Jag minns fortfarande när jag såg STJÄRNORNAS KRIG första gången för drygt 30 år sedan. Det var dagen innan min födelsedag. Det var 18:30-föreställningen på Imperial. Jag såg den med Rune och Fredrik från min klass och några till - i sällskap av vår fröken, Britt. Filmen var ju från elva år, vilket inte vi var, så Britt var med för att se till att vi blev insläppta. Vi satt på första raden på balkongen. Och vi var fullkomligt hänförda.
Det kan nog vara svårt för dagens ungar att förstå hur stort STJÄRNORNAS KRIG var när jag växte upp. För en svensk unge. Science fiction. Det enda man fick se på den tiden, var MÅNBAS ALPHA som visades 1975, ungefär. Och 1978 eller ’79 köpte SVT in sex (6) avsnitt av STAR TREK. Ibland visades BLIXT GORDON med Buster Crabbe från 30-talet. Detta var allt. Vi var svältfödda.
Och så kom då STJÄRNORNAS KRIG och det var så jävla häftigt att man levde i en helt annan värld i flera år bara någon sa filmens titel. Rymdskepp och laserpistoler och ljussvärd och en Dödsstjärna, vad mer kan man begära? Dessutom en föredömligt enkel intrig: åk till Dödsstjärnan, rädda prinsessan och spräng skiten i luften. Eller i rymden. Från A till Ö och inga dumheter - och en fantastisk skurk på köpet; Darth Vader.
Jag var uppspelt som innan julafton när RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA hade premiär, och efter att ha sett den tyckte jag att den var ännu bättre än den första filmen (idag har jag ändrat mig; första filmen är bäst). Sedan kom JEDINS ÅTERKOMST och jag var väl inte lika stormförtjust. Alldeles för mycket muppar och mög.
Jaaa, och sedan hände det ingenting och jag var mer inne på andra typer av film... Och så blev det 1999 och George Lucas, den gamle klåparen, kastade en ny film över oss. Och det var hemskt. Inte kul alls. Allt som var bra med STJÄRNORNAS KRIG - den riktiga filmen - var borta. Istället fick vi en massa ointressanta figurer med konstiga namn och en massa komplicerade politiska intriger (och en fjollig Ewan McGregor). Vem vill ha sådana intriger i ett tjoflöjtäventyr? De tre nya filmerna stank.
Men det skulle bli värre.
Här har vi nämligen STAR WARS: THE CLONE WARS.
Mina damer och herrar, får jag presentera årets mest osebara film! Jag lovar! Det är totalt jävla omöjligt att titta på det här filmeländet!
Filmen är datoranimerad - och ser ut som mellansekvenser i ett PlayStation-spel från 1996. Alla figurer är stela som pinnar och lider av ledgångsreumatism. Obi Wan Kenobi ser ut som ett blockhus i ansiktet. Och vad handlar skiten om? Ja... Jag vet inte. Fråga någon annan. Okej, Anakin Skywalker och någon ung rymdbrud ska hämta Jabba The Huts unge, en bebis-hut. Det är en av alla tvåtusen handlingar som pågår. Men mest går filmen ut på att skjuta. Så här låter det i en timme och trettioåtta minuter:
PIOOUU PIOOUU! BANG! WHOOF! FALL BACK! FALL BACK! KA-POW! WHERE’S MASTER SKYWALKER? WE’RE UNDER ATTACK! FALL BACK! BLIP-BLOP! PIOOUU! VA-VOOOOM! ZIP!
Jepp. Det är ett evigt skjutande. Och exploderande. Och jagande. Jag hade svårt att fokusera blicken. Var ska jag titta? Hela bilden var full av laserstrålar och folk som for omkring.
En kort scen var lite inspirerad. Vi hamnar i en storstad och på en nattklubb. Där spelar bandet från kantinan i STJÄRNORNAS KRIG och de spelar rätt bra jazz. Det slog mig att BLADE RUNNER nog blivit bättre med sådan här jazz på soundtracket istället för Vangelis pretentiösa kompositioner. Apropå musik, så förekommer STAR WARS-temat bara till för och eftertexterna i en märklig, omarrangerad version.
Samuel L Jackson, Anthony Daniels och Christopher Lee går åter rösterna till sina figurer i korta scener. Huvudrollerna har andra tagit över. Den datoranimerade Anakin Skywalker är ungefär lika livfull som Hayden Christensen - killen som gör hans röst är dock bättre.
