DVD: Where in the world is Osama Bin Laden?

Morgan Spurlock gjorde den rätt korkade dokumentären SUPER SIZE ME för ett par år sedan. Det var den där som gick ut på att visa att man blir skittjock om man enbart äter McDonald's super size-mål och inget annat. Jag vet inte riktigt vad Spurlock ville bevisa med den filmen som inte är uppenbart. Eller undrar smällfeta amerikaner som bara äter super size-mål varför de är feta? Man kan också gå på McDonald's varje dag och enbart äta sallad.

Men till skillnad från sin mer kände dokumentärfilmskollega Michael Moore, är Morgan Spurlock en sympatisk kille. Det känns inte som om han manipulerar sina tittare och han verkar dessutom vara lite naiv.

Det naiva är extra tydligt i WHERE IN THE WORLD IS OSAMA BIN LADEN, en film jag såg på en pressvisning i somras, men som av allt att döma aldrig gick upp på bio. Nu är den DVD-aktuell, och den här gången är fru Spurlock gravid. Men tänker Morgan sitta hemma och vänta på ungens ankomst? Nej, han funderar och kommer fram till att vi lever i en farlig värld och han vill inte att hans barn ska växa upp i den. Så - han bestämmer sig för att resa iväg och leta upp Osama Bin Ladin (som han ju heter på svenska). Allt medan frugan ligger hemma och blir rundare om magen.

Först går Morgan en tuff kurs i att klara sig i farliga länder - och detta är den roligaste delen av filmen. När han till slut känner sig som Rambo, ger han sig iväg. Först hamnar han i Marocko och Egypten, där han går omkring och intervjuar folk, och nu saggar filmen en aning, eftersom intervjuerna känns lite ovidkommande. Därefter far Morgan till Israel och där blir det riktigt bisarrt, när stenhårda ortodoxa judar blir förbannade och muckar utan annan anledning att Spurlock inte är ortodox jude. Welcome to the ghetto.

Slutligen bär det av till Afghanistan och Pakistan, och nu blir det farligt på riktigt för Morgan. Om det nu verkligen är så farligt som det framstår som. Vår ständigt positive resenär åker runt och frågar folk var Bin Ladin gömmer sig, han far till små, fattiga byar, och hela tiden eskorteras han av amerikanska soldater. Om soldaterna säger att de måste sticka, innebär det att det är allvar; att Spurlock måste avbryta intervjuer och släppa vad han har för händerna, för nu finns det risk att kulor börjar vina. Och jo då, vid ett tillfälle måste Morgan och hans eskort lägga benen på ryggen. Frågan är om det är arrangerat eller ej.

WHERE IN THE WORLD IS OSAMA BIN LADEN är en hyfsat trevlig, underhållande och intressant film. Samtidigt känns den rätt uddlös och, ja, naiv. Det är mest självklarheter som rabblas upp. Men vi får se en hel del märkliga syner - som till exempel ett stort, lyxigt köpcentrum som enbart frekventeras av kvinnor i svart burka!

Den som hatar film och hellre läser böcker, kan införskaffa bokversionen av filmen.

Skriven: 2009-03-10

DVD: Vampire Ecstasy

Det är få filmer jag skrivit mer om än Joe Sarnos svensktyska vampyrraffel VEIL OF BLOOD/ DEN PORNOGRAFISKA JUNGFRUN/MÖTE MED DJÄVULEN från 1973. Första gången tog jag upp den i min gamla fina kultfilmsspalt i gamla fina NST. Därefter i Total Film. Och så i The DarkSide. Och i en massa andra forum jag glömt bort. Och det lustiga är, är att när andra svenskar skriver om filmen eller refererar till den, verkar de omedvetet referera till-, citera, eller till och med imitera vad jag skrev i mitten av 90-talet.

Eftersom Studio S nu äntligen släppt filmen på DVD, är det dags att skriva om den igen.

Legenden Joe Sarno, i Sverige mest känd för FÄBODJÄNTAN, men med hur många amerikanska filmer som helst bakom sig, gjorde i början av 70-talet en rad sexfilmer producerade av Sture Sjöstedt i samarbete med tyska Monarex, och med lilla söta Marie "Flossie" Forså i huvudrollen. VEIL OF BLOOD är en av dem.

När jag i mitten av 90-talet äntligen fick tag i filmen, visade det sig att den finns i två versioner. För en kort tid senare dök det upp även en betydligt längre version. Det märkliga är att jag inte märkte någon större skillnad på de två olika versionerna!

VEIL OF BLOOD är nämligen en väldigt särpräglad film. Det händer liksom inte så mycket i den, mer än att folk springer runt i ett slott, och att onda damer har bisarra djävulsriter i en fuktig källare, där de omgivna av penisformade ljus dansar nakna till ett föredömligt bongotrummande. Tydligen är de vampyrer, men det är inget som klart framgår. Rent allmänt är det inte så mycket som framgår. Storyn bygger löst (löst som diarré) på den tosiga ungerskan Erzsébet Bathorys liv och leverne; ni vet hon som badade i tösablod för att hålla sig unga och fräsch.

Ledaren för vampyrsekten i slottet, där Forså med sällskap hamnar, heter Wanda och spelas av Nadia Henkowa - en kvinna som ser ut att heta Nadia Henkowa.

Men det här är en fascinerande film. VEIL OF BLOOD har den där looken och stämningen som fanns i viss europeisk genrefilm från den tiden och som jag saknar; det är lite grått, lite kallt, lite autentiskt, lite... Ja, det är inte så slickat som skräckfilm är idag. Detta är också en av orsakerna till att jag gillar Jess Francos COUNT DRACULA; den är stämningsfullt grå och höstlik, och inte irriterande flashig som Coppolas BRAM STOKER’S DRACULA.

Som ni märker refererar jag hela tiden till filmen som VEIL OF BLOOD. Men varför står det VAMPIRE ECSTASY om DVD-omslaget? Filmen spelades in på engelska, fast med främst tyskar i rollerna. Den engelska titeln var då VEIL OF BLOOD, medan den i tyskspråkiga länder fick heta DER FLUCH DER SCHWARZEN SCHWESTERN, vilket även anges som originaltitel. I England kallades filmen THE DEVIL’S PLAYTHING, och i Sverige släpptes den först med den synnerligen märkliga titeln DEN PORNOGRAFISKA JUNGFRUN, men floppade, så den döptes om till MÖTE MED DJÄVULEN.

För några år sedan släppte amerikanska Seduction Cinema filmen på DVD och passade då på att döpa om den till VAMPIRE ECSTASY. Av någon anledning har Studio S valt att använda denna titel, vilket ju är lite synd - men det är kanske mer kommersiellt gångbart, vad vet jag. Det är också synd att DVD-omslaget ser ut som det gör, det är ganska missvisande. Men återigen, jag antar att detfunkar bättre kommersiellt. Jag hade hellre sett den svenska MÖTE MED DJÄVULEN-affischen som DVD-omslag.

Bonusmaterial på DVD:n finns det hur mycket som helst: en minidokumentär där regissören Joseph Sarno och producenten Chris D. Nebe intervjuas, kommentarspår med Nebe, affisch- och bildgalleri, biografier och filmografier, trivia, originaltrailer, trailers till andra filmer av Joseph Sarno och förstås en rad Studio S-trailers.

Okej, så vad ska jag sätta för betyg på det här? Ärligt talat: jag vet inte! Det här är liksom ingen film det går att betygsätta. VEIL OF BLOOD är en film man ser av andra orsaker än att bli skrämd och/eller upphetsad. Man ser den för att man är intresserad av B-film, av exploitation, av sexploitation, av Joe Sarno, av svensk filmhistoria och av filmer om nakna kvinnor som omgivna av penisformade ljus dansar vilt till bongotrummande i fuktiga slottskällare. De som är ute efter något annat lär hata den här filmen. Men... Jag kan väl sätta en generisk trea.

Och självklart ska du köpa den här filmen - fattas bara!

