Dansk animation, kan det vara något? Tja, kanske - det vet man aldrig. Här har vi en sådan: DISCODAGGARNA - som i original heter DISCO ORMENE - i regi av en Thomas Borch Nielsen, som ryktas ha Danmarks största Spindelmannensamling.
När man gör tecknad film - eller tecknade serier för den delen - är det viktigt att man tänker framförallt på en sak när man funderar ut vad för typ av figurer det ska handla om och hur de ska designas: det ska gå att göra saker med dem. De ska kunna uttrycka sig med kropp och ansikte.
DISCODAGGARNA handlar om daggmaskar.
Daggmaskar!
Sådana har varken armar eller ben. Därför blir mycket i den här filmen rätt...konstigt.
Filmen handlar om en ung maskkille som har ett trist jobb, men får chansen att bli mellanchef. Eller om det nu var hans tjocke kompis som fick chansen. Jag minns inte så noga. Men helst vill masken vara med i melodifestivalen på TV. En dag hittar han en av sin farsas gamla LP-skivor rån 70-talet - en discoplatta från ’77. Och då plötsligt vill grabben starta ett discoband, vilket han gör.
Ja, och så blir det lite fnurror på tråden och problem och kärlek och sådant, och främst blir det musik.
Animationsmässigt ser det hyfsat ut. Visst är det långtifrån SHREK, men så illa är det inte. Det är värre med storyn, som ofta är direkt tråkig och i vanlig ordning kämpade jag för att hålla mig vaken. Och så har vi det här med att figurerna är maskar. I början av filmen skrattade jag åt detta faktum, det hela blev rätt bisarrt. Det är en idiotisk idé att låta maskar bilda ett band - och självklart stämmer ingenting när de musicerar. Förvisso spelas det på elgitarr och elbas och annat, men det ser inte klokt ut.
Om det inte vore för de ständiga musiknumren hade DISCODAG-GARNA blivit en snarkorgie. Vilket det nog blev för mig ändå, eftersom jag förstås inte gillar disco. Frågan är vad småungar tycker om det här.
De svenska rösterna görs av Danny Saucedo, Erik Segerstedt, Mattias Andréasson, Anna Sahlin, Helen Sjöholm, Tommy Nilsson, Nanne Grönvall - och JA! Niclas Wahlgen gör ett par röster!
När man gör tecknad film - eller tecknade serier för den delen - är det viktigt att man tänker framförallt på en sak när man funderar ut vad för typ av figurer det ska handla om och hur de ska designas: det ska gå att göra saker med dem. De ska kunna uttrycka sig med kropp och ansikte.
DISCODAGGARNA handlar om daggmaskar.
Daggmaskar!
Sådana har varken armar eller ben. Därför blir mycket i den här filmen rätt...konstigt.
Ja, och så blir det lite fnurror på tråden och problem och kärlek och sådant, och främst blir det musik.
Animationsmässigt ser det hyfsat ut. Visst är det långtifrån SHREK, men så illa är det inte. Det är värre med storyn, som ofta är direkt tråkig och i vanlig ordning kämpade jag för att hålla mig vaken. Och så har vi det här med att figurerna är maskar. I början av filmen skrattade jag åt detta faktum, det hela blev rätt bisarrt. Det är en idiotisk idé att låta maskar bilda ett band - och självklart stämmer ingenting när de musicerar. Förvisso spelas det på elgitarr och elbas och annat, men det ser inte klokt ut.
Om det inte vore för de ständiga musiknumren hade DISCODAG-GARNA blivit en snarkorgie. Vilket det nog blev för mig ändå, eftersom jag förstås inte gillar disco. Frågan är vad småungar tycker om det här.
De svenska rösterna görs av Danny Saucedo, Erik Segerstedt, Mattias Andréasson, Anna Sahlin, Helen Sjöholm, Tommy Nilsson, Nanne Grönvall - och JA! Niclas Wahlgen gör ett par röster!
(Biopremiär 23/1)
Nä, den här rullen gick inte hem i stugorna. DN, HD och Svenskan satte en etta, Ystads Allehanda (TT-recension) en tvåa.
Skrivet av Pidde Andersson 21 januari 2009 klockan 18:13
