Världens sämsta serie

Gratistidningen City Malmö-Lund skrev av någon anledning inte om EDVARD!. De föredrog visst att idag skriva om några unga tjejer i Lund som gjort en serie om...tjejer. Det vill säga, den typ av serier - och artiklar - det går tretton på dussinet av idag. Folk tror fortfarande att det bara är killar som gör och läser serier - när det i realiteten nästan är fler tjejer som gör serier. Åtminstone verkar det så i media. Att kvalitet och skicklighet inte har något med könet att göra verkar de strunta i, men herregud - det går ju inte att könskvotera kultur.

Jag läser City i stort sett varje dag, och på seriesidan går Malin Billers strippar. De gillar jag och hon medverkar ju även i EDVARD! Men i City finns även vad jag gissar är världens sämsta serie. Nej, det är inte Plåstra, vilken annars är en stark kandidat.

Jag pratar om Pet o Panty.

Troligen det värsta jag sett.

Tecknad i något slags 70/80-tals-modeillustrationsstil, fast mer amatörmässigt och sterilt. Och personerna har ibland alvöron - av någon anledning. Vem som är Pet och vem som är Panty vet jag inte, och det framgår aldrig riktigt vad de gör och vad allt går ut på.

Oftast handlar serien bara om att personerna slänger ur sig feministiska klyschor.

Ofta blir det en massa politiskt korrekta klyschor som spottas ut. Eller gamla vänsterklyschor.

Ibland görs det försök till humor. Det går inte så bra. I dagens stripp görs ett försök till ordvits. Huvudpersonen går in i en hälsokostaffär och ber om att få köpa lite hälsa.

Det är fantastiskt uselt.

Pet o Panty görs av en som heter Mim Sörensson och som bor i Göteborg. Hon har även en hemsida. Jag tänker inte länka till den. För det här är världens sämsta serie.

Skriven: 2009-03-06

Gory-Glory Magazine #2

Förra året skrev jag om det nya, svenska filmfanzinet Gory-Glory Magazine, och nu har nummer två kommit ut.

Större delen av tidningen består av mängder av recensioner (sex, våld, Jess Franco, mycket zombies, mycket Cynthia Khan och ännu mer sena Bruno Mattei), men här finns även en intervju med hunken Michael Sopkiw (känd från några italienska actionrullar från 80-talet) samt en med Dansk-Jan, mannen som äger Another World Entertanment, det vill säga de som köper in en massa eurotrash och annat kul, och som finns ute i Sverige via Njutafilms. Dansk-Jan är dock mest känd för att ha sagt "Film er bedst i kabine".

I min recension av nummer ett anmärkte jag på den slarviga redigeringen; mängder av stavfel och omkastade rubriker och annat. Denna gång ser det bättre och renare ut, rubriker är vad jag kan se korrekta, men texterna är fortfarande illa korrlästa och härligt förvirrande! Det känns som om redaktionen skriver texterna samtidigt som de ser filmerna och krökar - vilket de kanske gör? Nästan samtliga recensioner slutar med meningen "den var riktigt underhållande" eller varianter på detta.

Edwige Fenech är numrets Sidan 3-flicka.

Kul tidning. Självklart ska du skaffa den.

Skriven: 2009-03-31

Serier: Bouncer 1: Kains öga

BOUNCER, DEL 1: KAINS ÖGA
av Jodorowsky och Boucq

Albumförlaget

"Du, vad heter nu den där serietecknaren som är så duktig på att rita kött?" frågade en polare en gång i slutet av 80-talet. Lustigt nog slängde jag ur mig rätt svar på en gång: Boucq. En av mina favorittecknare i Epix. Han var - och är - en jävel på att rita kött! Och mycket annat också. Samtidigt som hans människor alltid är lätt groteska. Nu är det längesedan jag läste något av Boucq, jag skaffade ett par danska album för 15 år sedan, men det är allt, tror jag.