Skriven: 2009-03-21

DVD: The Scorpion King Collection

Det var väl inte oväntat, nu när en ny mumiefilm härjar på landets biografer: om ett par veckor släpps THE SCORPION KING 2: RISE OF A WARRIOR på DVD. Scorpion King, det var ju den där antike krigaren spelad av The Rock som introducerades i MUMIEN ÅTERKOMSTEN år 2001, och som ett år senare fick en egen film. Samtidigt som tvåan släpps, kommer även en liten box med båda filmerna, och den har jag tagit en titt på. Låt mig ta upp båda filmerna i rätt ordning.

Jag såg den här när den släpptes på DVD och jag har inte sett den sedan dess. Det enda jag minns var i princip att jag inte tyckte den var något vidare. När jag nu såg om den sex år senare, tar jag och reviderar min uppfattning. Kanske beror det på att jag samma dag såg en annan svärdsvingarfilm, den vissna ARN - RIKET VID VÄGENS SLUT, men jag tyckte allt att THE SCORPION KING var rätt kul och underhållande den här gången. Förvisso gillar jag av någon anledning The Rock, han besitter en viss charm bakom musklerna.

Filmen börjar inget vidare, det händer en massa utan att personerna och konflikterna presenteras på ett tillfredställande sätt, vilket innebär att intresset inte är på topp. Men snart tar det sig och det blir röj och grejor. Filmen är förvånansvärt kort, under 90 minuter, och tempot är högt, så det hinner aldrig bli tråkigt. När vår svärdsvingande hjälte Mathayus, The Rock alltså, fajtas påminner det om riktiga COMMANDO-slagsmål. Knytnävsslag man kan klubba oxar med, alltså. Handlingen, som är simpel, går ut på att Mathayus ska ta kål på en tyrannisk krigare och dennes armé, det är allt, och det påminner lite om Roy Thomas’ Conanmanus från serietidningen under 1980-talet. Det är friska tag och lite magi och inte lika mörkt som i Howards Conannoveller eller i John Milius’ film. Jag bara väntade på att The Rock skulle säga "Crom!".

På DVD:n går det att se filmen med alla de bortklippta scenerna återinsatta, men detta är inget alternativ som rekommenderas, eftersom filmen stannar upp och samma scen utspelas en gång till med ett par ändrade sekunder och med sämre bildkvalitet. Det blir väldigt irriterande och de bortklippta sekunderna tillför ingenting. Se dessa scener separat istället.

Jag känner mig snäll och sätter ett litet överbetyg på filmen:

Den forne rockvideo- regissören Russell Mulcahys karriär är väldigt märklig. Han slog igenom och blev en stjärna 1986 med HIGHLANDER. Sedan dess har han gjort ett par större filmer som biovisats här, som THE SHADOW och nu senast RESIDENT EVIL: EXTINCTION (som jag gillade). Men många av hans filmer har förpassats direkt till video och DVD och har inte varit något vidare. SCORPION KING 2 är producerad direkt för DVD och var aldrig tänkt att biovisas till att börja med.

Denna tysk-sydafrikanska uppföljare, filmad i Kapstaden, är snabbt inspelad på fyra-fem veckor med en antagligen väldigt låg budget.

Självklart är inte The Rock med den här gången. Istället handlar filmen om Mathayus som ung och han spelas av TV-skådisen Michael Copon från bland annat POWER RANGERS. Copon är en rätt trist pojke med ett aningen feminint utseende, det är svårt att tänka sig att han ska växa upp till The Rock.

Aktören som fått sitt namn ovanför titeln på DVD-omslaget; Randy Couture, spelar filmens skurk Sargon! Couture är en Ultimate Fighting-stjärna - och ett av de sämsta actionfilmfynden jag sett på länge. Han agerar inget vidare, men värre är att han är charmlös. Han är bara en stor biff med rakad skalle.

Okej, Sargon är en ond fan som kan trolla och som dödade Mathayus farsa. Av diverse anledningar måste Mathayus bege sig ut på en odyssé tillsammans med en brokig skara folk för att hitta Damokles magiska svärd och lite annat. Med på resan är barndomskompisen Layla som vill kunna slåss som en riktig karl. Hon har krigsbikini och det är ju alltid bra. Minns bara Keira Knightleys krigsbikini i KING ARTHUR, för att inte tala om Red Sonjas i BARBARERNAS HÄMND!

Fast även om Karen Shenaz Davis är rätt gullig och kul och har krigsbikini, är det har ingen bra film. Mulcahy var en gång i tiden känd för sitt kreativa bildspråk, men detta är bara hafsigt - det ser ut som ett uselt och charmbefriat avsnitt av HERCULES (en serie jag förstås gillar). Och filmen innehåller de sämsta CGI-effekterna jag sett i en film från ett majorbolag på väldigt, väldigt länge. De är osannolikt dåliga ibland. I en scen trollas det fram en tatuering på Sargons rakade skalle - det ser ut som om han låtit tatuera dit en överkammad flint!

Några slagsmål med COMMANDO-stuk förekommer inte heller, nu är det mer något slags enklare martial arts och inte särdeles spektakulärt. En ond häxa med ordentlig urringning figurerar också, men hon kan inte förbättra filmen.

I making of-filmen bland extramaterialet pratar Russell Mulcahy om hur bra filmens manus är. Tittar man noga, ser man hur hans näsa växer.

Ett tag funderade jag på om jag faktiskt kan sätta två syndiga dvärgar i betyg - men det kan jag inte.

Skriven: 2008-08-17

DVD: Svärdet i stenen (1963)

SVÄRDET I STENEN från 1963 är ännu en av de Disneyfilmer som var något av ett mysterium för mig när jag var barn, eftersom det inte gick att se själva filmen på 1970-talet, men ibland dök det upp bilder ur den, jag tror till och med att jag stötte på en serieadaption, men jag är inte säker.

Men spännande verkade filmen vara. Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av myter och legender, och självklart sög jag i mig allt vad kung Arthur och Riddarna kring runda bordet hette, och jag läste Howard Pyle i alla möjliga översättningar och bearbetningar – den fånigaste var en barnversion där de översatt "Sir" med "herr" – och "herr Lancelot" låter inte som någon vidare riddarhjälte. Snarare som en sol och vårare.

Jag lyckades nog inte se SVÄRDET I STENEN förrän jag passerat 30, eftersom den vad jag vill minnas kom på VHS och jag fick ett recensionsex. Då hade jag förstås redan hunnit se en väldig massa andra filmatiseringar av legenden, varav John Boormans EXCALIBUR tveklöst är bäst. THE FIRST KNIGHT lär väl mest bli ihågkommen för sin felöversatta svenska titel; DEN FÖRSTE RIDDAREN. KING ARTHUR som kom häromåret gillade jag inte alls, jag tyckte den var rätt trist och jag hajade inte meningen med att försöka göra något slags realistisk tolkning, det är ju trots allt myten och sagan de flesta av oss vill se och uppleva.

SVÄRDET I STENEN brukar anses tillhöra Disneys mer lättglömda filmer och det är ju knappast den man först nämner när man ska räkna upp bolagets långfilmer. Dessutom är det en film med människor och inte djur i de centrala rollerna, och det brukar sällan funka vidare bra hos Disney. Men trots detta är SVÄRDET I STENEN en rätt trevlig film. Visst, filmen är kanske en aning slätstruken, men historien om lillgrabben Pysen som försöker dra det berömda svärdet ur stenen och hans äventyr bland häxor och drakar är aldrig tråkigt, jag gillar teckningsstilen, och alla som gillar talande ugglor får sitt lystmäte.

Helt nytt bonusmaterial har lagts på DVD:n. Vad som fanns på den förra utgåvan har jag ingen aning om, men den här gången får vi en liten dokumentär om bröderna Sherman som gjorde musiken, några kortfilmer, ett spel och en del annat.

Köp SVÄRDET I STENEN till dina barn om de tjatar på dig att ta dem till biografen för att se TOMTAR & TROLL. Det tjänar både du och de på. Vill de hellre gå och se MONSTERS VS ALIENS går du med dem och ser den filmen – och köper SVÄRDET I STENEN på vägen hem.

