Ännu ett flott DVD-omslag från Njutafilms och vänder jag på det, ser jag att där finns ett citat av mig från den här siten – eller rättare sagt från en av mina gamla kultfilmsspalter i NST från mitten av 1990-talet.
FASCINATION från 1979 är en av mina favoriter bland Rollins filmer. Här får vi följa en tjuv som efter en vild skottväxling med sina kumpaner han lurat, flyr och tar sig till ett idylliskt slott i lika idyllisk miljö. Där bor två sexiga kvinnor, spelade av Franca Mai och den före detta porrgudinnan Brigitte Lahaie. Det här skulle ju kunna vara himmelriket för en pilsk tjuv, men slottsborna är inte vilka kvinnor som helst. De väntar besök av fler kvinnor - och vi har tidigare fått se hur några uppklädda damer besöker ett slakteri där de dricker blod.
FASCINATION är en film som dryper av stämning och har flera fantastiska scener, mest oförglömliga är väl de där Lahaie, endast iförd en kåpa, går runt och dödar folk med en lie. Men min favoritscen måste vara den där Lahaie och Mai ställer en trattgrammofon på slottsbryggan och iförda negligéer dansar vals. Det här känns väldigt mycket Jean Rollin.
Den här filmen och REQUIEM FOR A VAMPIRE kan vara de rätta att börja med om man vill ge sig på Rollin och få essensen av hans verk.
Slutligen måste jag nämna att Jean Rollin var väldigt imponerad av Njutafilms förpackningar av hans filmer, så en eloge till deras omslagsdesigner!
Skriven: 2009-04-12
Jag kommer ihåg att jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag för en del år sedan satt och läste HD och i en nöjeskrönika såg BUBBA HO-TEP omnämnas. Vaffan? Finns den ute på DVD?! I Sverige?!! Nu minns jag inte vilket bolag det var som släppt filmen, men inte nog med att de glömt skicka ett recensionex till mig; de hade även glömt bort en pressrelease och kanske till och med att nämna den i sin releaseplan. Således blev det aldrig av att jag recenserade filmen den gången – även om jag hade sett filmen hos en polare som hade den amerikanska DVD:n.
Men här har vi den igen, Joe R Lansdales historia om den åldrade Elvis Presley (Bruce Campbell) som häckar på ett ålderdomshem, eftersom han aldrig dog 1977. På stället finns även John F. Kennedy, eftersom hans död är bluff den med – nu lever han som en gammal svart man, spelad av den fine regissören och skådisen Ossie Davis, som gick bort några år efter inspelningen av den här 2002.
Allt vore väl frid och fröjd om det inte vore för det faktum att en mumie plötsligt dyker upp och är i vresigaste laget, den tänker slakta folk och ha sig. Och de enda som kan stoppa mumien är Elvis och JFK.
Det här är en väldigt Lansdalesk historia. Joe R Lansdale är en författare som ofta skildrar sitt älskade Texas och Vilda Västern, men han avhandlar även B-filmer och skräck – ofta allt på en gång, och inte sällan med en stor dos humor. Det var Lansdale som skrev de tre miniserierna om Jonah Hex som tecknades av Tim Truman och som Vertigo gav ut på 90-talet. Förvisso var det inte så mycket Hex över serierna, men nog var de bisarra och underhållande.
I BUBBA HO-TEP är allas idol Bruce Campbell i sitt esse och detta är förstås hans film – och det är en fenomenalt häftig och underhållande liten film, det här. Bakom kameran stod Don Coscarelli, mest känd för sin PHANTASM-svit och för några filmer om barbaren som kunde prata med djur; The Beastmaster.
Studio S’ specialutgåva är så full med extramaterial att jag knappt vågar ge mig på att räkna upp allt. Här finns i princip allt, inklusive en Making Of-film och ett par kommentarspår (varav ett med Elvis Presley).
BUBBA HO-TEP har en självklar plats i din DVD-hylla. Får den inte plats kan du ju alltid plocka bort BRÖDERNA LEJONHJÄRTA eller något annat hatiskt.