Manusförfattaren Alejandro Jodorowsky har jag stött på i andra sammanhang de senaste två decennierna. Han är ju mest känd som filmregissör och hans mest kände verk torde vara den otroligt flummiga westernfilmen EL TOPO (1970) och det nästan lika flummiga splatterdramat SANTA SANGRE (1989). Just nu är hans åttonde film (på 52 år!) under produktion. Njä, jag är väl ingen större anhängare av Jodorowsky som filmare. Jag tycker det blir lite trist i längden. Dessutom verkar han vara rätt trist och osympatisk som person, det var det intryck han gav i dokumentären MOEBIUS REDUX: A LIFE IN PICTURES (2007) om serietecknaren Jean Giraud.

Att Boucq och Jodorowsky, som samarbetat tidigare, funnit varandra är inte så konstigt. Båda är förtjusta i groteskerier.

Jag har verkligen saknat fransk-belgiska seriealbum. Hela den svenska utgivningen dog ju under 90-talet. Album slutade ges ut, eftersom få köpte dem. Horst Schröder hade under ett tag vräkt ut album, men självklart sålde inga bra. Visst går det att köpa danska utgåvor, men ändå. Varje gång jag är i Frankrike kollar jag in utbudet - så många nya serier, så många nya serieskapare, så mycket som ser intressant ut! Men min franska är för dålig och jag är för gammal för att köpa dyra album och bara titta på bilderna.
Därför är det kul när det dyker upp förlag ut tomma intet - som Albumförlaget. De ger bara ut fransk-belgiska serier. Och jag nickar nöjt.

Bouncer är en westernserie. En väldigt europeisk sådan, kanske till och med väldigt Jodorowskysk (även om han är chilenare). Serien andas väldigt mycket sen spaghettiwestern, betydligt mer än till exempel den nya inkarnationen av Jonah Hex; den amerikanska serien som återupplivades häromåret och som är mycket ojämn numera.

Serien handlar om tre skurkaktiga, omoraliska bröder, söner till en stenhård hora, som blivit osams över jättediamanten Kains öga, som modern gömt innan hon hängde sig. Bröderna slåss - Bouncer får högerarmen avhuggen, en annan ett öga bortskjutet, den tredje klarar sig helskinnad, men blir religiös och bildar familj.

Flera år senare drar den enögde runt med en handfull sadistiska och perversa sydstatsrebeller, och våldtar, slaktar och bränner. De verkar vara på jakt efter Kains öga som fortfarande är försvunnen. De uppsöker den religiöse broderns familj. Familjen slaktas skoningslöst - brodern halshuggs - men lillgrabben i familjen lycka smita. Ungen beger sig till en riktigt rutten stad för att hitta Bouncer, som jobbar som utkastare på en saloon och som tydligen är en eftertraktad gunfighter.

Detta är vad som händer i det första albumet - hur många fler delar det finns vet jag inte. Det händer inte nämnvärt mycket i avsnittet, eftersom Boucq varit generös med siddispositionen, ofta är det bara fem-sex rutor på sidorna, ibland färre. Det dröjer mer än halva albumet innan Bouncer dyker upp.

Jag har en del invändningar mot Kains öga. Det är något märkligt med sättet den är berättad på. Det känns hela tiden som om repliker och ibland till och med rutor saknas. Nu vet jag att så inte är fallet, men serien haltar betänkligt berättartekniskt, vilket gör att jag ömsom undrar vad det är som försiggår, och ömsom varför dialogskiftena ibland är så rudimentära. Det står inte vem som översatt albumet, och som helhet antar jag att texten är trogen originalet - men jag hade gärna sett en hårdare bearbetning så att flytet i språket blivit bättre. Här och var förekommer en del märkligheter i texten: i en sekvens, där en hårding antagligen ska be en kille lugna sig, säger han "Hov, hov, du!" - va? Vad betyder det? Är albumet månne översatt från danska eller norska? Och lillgrabben säger hela tiden att han letar efter Infierno Saloon. Infierno. Stavat så. Flera gånger. Men vad står det på skyltarna när han hittar stället? Jo, självklart Inferno Saloon.

Men annars gillar jag albumet. Jag gillar hårda, skitiga westernhistorier, och den här berättelsen är verkligen hård och skoningslös. Upphovsmännen vältrar sig i groteskerier och grafiskt, utdraget våld, och de går så långt att inga av figurerna är sympatiska; det finns inte den minsta antydan till det. Det är möjligt att de utvecklas i kommande album, förhoppningsvis gör de så, annars kan detta faktum vara en nackdel - varför ska vi läsare bry oss om figurerna?