Skriven: 2009-04-06

DVD: Robin Hood (1973)

År efter år har vi sett Disneys Robin Hood stjäla pengasäckar från prins John på julafton. Härommånaden släpptes filmen på DVD.

Detta är ytterligare en av de där Disneyfilmerna jag är osäker på om jag såg i sin helhet som barn. Jag har dock ett vagt minne av att den av någon anledning visades på 16mm som eftermiddagsmatiné i skolans aula - jag minns inte varför, men ett tag på 70-talet hade de något slags bio där efter skoltid. För elever då, alltså.

Ja, och så visades olika delar ur filmen på diverse barnkalas. På Super-8. Utan ljud. Men hade vi tur, hade kompisens föräldrar inte hyrt samma snutt ur ROBIN HOOD som visades på förra kalaset.

Jag gillade verkligen den här filmen från 1973 när jag växte upp. Det var mycket Robin Hood på den tiden. Det var Erroll Flynn-filmen som söndagsmatiné på TV rätt ofta, det gick en brittisk TV-serie, det var serietidningar och så var det Disneys version. I Kalle Anka & Co medföljde 1976 en ovanligt kul bilaga; en pappmodell av borgen i Robin Hood, med lite stugor och annat. Ni anar inte hur fascinerad jag var av denna bilaga som delats upp som samlarserie i flera nummer.

Vad jag inte förstod då, var att ROBIN HOOD var ett försök att upprepa framgångarna med DJUNGELBOKEN. Ja, inte rätt upp och ner, men figurgalleriet känns igen. För vad är väl inte Lille John om en medeltida Baloo? Och prins John representerar Shere Kahn. Det är samme regissör som gjorde DJUNGELBOKEN och liksom i djungelfilmen, är stilen lite ruffigare i konturerna än 40- och 50-talens filmer - men det är förstås fortfarande väldigt snyggt. Och jag gillar den tidstypiska spänningsmusiken på soundtracket, som låter både TV-deckare och James Bond.

Humor, äventyr och spänning, allt vad ungar vill ha. Som vuxen blir jag aningen besviken, jag hade förväntat mig mer; jag mindes filmen som bättre. Men man kan väl inte få allt. Bonusmaterialet på DVD:n är lite knapert för oss som vill ha mer än spel och sånger, men här finns i alla fall ett alternativt slut. Oo-de-lally!

Skriven: 2009-03-16

DVD: Rape of the Vampire

I september 2008 besökte Jean Rollin - mästaren - Fantastisk Filmfestival i Lund och jag blev den som fick hålla i programpunkterna, vilket var en stor ära. Jag var ju en av grundarna av FFF och redan när vi startade festivalen 1995 ville jag ha Rollin som gäst - vilket då bedömdes som en dödfödd idé. Tiden var inte mogen, få i Sverige visste vem han var och vi gissade på att få i publiken skulle uppskatta fransmannens långsamma, surrealistiska, udda och erotiskt laddade filmer.

Men så dök han upp tretton år senare, och visade sig vara en vänlig man som pratade rätt bra engelska, och under middagar och intervjuer upptäckte vi att han och jag hade flera gemensamma intressen förutom film - Rollin berättade bland annat passionerat om sitt intresse för tecknade serier och Fantomen.

En handfull av Jean Rollins filmer visades förstås på FFF och först ut var hans allra första långfilm, den svartvita RAPE OF THE VAMPIRE från 1968, en film det gått många rykten om och som jag förstås ville få bekräftade.

RAPE OF THE VAMPIRE började som en kortfilm, eller novellfilm är kanske ett bättre ord. Enligt Rollin själv varade filmen bortåt en timme, men hans producent sa till honom att förlänga den till långfilmslängd. Ser man filmen upptäcker man dock att skarven mellan kortfilmen och förlängningen kommer betydligt tidigare. Att återge handlingen är inte sådär jättelätt, citerar jag DVD-omslaget på Njutafilms nya utgåva (försedd med tjusigt omslag) står det "En fängslande berättelse i två akter om några psykologer som anländer till ett slott för att övertyga fyra systrar om att de inte är 200 år gamla vampyrer". Men det här är mest en massa surrealistiska, bisarra scener staplade på varandra; bilder och situationer som tilltalade Rollin.

Regissören själv kallar verket en naiv amatörfilm, och ja, det är det, och den går väl inte riktigt att jämföra med de som skulle följa, trots likartade teman. Kritiker tyckte att en scen där en blind kvinna spelar kägelspel var idiotisk - en blind kan ju inte syssla med sådant. Rollin berättade att han fick problem när han plötsligt skulle förlänga filmen och rollfigurer som dött fick återkomma.

Så länge jag känt till Jean Rollins filmer, vilket är sedan jag köpte Phil Hardys "The Encyclopedia of Horror Movies" för drygt tjugo år sedan, har jag läst om hur det uppstod tumult och upplopp på biograferna när RAPE OF THE VAMPIRE hade premiär i Paris. Jag tycker att detta låter rätt osannolikt, jag inbillar mig att publiken under denna revolutionära tid borde ha varit öppen för en film som Rollins - men icke: Rollin bekräftar att det blev fajting! Folk hatade filmen, Rollin och kastade saker och bar sig åt. Mycket märkligt.

På visningen i Lund satt stora delar av publiken och skrattade käken ur led åt filmen. Det förstår jag inte heller. Filmen må vara naiv och märklig, man jag gillar sådant här, jag gillar stämningen och bilderna, jag gillar de fåtaliga och udda replikerna. Det är härligt pretentiöst och poetiskt på ett sätt bara fransmän kommer undan med. Dock är alltså de filmer som följde bättre än det här lite trevande förstlingsverket.

Skriven: 2009-04-12

DVD: Långt ner i halsen

Nu blir det PORR här på TOPPRAFFEL! Jajamensan!

Fast detta är inte ett skamligt knep för att locka hit fler läsare. Det beror snarare på att Gerard Damianos LÅNGT NER I HALSEN från 1972 kommer på DVD i Sverige för första gången, och då i flott dubbel-discutgåva. Nej, Studio S har inte gått och blivit porrmånglare, men de bedömer filmen som filmhistoriskt viktig - vilket den ju är. Den bör ha setts. Även om det är en rätt rutten film.

Det kan vara rätt svårt att skriva om Linda Lovelace och LÅNGT NER I HALSEN - åtminstone i vissa (de flesta?) forum - om man inte håller sig till den etablerade myten. Och den etablerade myten är det som berättas i hennes självbiografi "Skärseld" som kom ut 1980. Men nu är detta min egen blogg, och här skriver jag vad och hur jag vill.

Grejen med Linda Boreman aka Lovelace är att hon inte var någon raketforskare. Tvärtom, hon var ganska korkad och obegåvad, och behövde alltid någon som styrde henne. Och hon tog alla chanser att "bli" något. Dessutom gjorde hon alltid vad hon blev tillsagd. Hon lydde. Chuck Traynor, mannen som drog in henne i porrträsket, var förstås ett as utan like, men hennes eget agerande under den här tiden verkar ha varit besynnerligt. Hennes försök att fly från Traynor var valhänta och halvhjärtade.

Efter att väl ha sluppit ifrån Traynor, spelade hon huvudrollen i komedin LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT; en sanslöst konstig film (och hon är usel) och hon lierade sig med underhållningsentreprenören och producenten David Winters för att göra glittershower, men av detta blev det ingenting, beroende på Lovelaces talanglöshet. Winters har förresten producerat hur många B-actionfilmer som helst de senaste 25 åren.

Så fick feministerna tag i Linda Lovelace, hon såg chansen att göra ny karriär - som radikalfeminist. Samtidigt såg feministerna till att utnyttja henne för deras karriärer. Boken "Skärseld" skrevs tillsammans med en journalist. I denna svartmålas hela hennes porrkarriär och en lång rad våldsamma, festliga och konstiga episoder radas upp. Det är bara det att de flesta i porrbranschen som var med när det begav sig hävdar att det mesta i "Skärseld" är påhittat. Och javisst, nog känns det påhittat. Fast jag hoppas förstås att den legendariska episoden med Sammy Davis Jr är sann! Men porrveteraner hävdar att Lovelaces tidigare biografi, "Inside Linda Lovelace", som skrevs av den slemme Chuck Traynor, ligger betydligt närmare sanningen.