Skriven: 2009-04-06
Nu ska jag berätta om hur det var på 80-talet, då filmpirater var ambitiösa unga män. Om man gillade skräck och action på den tiden, var man så illa tvungen att skaffa filmer på illegala sätt om man överhuvudtaget ville kunna se oklippta filmer. För det mesta var ju klippt eller totalförbjudet här, och någon köpvideomarknad existerade knappt. Det var Gula Tidningen som var dåtidens Pirate Bay, och innan man skaffade en het film fick man tänka både en och två gånger. Det var liksom inte idag, när man snabbt laddar ner en film gratis. Nej, på den här tiden betalade man pengar. Flera hundra kronor för en suddig fjärdegenerationskopia. Plus porto, förstås. Det var dyrt att vara filmsamlare då! Ännu dyrare blev det när man skaffade originalfilmer från Holland. Hade dagens pirater tvingats betala höga summor för nerladdningarna, hade vi förstås inte haft de problem vi har i dag.
Nå, ibland fick man kassetter med snuttar ur andra filmer säljarna hade. På en kassett jag fick låg ett par scener ur Mario Bavas halvklassiker BAY OF BLOOD från 1971, bland annat den mest kända scenen där en kille öppnar en dörr och genast får en köttyxa i ansiktet. Jag visste inte riktigt vad det var för film och skaffade den aldrig. Faktum är att det dröjde till slutet av 90-talet innan jag såg BAY OF BLOOD - för det var en av de första filmerna jag köpte på DVD. Jag beställde den från USA, och okunnig vad gäller DVD-bolag som jag då var, köpte jag en legendariskt usel utgåva, dragen från en sliten gammal VHS-master. DVD:n gick knappt att titta på och allt esteten Bava är känd för - det vill säga främst foto och färger - försvann fullkomligt.
Men nu är BAY OF BLOOD inte speciellt representabel för Bava. Varken till innehåll eller till utseende. Den är inte riktigt lika flott som vanligt, och Bava själv betraktade filmen mest som ett skämt - vilket den också är.
Originaltiteln är REAZIONE A CATENA, vilket betyder "kedjereaktion" - en passande titel om än inte lämplig för en skräckfilm. Filmen börjar med att en rullstolsbunden grevinna mördas av sin make - och direkt efter detta blir även maken mördad av någon annan! Snart anländer en massa andra människor till trakten, bland annat festsugna ungdomar, och de börjar också att mördas. Folk mördar varandra, det är som katten på råttan, råttan på repet...
BAY OF BLOOD - även känd som TWITCH OF THE DEATH NERVE, BLOODBATH, CARNAGE och THE LAST HOUSE ON THE LEFT PART II - är mest känd som inspirationskälla till FREDAGEN DEN 13:E och till FREDAGEN DEN 13:E DEL 2 snoddes ett par mord direkt från Bava. Bavas film var ett slags prototyp för 80-talsslashern, men i ärlighetens namn är likheterna inte alltför stora. Njutafilms har placerat filmen i sin gialloserie, men jag vet inte om jag vill klassificera BAY OF BLOOD som en giallo. Filmen är ett gränsfall.
Nå, vad är det för bonusmaterial på Njutafilms utgåva? undrar ni i illa återhållen brunst. En hel del: en nyproducerad intervju med Mario Bavas son Lamberto Bava, och specialeffekt-skaparen Carlo Rambaldi, Mario Bava-biografi och kort essä om filmen av den amerikanske författaren Troy Howarth, som skrivit ”The Haunted World of Mario Bava”, bildgalleri, storyboards, filmografier, trailers och annat.
Mitt betyg kommer att bli lite i snällaste laget. Kanske borde jag sätta betyget ett snäpp lägre. Men vaffan, det är vår i luften. Jag drämmer till med en bonusdvärg!
Och vågar jag hoppas på mer Bava från Njutafilms?
