Adjö, Metrobloggen!

Läge att lämna Metrobloggen?

När jag startade den här bloggen i början av förra året, valde jag Metrobloggen av två orsaker:
1. I annonseringen för sin bloggtjänst utlovade de ekonomisk ersättning. Tjäna pengar på att blogga. Sure, det funkar ju alltid som lockmedel.
2. Den främsta orsaken. Jag tänkte att har jag bloggen hos Metro kommer jag att få gratis exponering och automatiskt fler besökare, än om jag startar bloggen någon annanstans.
Men allvarligt talat: Metrobloggen suger rätt hårt. Den brukar omnämnas i negativa ordalag annorstädes, och jag håller med. Det är alldeles för mycket problem och skit med Metrobloggen.
Framför allt tar det en evig tid för min blogg att ladda, om man jämför med mina vänners bloggar på Blogger och WordPress. Detta beror inte på att jag har fler bilder än de i min blogg, utan på att Metrobloggen som synes är proppfull med irrelevant skräp och annonser annonser jag inte kan påverka. Halva skärmen är ju täckt av annonser, ibland är de, utan bloggarnas tillstånd, instoppade i själva inläggen. Och annonserna har ju inget med min bloggs innehåll att göra de verkar snarare riktade till tonåriga tjejer och den typ av bloggar som har flest besökare på Metrobloggen. Det är meningen att de pengar Metro genererar på annonserna ska fördelas till bloggarna, men det är svårare än det låter att få några stålar.
Vidare saknar Metrobloggen en hel del funktioner som är standard i de flesta andra bloggar, till exempel ett register i marginalen över de senaste inläggen, så att mina besökare snabbt kan hitta gamla grejor utan att behöva scrolla på måfå utan att veta vad som finns där. Det är ju fullkomligt omöjligt för mina besökare att se vilka filmer jag skrivit om under månaden om de inte besöker bloggen varje dag!
Slutligen lider Metrobloggen av alldeles för många buggar och annat mög. Bloggen är nedstängd för översyn alldeles för ofta.
Jag har väldigt länge tänkt flytta över till ett anat ställe, till exempel Blogger. Problemet är att jag ju har hundratals gamla inlägg och recensioner på Metrobloggen. Jag kan ju inte stänga ner den, och jag måste hänvisa läsare dit om de vill läsa äldre grejor. Och jag kan ju inte föra över allt till ett nytt ställe.
Men ändå. Nu är jag jävligt trött på Metrobloggen. Så vad säger ni ska jag starta upp en ny, fräschare och snabbare TOPPRAFFEL! på ett annat ställe?

Publicerat 2009-05-01 av Pidde Andersson

Bio: State of Play

Russel Crowe i misslyckad frisyr är grävande journalist på en Washingtontidning i denna thriller baserad på en BBC-serie jag aldrig hört talas om som inleds med att en man jagas och skjuts ner, tätt följt av att även ett förbicyklande vittne dödas. Kort därpå knuffas en ung kvinna ut framför ett tunnelbanetåg. Kvinnan hade visst ihop det med kongressledamoten Ben Affleck i ny toupé. Crowe, som har brun manchesterkavaj och kör en SAAB från 1990, tror inte på teorierna om självmord och börjar luska i fallet, pådriven av sin bestämda chef Helen Mirren. Dessutom visar det sig att Affleck är en kompis till Crowe sedan college. Crowe är även kär i Afflecks fru Robin Wright Penn, som är sur, eftersom Affleck var otrogen med den döda tjejen. Till sin hjälp får Crowe den gröna journalisten Rachel McAdams, som skriver en blogg på tidningens hemsida, men hon visar sig vara ytterst duglig för att reda upp den här historien som även involverar Jeff Daniels.

Men STATE OF PLAY lyckas inte involvera mig, rättare sagt, den engagerar inte mig. Filmen ser verkligen ut som en 70-talsthriller, vilket är ett plus, och de duktiga skådespelarna är många och imponerande, men storyn är totalt spänningsbefriad. Det är en massa twister och turer, men orsaken till allt är jag totalt likgiltig till, och jag bryr mig inte om rollfigurerna oavsett vilka kändisar de spelas av. Ibland är de i fara, men so what? Jag struntar i dem. I synnerhet som jag struntar i vad den snåriga storyn går ut på. Dessutom förekommer en märklig detalj på slutet, lösningen till det hela, den stora överraskningen, och jag vet inte, men det verkar fattas något där, som om en scen saknas det blir ologiskt. Som helhet är STATE OF PLAY en förvånansvärt trist film.