Boucqs stil har kanske blivit aningen grövre - eller så är det bara jag som inbillar mig. Men det är snyggt. Det är maffigt. Det är mycket Boucq. Men varför är omslagsillustrationen så trist? Det ger ingen vink om vad albumet innehåller, det är lite grötigt och det är till och med svårt att se att det är en western.
I vilket fall: del två är redan ute och jag ser fram emot att läsa det. För jag har verkligen saknat sådant här.

Skriven: 2009-03-09

DVD: Where in the world is Osama Bin Laden?

Morgan Spurlock gjorde den rätt korkade dokumentären SUPER SIZE ME för ett par år sedan. Det var den där som gick ut på att visa att man blir skittjock om man enbart äter McDonald's super size-mål och inget annat. Jag vet inte riktigt vad Spurlock ville bevisa med den filmen som inte är uppenbart. Eller undrar smällfeta amerikaner som bara äter super size-mål varför de är feta? Man kan också gå på McDonald's varje dag och enbart äta sallad.

Men till skillnad från sin mer kände dokumentärfilmskollega Michael Moore, är Morgan Spurlock en sympatisk kille. Det känns inte som om han manipulerar sina tittare och han verkar dessutom vara lite naiv.

Det naiva är extra tydligt i WHERE IN THE WORLD IS OSAMA BIN LADEN, en film jag såg på en pressvisning i somras, men som av allt att döma aldrig gick upp på bio. Nu är den DVD-aktuell, och den här gången är fru Spurlock gravid. Men tänker Morgan sitta hemma och vänta på ungens ankomst? Nej, han funderar och kommer fram till att vi lever i en farlig värld och han vill inte att hans barn ska växa upp i den. Så - han bestämmer sig för att resa iväg och leta upp Osama Bin Ladin (som han ju heter på svenska). Allt medan frugan ligger hemma och blir rundare om magen.

Först går Morgan en tuff kurs i att klara sig i farliga länder - och detta är den roligaste delen av filmen. När han till slut känner sig som Rambo, ger han sig iväg. Först hamnar han i Marocko och Egypten, där han går omkring och intervjuar folk, och nu saggar filmen en aning, eftersom intervjuerna känns lite ovidkommande. Därefter far Morgan till Israel och där blir det riktigt bisarrt, när stenhårda ortodoxa judar blir förbannade och muckar utan annan anledning att Spurlock inte är ortodox jude. Welcome to the ghetto.

Slutligen bär det av till Afghanistan och Pakistan, och nu blir det farligt på riktigt för Morgan. Om det nu verkligen är så farligt som det framstår som. Vår ständigt positive resenär åker runt och frågar folk var Bin Ladin gömmer sig, han far till små, fattiga byar, och hela tiden eskorteras han av amerikanska soldater. Om soldaterna säger att de måste sticka, innebär det att det är allvar; att Spurlock måste avbryta intervjuer och släppa vad han har för händerna, för nu finns det risk att kulor börjar vina. Och jo då, vid ett tillfälle måste Morgan och hans eskort lägga benen på ryggen. Frågan är om det är arrangerat eller ej.

WHERE IN THE WORLD IS OSAMA BIN LADEN är en hyfsat trevlig, underhållande och intressant film. Samtidigt känns den rätt uddlös och, ja, naiv. Det är mest självklarheter som rabblas upp. Men vi får se en hel del märkliga syner - som till exempel ett stort, lyxigt köpcentrum som enbart frekventeras av kvinnor i svart burka!

Den som hatar film och hellre läser böcker, kan införskaffa bokversionen av filmen.

Skriven: 2009-03-10

DVD: Vampire Ecstasy

Det är få filmer jag skrivit mer om än Joe Sarnos svensktyska vampyrraffel VEIL OF BLOOD/ DEN PORNOGRAFISKA JUNGFRUN/MÖTE MED DJÄVULEN från 1973. Första gången tog jag upp den i min gamla fina kultfilmsspalt i gamla fina NST. Därefter i Total Film. Och så i The DarkSide. Och i en massa andra forum jag glömt bort. Och det lustiga är, är att när andra svenskar skriver om filmen eller refererar till den, verkar de omedvetet referera till-, citera, eller till och med imitera vad jag skrev i mitten av 90-talet.