Skriven: 2009-03-23
1986 kom Alan Moores och Dave Gibbons 12-delade serie Watchmen första gången. På den tiden var det här med miniserier - serietidningar som utkommer i ett begränsat antal nummer - något nytt. Tidningar med fler delar än sex kallades maxiserier, men det verkar folk ha glömt bort idag. Dessutom refererar de flesta numera till Watchmen som en serieroman, vilket det förvisso är, och tänker på de tjocka bokutgåvorna. Faktum är att Watchmen hamnat på Times lista över 1900-talets bästa romaner - inte illa pinkat av en superhjälteserie!
Själv läste jag aldrig den amerikanska utgåvan - då - utan den svenska, som Semic gav ut 1987. I denna version blev det minsann en miniserie, eftersom de körde två amerikanska nummer per svenskt nummer. Denna utgåva blev även kritiserad på grund av en slarvig översättning, där figurerna bytte namn från nummer till nummer. 1990 gav Medusa ut hela serien i nyöversättning som en inbunden bok, och en kul detalj här, är att Bra Böcker skickade ut den i ett av sina medlemspaket som ett experiment. Hur skulle en serie mattas av medlemmarna? Jag har ingen aning om hur det gick, men jag kan tänka mig att de medelålders svenskarna som fick den undrade vaffan det här var - ett kulört seriealbum?! 2006 kom serien ut i en tredje översättning från Egmont.
1980-talet var årtiondet då vuxenserierna slog igenom och serieförfattarna plötsligt blev de stora stjärnorna, ofta framför tecknarna. De tre största var amerikanerna Frank Miller och Howard Chaykin (vilka båda även tecknade) och britten Alan Moore, som skrev serier för den amerikanska marknaden. På den tiden tyckte jag alltid att Miller var den största stjärnan, och det tycker jag fortfarande. Chaykins magnum opus American Flagg! har jag inte läst sedan den kom ut. Alan Moore tyckte jag ofta var lite väl pretentiös - det var kanske därför han blev den mest uppburne i kritikerkretsar.
Men Watchmen, som dekonstruerar och rekonstruerar superhjältegenren, gillade jag verkligen - då. I slutet av 90-talet gjorde jag ett försök att läsa om serien, men gav upp. Det kändes lite grann som om tiden sprungit förbi den, lite för mycket Häftigt 1986. Inför filmatiseringen har en lång rad kulturskribenter nämnt serien och konstant omnämnt den som världens bästa tecknade serie någonsin, som om det inte gjorts några serier före och efter Watchmen. Alldeles nyligen läste jag serien igen, och nu tyckte jag åter att den var bra, även om jag har rätt många invändningar. Den är bitvis för pretentiös, och en del inslag - som de återkommande avsnitten ur en (fejkad) gammal piratserie irriterar en del. Men visst, detta är seriekonst som bäst. Fast för mig är Frank Miller fortfarande en större stjärna än traderöven Alan Moore.
Alan Moore är en kuf och hans namn syns inte i filmens för- och eftertexter. Han vill inte ha med filmen att göra. Bland annat beroende på hans missnöje med tidigare filmatiseringar av hans verk, som den pissusla THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN (som fick den svenska titeln THE LEAGUE), FROM HELL, vilken var rätt okej, och V FOR VENDETTA, som jag gillade. Däremot ståtar Dave Gibbons stolt med sitt namn i förtexterna.
Redan ett par år efter att serien kommit ut, började det att pratas om en filmatisering. En lång rad regissörer var inkopplade, en av dem var Terry Gilliam, och kanske ska vi vara tacksamma för att han inte fick jobbet, eftersom han aldrig kan hålla sig till originalstoryn. Vid ett tillfälle skulle Arnold Schwarzenegger spela dr Manhattan och när han tillfrågades om han skulle gå med på att spela en blå, naken jätte med rakad skalle, svarade han "Ja, om det finns någon mening med det". Nu fick han aldrig rollen, men han spelade ju mr Freeze i BATMAN & ROBIN, där han var blåaktig och hade rakad skalle...
Till slut blev det Zack Snyder som regisserade WATCHMEN. Snyder har tidigare gjort den utmärkta nyinspelningen av DAWN OF THE DEAD, och den omdiskuterade knasfilmen 300, som filmjournalisten Jan Lumholdt kallade "Asterix för vuxna".