Linda Lovelaces egen inställning till det hela blir ännu mer suspekt, när hon en del år efter "Skärseld" plötsligt viker ut sig igen i en herrtidning! År 2002 omkom hon i en bilolycka. Samma dag började skämten florera på Internet: "Do you know how Linda Lovelace died? She blew right through the windshield!"

Filmen LÅNGT NER I HALSEN, som regisserades av swingern och frisören Gerard Damiano, gjorde sensation när den kom och myntade uttrycket porno chic: det blev inne att se porrfilm och "vanliga" människ-or, ibland till och med uppklädda, köade utanför porrbio-grafer. Det brukar hävdas att LÅNGT NER I HALSEN är den första porno-grafiska långfilmen med handling, men det stämmer inte. Den föregicks av en film som heter MONA från 1970.

LÅNGT NER I HALSEN är en väldigt dålig porrfilm och de är rätt obegripligt att den blev den succé den blev. Stackars Linda kan inte få orgasm. Hon vill också höra kyrkklockor ringa och och bomber brisera. Så hon går till en knasig gynekolog spelad av Harry Reems och han hittar hennes klitoris i halsen. Hon utövar sin berömda svärdslukarteknik, och minsann om hon då inte hör kyrkklockor och bomber brisera. Denna handling varvas med andra sexscener, varav en del är inklippta från Lovelaces tidigare 8mm-filmer och är helt orelaterade. Linda Lovelace (som inte var speciellt snygg) går in för sina sexscener med liv och lust, och det är svårt att tänka sig att Chuck Traynor stod i kulissen och hotade henne med pistol för att göra dem.

Det är en rätt ful film med inte speciellt attraktiva människor, det är hårigt värre, och sjuksköterskan spelas av Carol Connors - mor till skådespelerskan Thora Birch! Filmmusiken är galen, i synnerhet ledmotivet med den enastående texten "Don't row your boat, go and get your goat, that's what she wrote - deep throat". Fast charmige Harry Reems är rätt kul, han gick vidare och blev stor porrstjärna som mustaschprydd lustigkurre. Han medverkade även i några mainstreamfilmer och det var meningen att han skulle vara coachen i GREASE, men det gick inte Paramount med på.

Det hävdas att LÅNGT NER I HALSEN är en maffiaproduktion och att Damiano var en gangster. Så är inte fallet. Dock distribuerade maffian filmen - och piratkopierade den för att tjäna pengar på fler kopior, medan upphovsmännen inte såg röken av alla miljoner som spelades in. Ungefär samma öde drabbade Tobe Hooper och hans MOTORSÅGSMASSAKERN två år senare. Ovetande sålde han filmen till en distributör ägd av maffian, vilket lett till att svenska journalister än idag kan hävda att MOTORSÅGSMASSAKERN producerades av maffian.

I vilket fall: LÅNGT NER I HALSEN suger! Och jämför man med vad som producerades i Sverige vid samma tid, blir Damianos films uselhet ännu tydligare. Här i Sverige hade vi ju mer begåvat folk som Mac Ahlberg. Damiano själv gick vidare och gjorde den betydligt bättre DJÄVULEN I MISS JONES.

Studio S DVD-utgåva är fullproppad med bonusmaterial vilket gör släppet till ett givet köp om man är intresserad av ämnet. Och det är man ju. Den första skivan innehåller LÅNGT NER I HALSEN i oklippt version. Nu minns jag inte hur tidigare versioner sett, men vid den svenska biopremiären varade filmen 66 minuter utan klipp av biografbyrån, den här versionen varar 77. På första skivan finns också en intervju med porrveteranen Eric Edwards - som faktiskt gjort film i Sverige för Torgny Wickman, och för Joe Sarno. Joe Sarno gjorde förresten uppföljaren DEEP THROAT II, en soft komedi som floppade och snabbt glömdes bort. En ny DEEP THROAT II kom på 80-talet.

På den andra skivan finns en två timmar lång dokumentär med klipp ur Al Goldsteins gamla kabel-TV-program, i vilket han intervjuar Connors, Reems, Damiano och även Chuck Traynor. Förutom allt detta hittar man som vanligt på Studio S utgåvor filmografier, biografier, trailers och annat.

Den som vill veta ännu mer kan skaffa den trevliga dokumentären INSIDE DEEP THROAT som kom häromåret och som jag tror har visats på SVT. I denna intervjuas bland andra Linda Lovelaces dotter - en tös som ger white trash ett ansikte! Hon till och med saknartänder!

Det är extra svårt att sätta betyg på den här utgåvan, så jag sätter som synes två.

Filmen:

Extramaterialet:

Skriven: 2009-03-29

DVD: Fascination

Ännu ett flott DVD-omslag från Njutafilms och vänder jag på det, ser jag att där finns ett citat av mig från den här siten – eller rättare sagt från en av mina gamla kultfilmsspalter i NST från mitten av 1990-talet.

FASCINATION från 1979 är en av mina favoriter bland Rollins filmer. Här får vi följa en tjuv som efter en vild skottväxling med sina kumpaner han lurat, flyr och tar sig till ett idylliskt slott i lika idyllisk miljö. Där bor två sexiga kvinnor, spelade av Franca Mai och den före detta porrgudinnan Brigitte Lahaie. Det här skulle ju kunna vara himmelriket för en pilsk tjuv, men slottsborna är inte vilka kvinnor som helst. De väntar besök av fler kvinnor - och vi har tidigare fått se hur några uppklädda damer besöker ett slakteri där de dricker blod.

FASCINATION är en film som dryper av stämning och har flera fantastiska scener, mest oförglömliga är väl de där Lahaie, endast iförd en kåpa, går runt och dödar folk med en lie. Men min favoritscen måste vara den där Lahaie och Mai ställer en trattgrammofon på slottsbryggan och iförda negligéer dansar vals. Det här känns väldigt mycket Jean Rollin.
Den här filmen och REQUIEM FOR A VAMPIRE kan vara de rätta att börja med om man vill ge sig på Rollin och få essensen av hans verk.

Slutligen måste jag nämna att Jean Rollin var väldigt imponerad av Njutafilms förpackningar av hans filmer, så en eloge till deras omslagsdesigner!

Skriven: 2009-04-12

DVD: Bubba Ho-Tep

Jag kommer ihåg att jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag för en del år sedan satt och läste HD och i en nöjeskrönika såg BUBBA HO-TEP omnämnas. Vaffan? Finns den ute på DVD?! I Sverige?!! Nu minns jag inte vilket bolag det var som släppt filmen, men inte nog med att de glömt skicka ett recensionex till mig; de hade även glömt bort en pressrelease och kanske till och med att nämna den i sin releaseplan. Således blev det aldrig av att jag recenserade filmen den gången – även om jag hade sett filmen hos en polare som hade den amerikanska DVD:n.

Men här har vi den igen, Joe R Lansdales historia om den åldrade Elvis Presley (Bruce Campbell) som häckar på ett ålderdomshem, eftersom han aldrig dog 1977. På stället finns även John F. Kennedy, eftersom hans död är bluff den med – nu lever han som en gammal svart man, spelad av den fine regissören och skådisen Ossie Davis, som gick bort några år efter inspelningen av den här 2002.

Allt vore väl frid och fröjd om det inte vore för det faktum att en mumie plötsligt dyker upp och är i vresigaste laget, den tänker slakta folk och ha sig. Och de enda som kan stoppa mumien är Elvis och JFK.

Det här är en väldigt Lansdalesk historia. Joe R Lansdale är en författare som ofta skildrar sitt älskade Texas och Vilda Västern, men han avhandlar även B-filmer och skräck – ofta allt på en gång, och inte sällan med en stor dos humor. Det var Lansdale som skrev de tre miniserierna om Jonah Hex som tecknades av Tim Truman och som Vertigo gav ut på 90-talet. Förvisso var det inte så mycket Hex över serierna, men nog var de bisarra och underhållande.