Eftersom Studio S nu äntligen släppt filmen på DVD, är det dags att skriva om den igen.

Legenden Joe Sarno, i Sverige mest känd för FÄBODJÄNTAN, men med hur många amerikanska filmer som helst bakom sig, gjorde i början av 70-talet en rad sexfilmer producerade av Sture Sjöstedt i samarbete med tyska Monarex, och med lilla söta Marie "Flossie" Forså i huvudrollen. VEIL OF BLOOD är en av dem.

När jag i mitten av 90-talet äntligen fick tag i filmen, visade det sig att den finns i två versioner. För en kort tid senare dök det upp även en betydligt längre version. Det märkliga är att jag inte märkte någon större skillnad på de två olika versionerna!

VEIL OF BLOOD är nämligen en väldigt särpräglad film. Det händer liksom inte så mycket i den, mer än att folk springer runt i ett slott, och att onda damer har bisarra djävulsriter i en fuktig källare, där de omgivna av penisformade ljus dansar nakna till ett föredömligt bongotrummande. Tydligen är de vampyrer, men det är inget som klart framgår. Rent allmänt är det inte så mycket som framgår. Storyn bygger löst (löst som diarré) på den tosiga ungerskan Erzsébet Bathorys liv och leverne; ni vet hon som badade i tösablod för att hålla sig unga och fräsch.

Ledaren för vampyrsekten i slottet, där Forså med sällskap hamnar, heter Wanda och spelas av Nadia Henkowa - en kvinna som ser ut att heta Nadia Henkowa.

Men det här är en fascinerande film. VEIL OF BLOOD har den där looken och stämningen som fanns i viss europeisk genrefilm från den tiden och som jag saknar; det är lite grått, lite kallt, lite autentiskt, lite... Ja, det är inte så slickat som skräckfilm är idag. Detta är också en av orsakerna till att jag gillar Jess Francos COUNT DRACULA; den är stämningsfullt grå och höstlik, och inte irriterande flashig som Coppolas BRAM STOKER’S DRACULA.

Som ni märker refererar jag hela tiden till filmen som VEIL OF BLOOD. Men varför står det VAMPIRE ECSTASY om DVD-omslaget? Filmen spelades in på engelska, fast med främst tyskar i rollerna. Den engelska titeln var då VEIL OF BLOOD, medan den i tyskspråkiga länder fick heta DER FLUCH DER SCHWARZEN SCHWESTERN, vilket även anges som originaltitel. I England kallades filmen THE DEVIL’S PLAYTHING, och i Sverige släpptes den först med den synnerligen märkliga titeln DEN PORNOGRAFISKA JUNGFRUN, men floppade, så den döptes om till MÖTE MED DJÄVULEN.

För några år sedan släppte amerikanska Seduction Cinema filmen på DVD och passade då på att döpa om den till VAMPIRE ECSTASY. Av någon anledning har Studio S valt att använda denna titel, vilket ju är lite synd - men det är kanske mer kommersiellt gångbart, vad vet jag. Det är också synd att DVD-omslaget ser ut som det gör, det är ganska missvisande. Men återigen, jag antar att detfunkar bättre kommersiellt. Jag hade hellre sett den svenska MÖTE MED DJÄVULEN-affischen som DVD-omslag.

Bonusmaterial på DVD:n finns det hur mycket som helst: en minidokumentär där regissören Joseph Sarno och producenten Chris D. Nebe intervjuas, kommentarspår med Nebe, affisch- och bildgalleri, biografier och filmografier, trivia, originaltrailer, trailers till andra filmer av Joseph Sarno och förstås en rad Studio S-trailers.

Okej, så vad ska jag sätta för betyg på det här? Ärligt talat: jag vet inte! Det här är liksom ingen film det går att betygsätta. VEIL OF BLOOD är en film man ser av andra orsaker än att bli skrämd och/eller upphetsad. Man ser den för att man är intresserad av B-film, av exploitation, av sexploitation, av Joe Sarno, av svensk filmhistoria och av filmer om nakna kvinnor som omgivna av penisformade ljus dansar vilt till bongotrummande i fuktiga slottskällare. De som är ute efter något annat lär hata den här filmen. Men... Jag kan väl sätta en generisk trea.