Ni som läst mina tidigare blogginlägg om WATCHMEN vet att jag var skeptisk till filmen. Framför allt är serien nog lite för komplex för att kunna filmatiseras. Och så kom en trailer, som inte precis lovade gott. Det såg lite tacky ut. Ett par veckor innan den amerikanska premiären kom de första recensionerna, och de var relativt negativa. Men när filmen väl gick upp på bio i USA, kom det lika många, om inte fler, positiva recensioner - bland annat satte Roger Ebert högsta betyg. Dessutom går filmen bra på bio i USA, det är den film med en "R-rating", det vill säga barnförbjuden till skillnad från andra superhjältefilmer, som gått bäst den här säsongen på året genom tiderna, eller hur det nu var.
Nu har jag sett filmen - och gissa om jag blev överraskad! Kors i taket om jag inte tyckte att det här var BRA! Riktigt bra, till och med. Redan under den tjusiga förtextsekvensen kände jag att jag nog verkligen skulle gilla det här i ytterligare dryga två timmar och 45 minuter. Annars brukar jag inte stå ut med så långa filmer.
Vågar jag på att försöka återge handlingen i korthet? Okej. På 1940-talet, i ett alternativt USA, fanns det en superhjältegrupp (varav inga medlemmar hade superkrafter) som kallade sig Minutemen. De var maskerade brottsbekämpare i lustiga dräkter. Efter ett par decennier vände sig staten och folket mot alla maskerade hjältar, som ansågs farliga och dessutom tvingades de avslöja sina identiteter (à la Marvel Civil War-jippo häromåret). En lesbisk hjältinna mördades för att hon var oanständig, en annan kille fastnade med sin mantel i en dörr och blev då skjuten, en tredje spärrades in på mentalsjukhus, och så vidare. Nya hjältar och arvtagare till Minutemen tillkom, men lade av och började leva vanliga liv. Alla utom en viss dr Manhattan (Billy Crudup); den ende som faktiskt har superkrafter. Efter en olycka på 50-talet, blev han något slags kärnkraftsman - och blå, naken (hans stora organ exponeras flera gånger) och med rakad skalle, och hans krafter är direkt gudalika. Den amerikanska staten använde den avhumaniserade doktorn och han fick bland annat rycka in i Vietnam och rensa upp.
1985 blir plötsligt den forne hjälten The Comedian (Jeffrey Dean Morgan) mördad. Comedian var psykopaten i gruppen - och menar jag verkligen en tvättäkta, mordisk våldtäktsman till psykopat. Den märklige och illa omtyckte Rorschack (Jackie Earle Haley), sociopat och mordisk sociopat, börjar nysta i fallet och kommer fram till att någon mördar de forna superhjältarna - så han uppsöker dem för att varna dem, och hitta mördaren. Det är Night Owl II (Patrick Wilson, som ser ut som en ung Chevy Chase), som tog över efter 40-talets uggla (Stephen McHattie), Silk Spectre II (Malin Åkerman), dotter till den förra hjältinnan (Carla Gugino) och som lever ihop med dr Manhattan, och så är det Ozymandias (Matthew Goode) - "världens smartaste människa" som blivit mångmiljardär på att marknadsföra sig själv med en massa merchandisingprodukter och annat.
Inte nog med att att någon mördar superhjältar - världen står på randen till ett kärnvapenkrig. USA och Sovjet är i luven på varandra och president Nixon, som valts om för tredje gången, har fingret på knappen. Domedagen är på intågande.
Att filmen varar i nästan tre timmar tänkte jag knappt på, för jag satt som uppslukad av det här. WATCHMEN är verkligen fantastisk att titta på! Snyder är väldigt trogen Gibbons seriesidor och plastigheten från trailern syns inte till. Ofta kände jag nackhåren resa sig av ögongodiset.