I BUBBA HO-TEP är allas idol Bruce Campbell i sitt esse och detta är förstås hans film – och det är en fenomenalt häftig och underhållande liten film, det här. Bakom kameran stod Don Coscarelli, mest känd för sin PHANTASM-svit och för några filmer om barbaren som kunde prata med djur; The Beastmaster.

Studio S’ specialutgåva är så full med extramaterial att jag knappt vågar ge mig på att räkna upp allt. Här finns i princip allt, inklusive en Making Of-film och ett par kommentarspår (varav ett med Elvis Presley).

BUBBA HO-TEP har en självklar plats i din DVD-hylla. Får den inte plats kan du ju alltid plocka bort BRÖDERNA LEJONHJÄRTA eller något annat hatiskt.

Skriven: 2009-04-06

DVD: Bay of Blood

Nu ska jag berätta om hur det var på 80-talet, då filmpirater var ambitiösa unga män. Om man gillade skräck och action på den tiden, var man så illa tvungen att skaffa filmer på illegala sätt om man överhuvudtaget ville kunna se oklippta filmer. För det mesta var ju klippt eller totalförbjudet här, och någon köpvideomarknad existerade knappt. Det var Gula Tidningen som var dåtidens Pirate Bay, och innan man skaffade en het film fick man tänka både en och två gånger. Det var liksom inte idag, när man snabbt laddar ner en film gratis. Nej, på den här tiden betalade man pengar. Flera hundra kronor för en suddig fjärdegenerationskopia. Plus porto, förstås. Det var dyrt att vara filmsamlare då! Ännu dyrare blev det när man skaffade originalfilmer från Holland. Hade dagens pirater tvingats betala höga summor för nerladdningarna, hade vi förstås inte haft de problem vi har i dag.

Nå, ibland fick man kassetter med snuttar ur andra filmer säljarna hade. På en kassett jag fick låg ett par scener ur Mario Bavas halvklassiker BAY OF BLOOD från 1971, bland annat den mest kända scenen där en kille öppnar en dörr och genast får en köttyxa i ansiktet. Jag visste inte riktigt vad det var för film och skaffade den aldrig. Faktum är att det dröjde till slutet av 90-talet innan jag såg BAY OF BLOOD - för det var en av de första filmerna jag köpte på DVD. Jag beställde den från USA, och okunnig vad gäller DVD-bolag som jag då var, köpte jag en legendariskt usel utgåva, dragen från en sliten gammal VHS-master. DVD:n gick knappt att titta på och allt esteten Bava är känd för - det vill säga främst foto och färger - försvann fullkomligt.

Men nu är BAY OF BLOOD inte speciellt representabel för Bava. Varken till innehåll eller till utseende. Den är inte riktigt lika flott som vanligt, och Bava själv betraktade filmen mest som ett skämt - vilket den också är.

Originaltiteln är REAZIONE A CATENA, vilket betyder "kedjereaktion" - en passande titel om än inte lämplig för en skräckfilm. Filmen börjar med att en rullstolsbunden grevinna mördas av sin make - och direkt efter detta blir även maken mördad av någon annan! Snart anländer en massa andra människor till trakten, bland annat festsugna ungdomar, och de börjar också att mördas. Folk mördar varandra, det är som katten på råttan, råttan på repet...

BAY OF BLOOD - även känd som TWITCH OF THE DEATH NERVE, BLOODBATH, CARNAGE och THE LAST HOUSE ON THE LEFT PART II - är mest känd som inspirationskälla till FREDAGEN DEN 13:E och till FREDAGEN DEN 13:E DEL 2 snoddes ett par mord direkt från Bava. Bavas film var ett slags prototyp för 80-talsslashern, men i ärlighetens namn är likheterna inte alltför stora. Njutafilms har placerat filmen i sin gialloserie, men jag vet inte om jag vill klassificera BAY OF BLOOD som en giallo. Filmen är ett gränsfall.

Nå, vad är det för bonusmaterial på Njutafilms utgåva? undrar ni i illa återhållen brunst. En hel del: en nyproducerad intervju med Mario Bavas son Lamberto Bava, och specialeffekt-skaparen Carlo Rambaldi, Mario Bava-biografi och kort essä om filmen av den amerikanske författaren Troy Howarth, som skrivit ”The Haunted World of Mario Bava”, bildgalleri, storyboards, filmografier, trailers och annat.

Mitt betyg kommer att bli lite i snällaste laget. Kanske borde jag sätta betyget ett snäpp lägre. Men vaffan, det är vår i luften. Jag drämmer till med en bonusdvärg!

Och vågar jag hoppas på mer Bava från Njutafilms?

Skriven: 2009-03-23

Dessertfilm: Carnosaur!

Som jag nämnde i min recension av EDEN LAKE, hade jag med mig en dessertfilm till frukosten. Denna film var Roger Corman-produktionen CARNOSAUR från 1993, i regi av Adam Simon (som tidigare gjort BRAIN DEAD, orsaken till att Peter Jacksons BRAINDEAD döptes om till DEAD/ALIVE i USA).
Ah, CARNOSAUR... Jag kommer ihåg när jag läste om den i Fangoria ’93. Den verkade så mycket roligare och bättre än JURRASIC PARK. Den här lågbudgetfilmen (jag gissar på mellan en halv- och en miljon dollar) innehåller både dinosaurier och splatter! Och handlingen verkade totalt vansinnig. Dessutom lät Corman filmen gå upp på ett par biografer i USA, för att kunna använda detta faktum för att promota videosläppet ("Biovisad!"). Att filmen sedan bygger på en roman verkar ju helt sanslöst bängt.
Men jag såg aldrig CARNOSAUR. Jag såg inte heller någon av dess två uppföljare, trots att de visades i Cannes. Originalet släpptes aldrig i Sverige. Men så förra veckan var jag inne på Kvarnvideo, och vad hittade jag där? Jo: en kanadensisk region 1-utgåva för 19:90! Så självklart köpte jag den. På omslagets baksida står det förresten att det är "the motion picture event of the year".  

Och nu har jag sett den. I sällskap av tre medelålders herrar (varav en sov).
Hmm...
Tyvärr måste jag tillstå att jag allt blev lite besviken. Jag hade förväntat mig så mycket mer. När filmen kom blev mottagandet rätt blandat. Vissa tyckte den var skitkul, andra klagade på att den var lite väl tråkig.
Så här beskriver productionsbolaget New Horizons handlingen:
"A brilliant geneticist, Diane Ladd, plans to expose a lethal virus to every human being on the planet. Her objective: to destroy humankind in favour of her new strain of prehistoric dinosaurs. Two people stand in the way of her diabolical plan, a cynical night watchman and a lovely idealistic environmentalist. The two must overcome their differences long enough to uncover the scientist’s scheme and fight her carnivorous creations in a desperate battle against the extinction of the human race."
En tjock, ointresserad Diane Ladd har alltså huvudrollen. Och hon kläcker dinosaurier ur kycklingägg! Kycklingägg! Och så traskar det runt en stor dinosaurie och lever jävel och har ihjäl folk så att blodet sprutar.
Så fort det inte är dinosaurier eller action, är filmen seg och trist - och statisk. Det känns som om man bara ställt upp en kamera rätt upp och ner för att klara av scenerna så snabbt som möjligt. Stora delar av filmen består av folk som pratar och pratar. Inte blir det bättre av den usla syntmusiken.
Men! Så fort det blir dinosaurieröj, blir det fett ös. Okej - John Carl Buechlers skräcködlor var sämre än jag räknat med. Emellanåt ser de ut som om de rymt från Sesame Street, ibland ser det ut som om någon utanför bild knuffar fram en Godzilladocka.