Och självklart ska du köpa den här filmen - fattas bara!

Skriven: 2009-03-21

DVD: The Scorpion King Collection

Det var väl inte oväntat, nu när en ny mumiefilm härjar på landets biografer: om ett par veckor släpps THE SCORPION KING 2: RISE OF A WARRIOR på DVD. Scorpion King, det var ju den där antike krigaren spelad av The Rock som introducerades i MUMIEN ÅTERKOMSTEN år 2001, och som ett år senare fick en egen film. Samtidigt som tvåan släpps, kommer även en liten box med båda filmerna, och den har jag tagit en titt på. Låt mig ta upp båda filmerna i rätt ordning.

Jag såg den här när den släpptes på DVD och jag har inte sett den sedan dess. Det enda jag minns var i princip att jag inte tyckte den var något vidare. När jag nu såg om den sex år senare, tar jag och reviderar min uppfattning. Kanske beror det på att jag samma dag såg en annan svärdsvingarfilm, den vissna ARN - RIKET VID VÄGENS SLUT, men jag tyckte allt att THE SCORPION KING var rätt kul och underhållande den här gången. Förvisso gillar jag av någon anledning The Rock, han besitter en viss charm bakom musklerna.

Filmen börjar inget vidare, det händer en massa utan att personerna och konflikterna presenteras på ett tillfredställande sätt, vilket innebär att intresset inte är på topp. Men snart tar det sig och det blir röj och grejor. Filmen är förvånansvärt kort, under 90 minuter, och tempot är högt, så det hinner aldrig bli tråkigt. När vår svärdsvingande hjälte Mathayus, The Rock alltså, fajtas påminner det om riktiga COMMANDO-slagsmål. Knytnävsslag man kan klubba oxar med, alltså. Handlingen, som är simpel, går ut på att Mathayus ska ta kål på en tyrannisk krigare och dennes armé, det är allt, och det påminner lite om Roy Thomas’ Conanmanus från serietidningen under 1980-talet. Det är friska tag och lite magi och inte lika mörkt som i Howards Conannoveller eller i John Milius’ film. Jag bara väntade på att The Rock skulle säga "Crom!".

På DVD:n går det att se filmen med alla de bortklippta scenerna återinsatta, men detta är inget alternativ som rekommenderas, eftersom filmen stannar upp och samma scen utspelas en gång till med ett par ändrade sekunder och med sämre bildkvalitet. Det blir väldigt irriterande och de bortklippta sekunderna tillför ingenting. Se dessa scener separat istället.

Jag känner mig snäll och sätter ett litet överbetyg på filmen:

Den forne rockvideo- regissören Russell Mulcahys karriär är väldigt märklig. Han slog igenom och blev en stjärna 1986 med HIGHLANDER. Sedan dess har han gjort ett par större filmer som biovisats här, som THE SHADOW och nu senast RESIDENT EVIL: EXTINCTION (som jag gillade). Men många av hans filmer har förpassats direkt till video och DVD och har inte varit något vidare. SCORPION KING 2 är producerad direkt för DVD och var aldrig tänkt att biovisas till att börja med.

Denna tysk-sydafrikanska uppföljare, filmad i Kapstaden, är snabbt inspelad på fyra-fem veckor med en antagligen väldigt låg budget.

Självklart är inte The Rock med den här gången. Istället handlar filmen om Mathayus som ung och han spelas av TV-skådisen Michael Copon från bland annat POWER RANGERS. Copon är en rätt trist pojke med ett aningen feminint utseende, det är svårt att tänka sig att han ska växa upp till The Rock.

Aktören som fått sitt namn ovanför titeln på DVD-omslaget; Randy Couture, spelar filmens skurk Sargon! Couture är en Ultimate Fighting-stjärna - och ett av de sämsta actionfilmfynden jag sett på länge. Han agerar inget vidare, men värre är att han är charmlös. Han är bara en stor biff med rakad skalle.