Skräckfilmstidningen Fangoria har rapporterat om filmens make up-effekter. Då undrar man varför Fango intresserar sig av en superhjältefilm - men de många actionscenerna är extremt ultravåldsamma. Vi pratar splatterfilm här. Armar och ben knäcks, händer sågas av, köttyxor tjoffar i huvuden, och folk skjuts ner så att blodet sprutar. Allt extremvåld kan kanske avskräcka en del tittare, men vill man ha fet action får man valuta för pengarna.
Sex får vi också, minsann! Det är inte bara dr Manhattan som viftar med talangen; Silk Spectre II har en höjdarscen - stort plus för de lårhöga lackstövlarna!
Nå, helt perfekt är filmen inte. Slutet blir lite väl utdraget på värsta Peter Jackson-sätt; det känns som om Snyder kört fast. Och det blir lite pretentiöst. Den där humorbefriade dr Manhattan får den grubblande filosofen Silversurfaren att framstå som en vitsande göteborgare.
Vidare tycker jag att musikvalet är rätt klyschigt. Bob Dylan, Simon & Garfunkel, Leonard Cohen, Nena... Snark. Men, okej, på något märkligt sätt passar de rätt bra i filmen ändå.
Okej, efter flera års väntan är så WATCHMEN här - och jag ger den mitt godkännande! Frågan är om jag inte föredrar den här framför den aningen överskattade THE DARK KNIGHT. Men jag får kanske se om filmen för att kunna avgöra det (SPIDER-MAN 2 är fortfarande den bästa superhjältefilmen).
För övrigt innehåller WATCHMEN en ond dvärg.
Skriven: 2009-03-12
Nyligen hade julfilmen BORTA BÄST, HEMMA VÄRST svensk biopremiär. Nu när det går mot påsk fortsätter trenden med ännu en tomtefilm - fast i ärlighetens namn, är det inte jultomtar det handlar om, utan sådana där små skogsväsen.
I bioannonserna står det något om att det här är en film av författarna bakom TOY STORY - men det är att ta i. Joel Cohen, som skrev Pixarfilmen, är verkställande producent för den amerikanska versionen av TOMTAR & TROLL.
...Detta är nämligen en svensk, datoranimerad familjefilm.
Och den är TOTALT JÄVLA VÄRDELÖS!
Jag vet inte vad de har tänkt på när de gjorde den här filmen. Ett försök att göras en svensk SHREK? Om så är fallet - har upphovsmännen överhuvudtaget sett SHREK? Eller någon annan framgångsrik, liknande film?
TOMTAR & TROLL handlar om en liten tomtekille som gillar uppfinningar. Illasinnade troll snor tomtarnas mat och tomtar kidnappas, och större delen av filmen består av att figurerna jagar varandra och slåss så in i helvete. Jag vet inte så noga. Det här är skittråkigt och jag satt och tänkte på annat - till exempel på hur jag skulle formulera min recension av I HUVUDET PÅ VAN DAMME.
Filmen är ful som stryk. Animeringen ser mest ut som mellansekvenser i ett tio år gammalt TV-spel. De likbleka figurerna är fullkomligt groteska och illa designade. Handlingen är intetsägande och det är totalt humorbefriat. Och även om jag inte har något emot att ungar kollar på actionfilm; herregud, när jag var barn gillade jag bara action, reagerade jag på hur våldsam TOMTAR & TROLL är - för även om det är meningen, blir denna "kung-fu i tomteskogen" aldrig kul. Jag tror även att de onda trollen kan upplevas som alltför skrämmande av små barn.
Jag förstår inte hur kända svenska namn har kunnat gå med på att förnedra sig till att göra rösterna: Hasse Alfredson, Lill Lindfors, Sven Wollter, Peter Stormare. Figurerna verkar dessutom designade efter dessa aktörers anleten, men det är kanske bara som jag inbillar mig.
Fullkomligt hemsk film. Du kommer att hata dig själv om du låter dina barn se den. TOMTAR & TROLL får en syndig dvärg och en fet spark i röven!
I eftertexterna listas förresten varenda musiker i den gigantiska symfoniorkestern som framför filmmusiken.
Skriven: 2009-03-25
Detta lär bli mitt livs mest smärtsamma recension. Igår skrev jag ett kort inlägg om att se film utan skygglappar, och nämnde mina känslor inför Frank Millers filmatisering av Will Eisners klassiska serie. Idag såg jag filmen.