Men det här är inga snälla ödlor, och de sliter folk i stycken. De två höjdpunkterna är när Clint Howard får huvudet avbitet, och den första attacken i början, när några kids som sitter i en bil får oväntat besök. Här finns även bra dialog, som när en lastbilschaffis rapporterar "Ni kommer inte att tro det här, men jag såg en stor jävla dinosarie där borta!"
Lite ALIEN-ripoff blir det också, när Diane Ladd går sitt öde till mötes och det tittar ut en dinosariebebis ur hennes mage - så att blodet sprutar.
"Special Edition" står det med stora bokstäver på DVD-omslaget. Frågan är bara var det speciella finns. Filmen är i fullscreen och har lite taskig ljudmix, och det finns ingen textning som kan hjälpa till där. Enda bonusen är att någon har skrivit ut vem som har gjort vad - det vill säga, samma uppgifter som uppges på DVD-omslaget...
Nåväl. Oavsett vad jag skrivit här ovan, ska du självklart se CARNOSAUR. Dessutom varar den bara 83 minuter.
Epilog: efter att vi sett filmen, stoppade jag den i min kavajficka och glömde att jag hade den där. På kvällen samma dag gick jag in på Hemmakväll, då larmet började tjuta. Det var visst jag som utlöste larmet - när jag gick in. Och det var tack vare CARNOSAUR i fickan! Jävla CARNOSAUR!

Skrivet av Pidde Andersson 18 januari 2009 klockan 15:18

DVD: Zombie Strippers

ZOMBIE STRIPPERS! Woo-hoo! Cool titel! Coolt omslag! Kan filmen leva upp till titeln och omslaget?
Skojar ni?

Här slår man sig ner i soffan och förväntar sig riktigt häftigt skräp. En rejäl tjoflöjtfilm. Kanske något i stil med PLANET TERROR.

Och vad får jag?

Jo, en av de tråkigaste zombiefilmer jag någonsin sett. Det här är riktigt illa. ZOMBIE STRIPPERS är så tradig att jag håller på att bli vansinnig och har svårt att hålla tummen från fast forward-knappen.

Först har vi ett gäng unga, inte speciellt övertygande soldater som tampas med zombies, eftersom ett nytt virus sluppit ut. En smittad soldat flyr och trillar in på en strippklubb. Där attackerar han den populäraste strippan och biter henne, så att hon blir en zombie. Hon uppträder som zombie och gör succé, pengar strömmar in, och därför försöker man se till att även de andra stripporna blir zombies. En nackdel är kanske att zombiestripporna även äter upp folk i publiken, men det får man ta. Sedan börjar zombiestripporna att bråka med varandra om uppmärksamheten (de här zombierna kan prata) och slita varandra i bitar. Och soldater anländer för att panga zombies.


Det är egentligen inget som helst fel på manuset. Storyn är riktigt kul. ZOMBIE STRIPPERS hade kunnat bli hur kul och underhållande som helst.

Problemet är Jay Lee. Visst, han har skrivit manus och visar där tecken på begåvning. Men han står även för regi, foto och klippning. På de fronterna finns det en hel del mer att önska. Filmen är alldeles för klantigt gjord och andas inkompetens. Det blir dött och lamt, och irriterande trist. Vad spelar det för roll om vissa splattereffekter är häftiga och en del strippnummer (och det finns många av dem) är bra, när Lee inte kan bygga upp filmen de förekommer i? Jag menar, hur fan kan man misslyckas med en film om halvnakna brudar som förvandlas till zombies???

På DVD-omslagets baksida står det att detta är en film med "Världskända mediasensationen Jenna Jameson". Mediasensation? Är det så man kallar före detta porrstjärnor nuförtiden? Jameson agerar väl hyfsat i filmen, men jag har aldrig gillat henne. Jag gillar inte hennes utseende, hon är alldeles för plastig och har ett lite hårt ansikte. Mannen som äger strippklubben spelas av Robert Englund, som numera verkar hanka sig från på småroller i små B-filmer. Här är hans roll förvisso stor, men i till exempel HATCHET dör han ju innan förtexterna!

Bonusmaterialet är rikligt. Här finns alldeles för många bortklippta scener, vilka egentligen främst är förlängda scener. Jag är evigt tacksamt att de klipptes bort, eftersom de är hur långa och saggiga som helst. Här finns två Making Of-filmer, i vilka de inblandade är otroligt nöjda med varandra och med resultatet.

Här finns även ett kommentarspår med Lee, Jameson, Englund och skådisen Joey Medina. Detta spår är betydligt livligare än själva filmen. I synnerhet Jameson - som ibland kallar sig "The Jameson" - är intressant. Hon pratar om att hon har svårt att få roller, eftersom många är lite rädda för The Jameson. Hon presenterar sig också som "ex porn star" - inget tjafs om "mediasensation" där, inte.

Men ZOMBIE STRIPPERS är alltså en riktigt, riktigt, riktigt vissen film. Se om STRIPPED TO KILL istället.

Jag har förresten dansat med Jenna Jameson på en fest.

Skriven: 2008-10-27

DVD: Utan trosor i tyrolen

Tyrolerfilm! Det var inte igår. I mitten av 90-talet brukade jag och en kompis ha långa diskussioner om tyrolerfilm. Vi definierade genren och kom fram till att en tyrolerfilm ska innehålla scener där folk bär på stegar. Det ska även finnas en gubbe som dyker upp med jämna mellanrum och säger "Sehr lustig!". Självklart ska det även klättras på stegarna, och när frodiga, bayerska kvinnor badar balja, ska det förstås trilla ner en munter tyrolare i baljan, varpå en Benny Hill-jakt följer.

UTAN TROSOR I TYROLEN från 1973 är den mest kända tyrolerfilmen och troligen även den ultimata. Inte nog med det: regissören heter Siggi Götz. Perfekt namn på en tysk snuskgubbe.

Jag tror inte att det förekom stegklättring eller ens stegar i den här filmen, inte heller en gubbe som säger "Sehr lustig!", men det trillas i balja på ett ställe, och det blir Benny Hill-jakter.

I vilket fall, det här är en fantastisk film som inte är tråkig någon gång alls. Den varar bara 80 minuter, så det finns inte tid för tråkighet. Exakt vad filmen handlar om är aningen luddigt. Såhär står det om DVD-omslagets baksida: "Äventyret bland alptoppar och snoppar inleds när en pryd storstadskvinna tar över en stor gård i Tyrolen. Många vill dock ha bort henne från egendomen och själva ta över, vilket man ska lyckas med genom att anlita den italienske supercasanovan Vittorio Parmesano." Och jovisst, det stämmer nog - men handlingen spårar hela tiden ur. Den följer allt annat än en snitslad bana. Vilket förstås inte spelar någon som helst roll så länge det är kul.

Vad som inte heller spelar någon roll, är att DVD:n är i fullscreen (förtexterna är avklippta i kanterna) och bilden lite ruffig. Det skänker nästan mer charm åt det här spektaklet, som sågs av en enorm biopublik i Sverige när det begav sig.

Flickan utan trosor spelas av söta svenskan Marie Ekorre. Hon går jämt omkring med rumpan bar, och när hon blir tillsagd att sätta på sig byxor, glömmer hon överdel:

...Vilket snarare är gulligt än sexigt. På det hela taget är filmen inte speciellt sexig. Jag har svårt att tro att någon skulle ta anstöt av den här buskisen.

Bland bonusmaterialet finns en lång, bra text av Studio S-bossen SEO, i vilken han berättar kul fakta om filmen, men även - med hjälp av susning.nu - försöker definiera termen gladporr. Och här måste jag opponera mig - jag håller nämligen inte med. Jag vet inte riktigt om jag vill kalla UTAN TROSOR I TYROLEN för gladporr. Glad är den förvisso, men knappast porr. Termen "gladporr" är förknippad med de danska Ole Söltoft-filmerna; sängkantsfilmerna och teckenfilmerna från sent 60-tal till sent 70-tal. Jag tror att det var då, innan tyrolerfilmerna, som termen gladporr myntades. I början var sängkantsfilmerna väldigt oskyldiga, men snart började det dyka upp hårdporrinslag i dem. Teckenfilmerna innehöll hårdporr redan från början. Det var glada filmer - med porr. Som ni noterat, använder jag i denna text hela tiden termen "tyrolerfilm". Främst för att genrespecificera det hela. Men jag skulle nog kalla dessa filmer (det kom en lång rad tyrolerfilmer) som sexkomedier, snarare än gladporr. De har mer gemensamt med de oskyldiga hillbillysexkomedier som gjordes i USA innan hårdporren slog igenom, än med de danska porrspexen. Komedier med naket och sex, men ingen porr.