Okej, Sargon är en ond fan som kan trolla och som dödade Mathayus farsa. Av diverse anledningar måste Mathayus bege sig ut på en odyssé tillsammans med en brokig skara folk för att hitta Damokles magiska svärd och lite annat. Med på resan är barndomskompisen Layla som vill kunna slåss som en riktig karl. Hon har krigsbikini och det är ju alltid bra. Minns bara Keira Knightleys krigsbikini i KING ARTHUR, för att inte tala om Red Sonjas i BARBARERNAS HÄMND!

Fast även om Karen Shenaz Davis är rätt gullig och kul och har krigsbikini, är det har ingen bra film. Mulcahy var en gång i tiden känd för sitt kreativa bildspråk, men detta är bara hafsigt - det ser ut som ett uselt och charmbefriat avsnitt av HERCULES (en serie jag förstås gillar). Och filmen innehåller de sämsta CGI-effekterna jag sett i en film från ett majorbolag på väldigt, väldigt länge. De är osannolikt dåliga ibland. I en scen trollas det fram en tatuering på Sargons rakade skalle - det ser ut som om han låtit tatuera dit en överkammad flint!

Några slagsmål med COMMANDO-stuk förekommer inte heller, nu är det mer något slags enklare martial arts och inte särdeles spektakulärt. En ond häxa med ordentlig urringning figurerar också, men hon kan inte förbättra filmen.

I making of-filmen bland extramaterialet pratar Russell Mulcahy om hur bra filmens manus är. Tittar man noga, ser man hur hans näsa växer.

Ett tag funderade jag på om jag faktiskt kan sätta två syndiga dvärgar i betyg - men det kan jag inte.

Skriven: 2008-08-17

DVD: Svärdet i stenen (1963)

SVÄRDET I STENEN från 1963 är ännu en av de Disneyfilmer som var något av ett mysterium för mig när jag var barn, eftersom det inte gick att se själva filmen på 1970-talet, men ibland dök det upp bilder ur den, jag tror till och med att jag stötte på en serieadaption, men jag är inte säker.

Men spännande verkade filmen vara. Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av myter och legender, och självklart sög jag i mig allt vad kung Arthur och Riddarna kring runda bordet hette, och jag läste Howard Pyle i alla möjliga översättningar och bearbetningar – den fånigaste var en barnversion där de översatt "Sir" med "herr" – och "herr Lancelot" låter inte som någon vidare riddarhjälte. Snarare som en sol och vårare.

Jag lyckades nog inte se SVÄRDET I STENEN förrän jag passerat 30, eftersom den vad jag vill minnas kom på VHS och jag fick ett recensionsex. Då hade jag förstås redan hunnit se en väldig massa andra filmatiseringar av legenden, varav John Boormans EXCALIBUR tveklöst är bäst. THE FIRST KNIGHT lär väl mest bli ihågkommen för sin felöversatta svenska titel; DEN FÖRSTE RIDDAREN. KING ARTHUR som kom häromåret gillade jag inte alls, jag tyckte den var rätt trist och jag hajade inte meningen med att försöka göra något slags realistisk tolkning, det är ju trots allt myten och sagan de flesta av oss vill se och uppleva.

SVÄRDET I STENEN brukar anses tillhöra Disneys mer lättglömda filmer och det är ju knappast den man först nämner när man ska räkna upp bolagets långfilmer. Dessutom är det en film med människor och inte djur i de centrala rollerna, och det brukar sällan funka vidare bra hos Disney. Men trots detta är SVÄRDET I STENEN en rätt trevlig film. Visst, filmen är kanske en aning slätstruken, men historien om lillgrabben Pysen som försöker dra det berömda svärdet ur stenen och hans äventyr bland häxor och drakar är aldrig tråkigt, jag gillar teckningsstilen, och alla som gillar talande ugglor får sitt lystmäte.

Helt nytt bonusmaterial har lagts på DVD:n. Vad som fanns på den förra utgåvan har jag ingen aning om, men den här gången får vi en liten dokumentär om bröderna Sherman som gjorde musiken, några kortfilmer, ett spel och en del annat.

Köp SVÄRDET I STENEN till dina barn om de tjatar på dig att ta dem till biografen för att se TOMTAR & TROLL. Det tjänar både du och de på. Vill de hellre gå och se MONSTERS VS ALIENS går du med dem och ser den filmen – och köper SVÄRDET I STENEN på vägen hem.

Skriven: 2009-04-06