Frank Miller och Will Eisner. Två personer som har inspirerat mig och betytt oerhört mycket för mig - de har hela tiden haft fingrar med i mitt liv och min karriär. För mig var de som rockidoler när jag växte upp, och det har de även varit sedan jag blev vuxen. Nu är förvisso Eisner död sedan ett par år tillbaka, men han var aktiv serieskapare in i det sista - han var en bit över 80 när han gick bort.
Det måste ha varit i slutet av 1970-talet jag läste The Spirit för första gången. Jag köpte Comics - Den stora serieboken 8 på en bokrea, och där fanns några avsnitt. 1979 kom utmärkta gratisboken En bok om Carlsen Comics, med ett kapitel om Eisner och The Spirit. Jag blev otroligt fascinerad. Jag letade upp det första seriealbumet på svenska, som Carlsen gav ut 1976. Jag hittade till och med ett nummer av Serie-Nytt, där figuren var med som "Skuggan". Och ja, senare började Spirit gå i Fantomen - och besynnerligt nog klagade många läsare. Uppenbarligen var Spirit alltför avancerad för läsare vana vid Mandrake och inget annat.
Under 80-talet började jag tjäna egna pengar som jag ofta lade på serier, så jag prenumererade på samtliga amerikanska Eisnertidningar från Kitchen Sink, och köpte alla album som kom ut på svenska.
Och under 80-talet upptäckte jag förstås även Frank Miller, som jag följde slaviskt. Miller var antagligen den som fick mig att ge upp planerna på att bli serietecknare och istället satsa på manusförfattande, vilket jag är bättre på. Det var ju främst manusen som var Millers styrka - åtminstone i början.
Frank Miller skrev manusen till filmerna ROBOCOP 2 och 3, något som var en dålig erfarenhet för honom. Han gillade inte att filmbolagen lade sig i och ändrade på precis allt - så Miller tackade för sig och lämnade Hollywood. Men i och med filmatiseringarna av SIN CITY och 300 blev Miller plötsligt hetare än het i Hollywood. Miller gjorde även en intervjubok med Eisner. Jag har inte läst den, men jag läste någonstans att den boken är en av orsakerna till att Miller tillfrågades om att regissera filmen THE SPIRIT.
Det här är inte första gången The Spirit filmatiseras. Redan 1987 kom en TV-pilot med Sam Jones (Blixt Gordon) i huvudrollen. Jag såg den på dansk TV när den var hyfsat ny, och långt senare tror jag den gick på TV4. De flesta hatade den här filmen, men själv tyckte jag den var rätt kul. Visst, de hade ändrat en hel del i konceptet, men Jones var otroligt porträttlik och slagsmålen såg precis ut som i serien. Dock är jag inte förvånad över att piloten inte ledde till en TV-serie.
Och här har vi nu Frank Millers långfilm.
Jag älskade SIN CITY. Verkligen. Filmen var en av årets bästa. Men här hade Miller hjälp på regisidan av rutinerade Robert Rodriguez. THE SPIRIT har Miller regisserat helt på egen hand - och det skulle han inte ha gjort. Jag undrar vad i helvete Miller tänkte på när han gjorde filmen. Det känns som om en av mina idoler kastar skit på en annan av mina idoler - istället för att hylla och respektera.
Som jag skrev i mitt inlägg från igår, har Miller och Eisner i princip bara två saker gemensamt: Storstaden och avancerat, innovativt serieberättande. Millers serier har ett helt annat stuk, en helt annan ton än Eisners. Filmen THE SPIRIT har därför blivit något helt annat än vad vi ville ha - detta är THE SPIRIT GOES SIN CITY.
I de äventyr som tecknades vid seriens start 1940, var The Spirit en ganska traditionell maskerad hjälte. Men efter 1945 och fram till att serien upphörde i början av 1952 - the Post-War Episodes - gjorde Eisner något helt annat och unikt. Hjälten The Spirit blev bifigur i sin egen serie. De korta sjusidors-episoderna handlade oftast om helt andra personer; serierna var betraktelser av livet i Central City (Eisners älskade New York) och ofta i de lägre samhällsklasserna. Spirit förekom mest för att motivera seriens titel.