Ja, ja. Hur många syndiga dvärgar ska UTAN TROSOR I TYROLEN få? Varför inte fyrs stycken.

Skriven: 2008-03-21

DVD: Unrest

Den här lilla lågbudgetskräckisen släpptes förra månaden, men den dök inte upp hos mig förrän nu. Men det spelar egentligen ingen större roll.

Enligt omslaget innehåller filmen riktiga lik - det är försäljningsargumentet som ska locka unga, sensationslystna skräckfans. Men det framgår inte vilka lik det är som är äkta - och de som syns i bild är definitivt inte äkta. Vilka anhöriga skulle låta döingar förekomma i en skräckfilm?

UNREST handlar om några unga läkarstudenter som ska lära sig att karva i lik. Mannen som håller i undervisningen spelas av irländaren Derrick O'Connor, ett känt ansikte från många engelska filmer och TV-serier, men även några amerikanska blockbusters; han var t ex ond skurk i DÖDLIGT VAPEN 2. Men i handlingens centrum står den nya studenten Alison, som spelas av Corri English - och som är besynnerligt lik Britney Spears.

Alison och killarna hon ska samarbeta med tilldelas ett kvinnligt lik och de kör kniven i döingen. Men Alison känner på sig att något är fel med liket. Jojomen, den döda kvinnan hade på någon vänster lyckats uppröra tusentals själar i en aztekisk grav i Brasilien - och bara det är ju ett konststycke. Brasilien är liksom inte känt för sina aztekiska gravar.

Folk börjar dödas på märkliga sätt. Är det den döda kvinnans besatta själ som är ute och mördar och har sig? Jo, det verkar ju så. Och titt som tätt dyker det upp nymördade kroppar i en tank full med formalin, i vilken sjukhuset förvarar lik. Det ser ut som ett akvarium med lik. Jag vet inte om sådana verkligen existerar, men det känns lite otroligt att med hjälp av en krok fiska upp kroppar ur ett gigantiskt akvarium. Vid ett par tillfällen måste huvudpersonerna dyka ner i tanken, vilket de gör utan att påverkas av det faktum att de får kemikalierna i ögonen och dessutom råkar svälja skiten.

Corri English är bra i huvudrollen och jag får väl tillstå att UNREST är hyfsat välgjord - men manuset är fullkomligt idiotiskt. Det är så dumt att klockorna stannar. Det är inte det minsta spännande, än mindre otäckt. Och man får aldrig se när folk dödas - så jag undrar hur det går till. Om det nu är den döda kvinnan som slaktar folk, hur lyckas hon med det? Hon ligger ju dagarna i ända på ett obduktionsbord eller i en liktank, hon är aldrig ute och rör på sig. Man får i alla fall aldrig se henne vara ute och jazza.

Det förekommer även en massa andra flängda inslag i storyn, vid ett tillfälle får huvudpersonerna tag på videokassetter med intervjuer med kvinnan innan hon dog, bl a ett polisförhör. Hur lyckades en läkarstudent få fram dessa kassetter sådär på en höft?

...Eller är det jag som tänker för mycket när jag ser film?

Skriven: 2008-04-28

DVD: Underdog - Superhunden

Jag tror aldrig jag har sett den tecknade TV-serien UNDERDOG från 1960-talet, men jag har förstås hört talas om den och sett bilder på superhunden. Nå, här har vi så en live action-film från Disney baserad på TV-serien.

Ibland kan jag känna att, nä, nu vill jag se en film om talande djur och kloka uttrar. Eller filmer med en ung Kurt Russell och en apa. Men när jag väl får se en sådan ångrar jag mig snabbt; det är ju trots allt sällan de är bra. Det senaste jag försökte se i genren, var nyinspelningen av THE SHAGGY DOG och den klarade jag inte ens av att se klart.

Men jag hyste vissa förhoppningar om UNDERDOG - den handlar ju trots allt om en hund som är superhjälte, och jag är gammal superhjältefan. Och JA! Jag gillade filmen!

Beaglen Shoeshine är världens sämsta polishund och blir därför utslängd från poliskåren. Ute på gatan fångas han av en hundfångare och hamnar hos en galen vetenskapsman: dr Barsinister. Han spelas av Peter Dinklage, den där coole dvärgen från THE STATION AGENT och TRÅNGT I KISTAN. Dinklage är fantastisk som galen vetenskapsman, här kan vi verkligen snacka om syndig dvärg!

I vilket fall, Barsinister utför experiment på hundar för att skapa superhundar, och när Shoeshine försöker fly, råkar han få sig något slags tjofräsgrejs och får superkrafter. Hunden hittas av pojken Jack som bor med sin ensamstående farsa Jim Belushi. Jack tycker förstås att det är konstigt att Shoeshine kan prata (Jason Lee gör rösten) och att det är ännu konstigare att hunden kan flyga. Men de kommer på att det kan vara bra om man vill bekämpa brott, så Shoeshine får en liten superhjältedräkt med mantel och flyger omkring och bekämpar brott. Han blir även kär i cockerspanielflickan Polly och i en kul scen stjäler de spaghetti och köttbullar från Tonys restaurang, och sitter sedan och knuffar den sista köttbullen med nosen - intressant att se detta utföras av riktiga hundar.

Dr Barsinister är inte den som ger upp, han lyckas ge några aggressiva schäfrar superkrafter och få Underdog att förlora sina - och Barsinister sväljer själv en superkrafttablett. Vänta bara tills ni får se Peter Dinklage flyga omkring och göra kullerbyttor i luften!

Vore jag trettio år yngre än jag är, hade jag tyckt att UNDERDOG är världens bästa film just nu. Fast nu är jag ju inte trettio år yngre. På DVD:n finns några bortklippta scener - men jag tycker att det verkar fattas ännu mer. Emellanåt blev jag lite förvirrad, är det meningen att det ska finnas luckor i handlingen? Men det är nog inget en tioåring tänker på. Och i vanlig ordning störde jag mig på den vanliga amerikanska moralkakan om att familjen betyder allt, Shoeshine bryr sig inte om sina superkrafter, det enda han vill ha är en familj.

Men annars tyckte jag att det här var jättekul. Hundarnas munnar och ansiktsuttryck är datoranimerade så att det ska se ut som om de kan prata, och självklart är det mycket CGI när det flygs och bekämpas brott, men hundarna ser realistiska ut och inte sådär obehagligt kalla ut som ofta är fallet när levande varelser ska datoranimeras. Och jag gillade skådisarna; barnen är inte fåfrestande och Barsinisters assistent spelas av Patrick Warburton, en kul kille som annars mest gör röster till tecknad film.

Bland bonusmaterialet finns första avsnittet av den tecknade TV-serien. Tyvärr är det inte roligt alls, och det är väldigt hafsigt animerat.

Sällan har mitt betygssysten med syndiga dvärgar passat bättre! Är du tio år vill du säkert sätta en femma, men jag nöjer mig med en trea.

Skriven: 2008-04-13

DVD: Twilight Zone - The Movie

Långfilmsversionen från 1983 av Rod Serlings klassiska TV-serie är i princip ihågkommen - och beryktad - för en enda sak: skådespelaren Vic Morrow och två små vietnamesiska barn omkom under inspelningen. I scenen, som av naturliga skäl är bortklippt i sin helhet, bär Morrow två barn över ett vattendrag under ett slag i Vietnam. Det krigas för fullt och de förföljs av en helikopter. Men något gick fel - helikoptern störtade och rotorbladen skivade upp Morrow och barnen. Det hävdades att regissören John Landis var påtänd när han filmade scenen, men 1987 friades han och filmteamet i ett domstolsbeslut. Klippet med olyckan läckte ut och återfinns på åtminstone en sådan där Death Scenes-video. Jag har inte sett den, och har heller inte lust att göra det.