Jag ville gå efter fem minuter. Den här filmen höll på att driva mig till vansinne. Jag har bara en sak att säga om STAR WARS: THE CLONE WARS:
FY FAN!
Det kan nog vara svårt för dagens ungar att förstå hur stort STJÄRNORNAS KRIG var när jag växte upp. För en svensk unge. Science fiction. Det enda man fick se på den tiden, var MÅNBAS ALPHA som visades 1975, ungefär. Och 1978 eller ’79 köpte SVT in sex (6) avsnitt av STAR TREK. Ibland visades BLIXT GORDON med Buster Crabbe från 30-talet. Detta var allt. Vi var svältfödda.
Och så kom då STJÄRNORNAS KRIG och det var så jävla häftigt att man levde i en helt annan värld i flera år bara någon sa filmens titel. Rymdskepp och laserpistoler och ljussvärd och en Dödsstjärna, vad mer kan man begära? Dessutom en föredömligt enkel intrig: åk till Dödsstjärnan, rädda prinsessan och spräng skiten i luften. Eller i rymden. Från A till Ö och inga dumheter - och en fantastisk skurk på köpet; Darth Vader.
Jag var uppspelt som innan julafton när RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA hade premiär, och efter att ha sett den tyckte jag att den var ännu bättre än den första filmen (idag har jag ändrat mig; första filmen är bäst). Sedan kom JEDINS ÅTERKOMST och jag var väl inte lika stormförtjust. Alldeles för mycket muppar och mög.
Jaaa, och sedan hände det ingenting och jag var mer inne på andra typer av film... Och så blev det 1999 och George Lucas, den gamle klåparen, kastade en ny film över oss. Och det var hemskt. Inte kul alls. Allt som var bra med STJÄRNORNAS KRIG - den riktiga filmen - var borta. Istället fick vi en massa ointressanta figurer med konstiga namn och en massa komplicerade politiska intriger (och en fjollig Ewan McGregor). Vem vill ha sådana intriger i ett tjoflöjtäventyr? De tre nya filmerna stank.
Men det skulle bli värre.
Här har vi nämligen STAR WARS: THE CLONE WARS.
Mina damer och herrar, får jag presentera årets mest osebara film! Jag lovar! Det är totalt jävla omöjligt att titta på det här filmeländet!
Filmen är datoranimerad - och ser ut som mellansekvenser i ett PlayStation-spel från 1996. Alla figurer är stela som pinnar och lider av ledgångsreumatism. Obi Wan Kenobi ser ut som ett blockhus i ansiktet. Och vad handlar skiten om? Ja... Jag vet inte. Fråga någon annan. Okej, Anakin Skywalker och någon ung rymdbrud ska hämta Jabba The Huts unge, en bebis-hut. Det är en av alla tvåtusen handlingar som pågår. Men mest går filmen ut på att skjuta. Så här låter det i en timme och trettioåtta minuter:
PIOOUU PIOOUU! BANG! WHOOF! FALL BACK! FALL BACK! KA-POW! WHERE’S MASTER SKYWALKER? WE’RE UNDER ATTACK! FALL BACK! BLIP-BLOP! PIOOUU! VA-VOOOOM! ZIP!
Jepp. Det är ett evigt skjutande. Och exploderande. Och jagande. Jag hade svårt att fokusera blicken. Var ska jag titta? Hela bilden var full av laserstrålar och folk som for omkring.
En kort scen var lite inspirerad. Vi hamnar i en storstad och på en nattklubb. Där spelar bandet från kantinan i STJÄRNORNAS KRIG och de spelar rätt bra jazz. Det slog mig att BLADE RUNNER nog blivit bättre med sådan här jazz på soundtracket istället för Vangelis pretentiösa kompositioner. Apropå musik, så förekommer STAR WARS-temat bara till för och eftertexterna i en märklig, omarrangerad version.
Samuel L Jackson, Anthony Daniels och Christopher Lee går åter rösterna till sina figurer i korta scener. Huvudrollerna har andra tagit över. Den datoranimerade Anakin Skywalker är ungefär lika livfull som Hayden Christensen - killen som gör hans röst är dock bättre.
Jag ville gå efter fem minuter. Den här filmen höll på att driva mig till vansinne. Jag har bara en sak att säga om STAR WARS: THE CLONE WARS:
FY FAN!
Skriven: 2008-08-13