Så icke i filmen THE SPIRIT. Här spelar Gabriel Macht en ganska traditionell hjälte, som har huvudrollen och syns i bild mest hela tiden - och även fungerar som berättare. Och av någon anledning har Miller försett honom med något slags superkrafter. Jag kan inte påminna mig om att Eisners Spirit hade övernaturliga krafter - hade han det? Nerskjutne polisen Denny Colt som återkommer som den maskerade
brottsbekämparen The Spirit var väl bara skendöd? Men i Millers film har Colt återuppstått från de döda och försetts med något slags superkrafter.
En vilt överspelande Samuel L Jackson i märkliga kläder är skurken The Octopus, som terroriserar Central City - i Millers version är det inte 40-tal, utan nutid med retroinslag à la Gotham City i Tim Burtons filmer. The Octopus’ högra hand Silken Floss spelas av Scarlett Johansson. Samtidigt dyker Denny Colts ungdomskärlek Sand Saref (Eva Mendes) upp och har blivit en skurkaktig femme fatale. Och vad händer när alla de här drabbar samman?
Ingenting.
Just det, det händer en massa i filmen, men samtidigt absolut ingenting. THE SPIRIT är en film som står och trampar vatten i en timme och 43 minuter. Jag vet inte vad Miller sysslar med. Det här är så inkompetent att jag saknar ord. Stora delar av filmen upptas av långa, statiska scener där folk står eller sitter och pratar - det här är filmad teater. Inte nog med det - dialogen är ofta chockerande usel och scenerna så korkade, att det blir filmad skolteater. I synnerhet en bisarrt underlig scen där The Octopus och Silken Floss uppträder i naziuniformer och babblar med en fastbunden Spirit framför naziregalia och stora hakkors håller på i en evighet.
Inga av de övriga scenerna eller rollfigurerna tillför något. Polischef Dolans dotter Ellen är kär i The Spirit, men av detta görs det inte mycket. Ebony White och andra bifigurer från serien saknas helt. Vidare är filmen totalt humorbefriad och gravallvarlig - även om jag misstänker att det ska vara kul emellanåt. Visst, en del actionscener är kanske lite häftiga, men det räcker inte - inte alls. Här och var hyllas serielegender; en gata är döpt efter Jerry Iger (Eisners partner i början av karriären) och ett företag heter Ditko’s (efter Spindelmannentecknaren Steve Ditko).
Och så har vi det här med filmens look. THE SPIRIT ser ut som SIN CITY. Jag begriper inte varför. Om nu Miller ville göra ytterligare en film i samma stuk, varför använda sig av The Spirit och Will Eisners värld? Detta har ingenting med The Spirit att göra. Varför hittade Miller inte bara på en ny figur?
Den största frågan är förstås varför Frank Miller gjort så här mot en klassisk, världsberömd serie. Jag trodde ju att Miller älskade The Spirit och Eisner. Det gör han säkert också. Så varför i helvete gjorde han så här?
Ibland slänger jag ur mig "Hellre en stark yta än ett grumligt djup" - men någon måtta får det vara. Det här är enbart yta. Det är totalt själlöst och stendött, ingenting känns äkta någonstans.
Det här känns bara ledsamt. THE SPIRIT är en av mitt livs största besvikelser. Och eftersom den fick usel kritik och floppade publikt i USA, lär man väl inte kunna hoppas på att någon kommer att försöka ge sig på att göra en ny, värdig filmatisering. Åtminstone inte inom en överskådlig framtid.
När Stephen King regisserade MAXIMUM OVERDRIVE 1986 sa han själv efteråt att han troligen gjort 1980-talets motsvarighet till PLAN 9 FROM OUTER SPACE. Jag hoppas att Miller har samma självinsikt som King - även om Miller inte är den som kan kallas en muntergök med självdistans.
