren "Plague" fått namnet felstavat i eftertexterna! Det står Plauge...
Skriven: 2009-02-25