I vilket fall: det här är en episodfilm med twist end-historier, av fyra regissörer - och väldigt ojämn. Det börjar med en ganska charmig prolog av Landis, i vilken Albert Brooks har plockat upp liftaren Dan Aykroyd. Men redan efter de därpå följande förtexterna börjar det halta.

Först ut är Landis historia med Vic Morrow. Morrow är en extremt hatisk man, en amerikansk patriot som hatar judar, svarta, asiater; you name it. Efter att ha suttit och svinat sig på en bar, går han ut och upptäcker att han hamnat i Frankrike under andra världskriget. Tyska soldater dyker upp, tar honom för jude och börjar jaga honom. Morrow flyr och hamnar då mitt i ett Ku Klux Klan-möte, där han tas för svart. Morrow flyr igen och hamnar då i Vietnam, där han beskjuts av amerikaner.

En ganska okej historia, men inget att skriva hem om.

En kompis till mig brukar hävda att bland det värsta som finns, är filmer om pensionärer som ska verka ungdomliga. Han har så rätt. För den andra episoden står Steven Spielberg, och inte helt oväntat är det smetigt sentimentalt på ett irriterande äckligt sätt. Scatman Crothers anländer till ett äldreboende, där han föreslår att gamlingarna ska leka lekar för att få ungdomen tillbaka. Så mitt i natten går de ut och leker, och då förvandlas åldringarna till barn - jävligt lillgamla, amerikanska barn. Men de kommer förstås på att de hellre vill vara gamla, men unga i själ och hjärta. Jerry Goldsmith gör sitt bästa för att de smöriga stråkarna ska låta som något av John Williams, och episoden är fullkomligt vidrig. Spypåse kräves för att se den.

Joe Dante är en regissör jag gillar - även om han hållit en ganska låg profil de senaste decennierna. Hans episod är väldigt Dante-esque. En ung, tjusig skolfröken backar på en liten pojkes cykel och kör ungen hem till hans bisarra hem. Där presenteras hon för hans lika bisarra familj. Det visar sig att alla konstigheter beror på att allt pojken önskar sig slår in: det visas bara tecknad film på TV, det serveras bara skräpmat, hans syster som tjatar för mycket har blivit av med sin mun, och så vidare. Som alltid är fallet hos Dante, dyker det upp en del kul folk. På en sylta jobbar Dick Miller, vars rollfigur heter Walter Paisley - det hette han även i Dantes THE HOWLING, och ursprungligen spelade Miller Paisley i Roger Cormans A BUCKET OF BLOOD 1959. Kevin McCarthy från VÄRLDSRYMDEN ANFALLER är pojkens farbror.

Tyvärr tycker jag inte att episodens slut är något vidare - men det är bra fram tills dess.

Den sista episoden, av George "Mad Max" Miller, brukar anses vara den bästa. Här är John Lithgow den extremt flygrädde passageraren som upptäcker att det sitter ett monster på flygplansvingen och äter upp och sliter sönder motorerna. Självklart är det ingen annan som ser monstret eller tror på honom. Och ja, det här är nog den bästa episoden - men den känns allt lite för lång.

Jag sätter ett samlat betyg på hela filmen, och är jag snäll - vilket jag är - blir det en trea.

Skriven: 2008-03-24

DVD: Tracys hämnd

Åh! Tantsnusk! Eller någonting ditåt. Sidney Sheldons "Tracys hämnd" ("If tomorrow comes") låg på många damers nattygsbord på 1980-talet. Så även i det hem jag växte upp. Där låg även feta romaner av Jackie Collins och de där andra. Ibland låg de på andra ställen än på nattygsbordet, till exempel på kopparbordet intill skinnfåtöljerna i vardagsrummet. Fast på mitt nattygsbord låg väl mest "Jurtjyrkogården", Epix och Jonah Hex. Och efter att ha skrivit "nattygsbord" tre gånger - nej, fyra - konstaterar jag att det är ett jävligt konstigt ord. Vad är det för tyg man ska använda på natten och som ligger på ett bord?

Jag läste förstås aldrig "Tracys hämnd", men här har vi miniserien för TV från 1985. Den såg jag inte heller när den kom, så den här DVD:n blev ingen nostalgiupplevelse för min del.

Eller jo, det blev den. På ett annat sätt. Jag har en tendens att alltid bli nostalgisk över TV-serier från 70- och 80-talen. Dels för att detta för min del var en oskuldsfull och bekymmersfri tid. Och dels för att jag, som jag ofta nämnt, kultat på 80-talsbrudar.

TRACYS HÄMND handlar om Tracy Whitney (Madolyn Smith) som ska gifta sig med en rik kille med odrägliga snobbar till föräldrar. Men så tar Tracys morsa livet av sig och saker börjar gå åt helvete. Tracy blir misstänkt för mordförsök och rån och kastas i fängelse. Där planerar hon sin flykt och hämnd, och försöker undvika att dödas av onda mördarflatan Susan Tyrrell. Men Tracy hinner inte fly, hon blir utsläppt av sig själv eftersom hon räddar en liten flicka från att drunkna. Och tillsammans med en ex-fånge hämnas hon på gangstrarna som satte dit henne.

Men detta händer redan i första avsnittet. Hämnden är redan avklarad. Det finns två avsnitt till. Vad hittar Tracy på i dem?

Jo, förstår ni, i en parallellhandling får vi följa Jeff Stevens (Tom Berenger), en professionell lurendrejare. Han gifter sig plötsligt rikt och blir framgångsrik affärsman, men när frugan är otrogen skiljer han sig och fortsätter på sin tidigare bana. Han träffar Tracy och de tycker inte om varandra och de bråkar och vi fattar att de kommer att bli störtkära i varandra i sista avsnittet. Nåja. De två slår sig ihop och blir internationella juveltjuvar (bra yrke!), något Tracy är bra på, då hon ett tag bodde i London efter fängelsevistelsen och tränades upp i juveltjuveriets ädla konst av en äldre distingerad gentleman som har brevduvor som hobby.

Genom hela serien jagas Tracy av en skum försäkringsagent (David Keith), en snubbe som konstant har flashbacks från mordet på sin mor när han var en liten gosse. Dessa flashbacks ser ut att vara hämtade från TENEBRAE och ackompanjeras av Goblinliknande musik. Försäkringsagenten svettas och är galen, scenerna med honom passar inte in i resten av serien, och i slutändan visar det sig att det inte leder till någonting alls. Vilket ju är jättebra!

Det går hårt fram i TRACYS HÄMND. Jag vet förstås inte hur pass trogen serien är boken och vad som plockats bort, men det händer skitmycket precis hela tiden, det är aldrig någonsin tråkigt, och det är lagom förvirrat. Det känns som om manuset är skrivet av några 15-åringar som ville få med allt de tycker är häftigt på så kort tid som möjligt. Fast en scen där Tracy och Jeff lurar två schackspelare är väldigt smart.

Seriens ledmotiv och musik är fräck. Förtexterna är ännu fräckare, de är nämligen designade av Maurice Binder. Det mesta är inspelat på plats i London, Holland och Cannes, vilket imponerar. I TRACYS HÄMND ser 1980-talet ut så som jag minns att 80-talet såg ut - till skillnad från i LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN.

Fast hur är det med 80-talsbrudarna? undrar ni, vibrerande av åtrå. Tja, det är väl lite si och så med dem. Ett stort problem är att Madolyn Smith är skelögd och har för stora framtänder! Hon ser rätt konstig ut i vissa vinklar. Jag föredrar den otrogna kvinnan Jeff gifte sig med. Och just det, på den här tiden hade ju Tom Berenger en karriär. Vad gjorde han för att förpassas till direkt-på-DVD-träsket?

TRACYS HÄMND är en bäng men underhållande serie - jösses, jag såg samtliga avsnitt på raken! Fem timmar och elva minuter!

Skriven: 2008-10-28