Skriven: 2008-12-30
Vad jag ofta känner att jag saknar på bio idag, är den typ av stora, "vuxna" thrillers som gjordes på 1970-talet - med vuxna menar jag här filmer för vuxna, om vuxna. SCHAKALEN, MARATONMANNEN och så vidare. Och varför inte internationella spionfilmer? Thrillers av idag är ofta lite för glassiga och har unga tvåltollar i rollerna, samt anpassar sig så att en tonårspublik kan tilltalas.
När SPRING LOLA-regissören Tom Tykwers THE INTERNATIONAL börjar, får jag genast lite behaglig 70-talskänsla. Berlin och en sammanbiten Clive Owen som stenhårde och beslutsamme Interpolagenten Lou Salinger.
Tyvärr försvinner dessa första intryck ganska snart. Och nej, inte för att det blir ännu en glassic tonårsthriller.
I THE INTERNATIONAL ska Owen och Naomi Watts sätta dit en mäktig bank i Luxemburg, som sysslar med pengatvätt och vapenaffärer. Värsta skurken spelas av dansken Ulrich Thomsen. I början blir en italiensk politiker mördad under ett tal i Italien, och därefter far Owen och kompani Europa runt - Owen verkar bo i Lyon, där Interpols högkvarter finns - för att emellanåt göra avstickare till New York och avsluta i Turkiet.
Det här är verkligen en europudding. Inget ont om det - om det hade varit en bra europudding. Men det är det inte. THE INTERNATIONAL är till stora delar gjord med tummen mitt i handen. Jag förstår inte vad detta ska upp på bio att göra - för det här kan jämföras med ännu en film om Beck eller Wallander som fått alldeles för hög budget och ett par storstjärnor i rollerna.
Förutom ett rudimentärt foto, är dialogen fullkomligt fruktansvärd. Rollfigurerna fäller sina repliker i tur och ordning (ve den som råkar prata i mun på någon!), de stiffa replikerna är uppenbart fabrikerade av en författare; de känns oftast konstruerade efter en standardmall, och dialogen handlar enbart om filmens handling - här finns inga irrelevanta diskussioner eller kommentarer för att ge det hela färg - och rollfigurerna saknar personlighet. Agent Salinger går filmen igenom och är skitförbannad, och inget annat. Hela filmen är gravallvarlig och totalt humorbefriad.
Detta innebär att Tykwers film blir trist och märkligt oengagerande. Varför ska jag bry mig om de här människorna? Man känner hela tiden hur filmskaparna försöker skapa spänning - men det blir aldrig spännande. Det blir bara tungrott. Filmen är nästan gjord helt utan stil, det finns inget som helst driv i berättandet, och inte blir det bättre av den billiga filmmusiken, komponerad av bland andra Tykwer själv.
Finns här inget som är bra, då? Tja... Jag gillar ju Clive Owen. Han skulle fortfarande kunna vara den bäste James Bond - även om han nu börjar bli för gammal. Och jag gillar att man turnerar runt i europeiska städer, jag gillar små detaljer här och var. Och så har vi den omskrivna shootouten inne på Guggenheimmuseet i New York (fast uppbyggt i studio i Berlin). Hyfsad blodig och länge varar den, men även den känns lite tafatt emellanåt. Fast det är klart, Guggenheimmuseet bli sönderskjutet ser man ju inte varje dag. Det måste ha varit kul att spela in! Nu har jag aldrig varit där själv, så jag kan inte uttala mig om hur pass autentiskt det är.
Men som helhet känns THE INTERNATIONAL som de där små halvtrista sydeuropeiska produktionerna, oftast italienska, som försökte vara stora internationella spionthrillers, och som gick direkt på video i slutet av 80-talet, efter skräck-, barbar- och Mad Max-vågorna. Eller varför inte om Mats Arehns fiasko ISTANBUL från 1989, med Timothy Bottoms, Twiggy och Lena Endre i huvudrollerna, och med Tomas Ledin på soundtracket! (När kommer den på DVD? Va? Klubb Super 8? Studio S? Va?)
Skriven: 2009-02-19