Men Rachel McKay från Rob Schneider-klassikern THE HOT CHICK gillar jag. Oj, vad hon är snygg. Och sympatisk. Varken slampig som Megan Fox eller helylle som Kirsten Dunst i nyligen recenserade HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA. I like.

(Biopremiär 1/5)

Publicerat 2009-04-29 av Pidde Andersson

Bio: Hannah Montana the Movie

Jag har förstås aldrig sett Disneys TV-serie om Hannah Montana, och det enda jag visste om den var vad det stått i annonserna vanlig tonårstjej på dagarna och popstjärna på kvällarna.

Miley Cyrus och farsan Billy Ray Cyrus spelar dotter och far Stewart. Fast ibland tar Miley Stewart på sig en blond peruk och blir världens populäraste tonåring, sångerskan Hannah Montana. Det är precis som med Stålflickan, hon tar på sig en blond peruk och ingen känner igen henne. Fast dubbellivet blir besvärligt och hon hamnar i bråk bed sin bästis, och jagas dessutom av en tjock skvallerjournalist som i början klär ut sig till Povel Ramel.

Men värst är det att farsan tvingar med Miley till mormor på vischan, där alla är härliga shitkickers och livet är som i LILLA HUSET PÅ PRÄRIEN, och Miley hatar tillvaron. Miley träffar en tonårig cowboy och det blir lite romantik, men så måste Hannah Montana plötsligt uppträda för att samla in pengar till den lilla staden, annars kommer en ond företagare att bygga ett köpcenter där. Vojne, vojne, hur ska Miley och Hannah reda ut det här?

Det blir lite tok och knas, bäst är en kille som får en pumpa över huvudet, och det blir Benny Hill-jakt i svängdörrar när Miley går på date samtidigt som Hannah är på hummermiddag hos borgmästaren i vad som påminner om Svarte Ormen-avsnittet Beer. Och så blir det sång och dans. När inte Hannah sjunger sina låtar, blir det country och logdans och linedance, och släkten introduceras när de sitter och jammar country i vardagsrummet på ett lantligt sätt.

Det här är en oförarglig, moraliskt uppbygglig film om att Blondinbella hade mått bra av att skickas till en bondgård. Jag retar mig på den lite klämmiga och plastiga Miley Cyrus, men jag kan mycket väl tänka mig att småflickor kommer att älska den här filmen (för det kommer de att göra, medan småpojkar kommer att älska WOLVERINE).

HANNAH MONTANA THE MOVIE är dubbad till svenska, vilket innebär att alla framstår som om de är lätt efterblivna och låter som om de vore med i en tecknad film. Nej, det ser förstås inte klokt ut. Alla sångnumren är på engelska, och det ser verkligen konstigt ut när mellansnack och tillrop är på svenska. Vanessa Williams (från UNDER THE GUN med Sam J Jones) är Hannahs PR-kvinna, Tyra Banks hamnar i en catfight och är det Brooke Shields på fotot på Mileys döda mor?

Jag sätter ett betyg mest för att, tja, betygsätta filmen. Men egentligen kan jag inte det. Jag är så långt ifrån målgruppen man kan komma och jag är samtidigt ingen vänstermoralist som vill avråda småflickor från att se en gräll Barbiefilm.

(Biopremiär 1/5)

Publicerat 2009-04-29 av Pidde Andersson

Bio: X-Men Origins: Wolverine

I'm the best there is at what I do, but what I do best isnt very nice. Ett tufft citat från Chris Claremont och Frank Millers miniserie om Wolverine från tidigt 1980-tal. Jag tror att jag köpte och läste denna serie ett par år innan jag läste den egentligen X-Men-serien med nya X-Men, en grupp som inkluderade Wolverine. Det var väl inte förrän 1984 som denna version började publiceras av Semic i Sverige under titeln X:EN (!). Nej, vänta nu här var de inte med i ett par nummer av Atlantic Förlags Atlantic-Serien eller Atlantic Special, eller vad den hette? I vilket fall, jag läste inte så många nummer och jag blev aldrig någon anhängare av X-Männen, en superhjältegrupp jag träffade på redan 1974 första gången i tidningen Dina favoriter från Marvel med Conan och då tecknad av Neal Adams. Fast miniserien om Wolverine var bra jag tror dessutom att det var den första serie av Frank Miller jag läste. Tuff hjälte, tuff handling (Wolverine och ninjor i Japan), tuffa repliker och tuffa teckningar.

Im the best there is at what I do, but what I do best isnt very nice är en replik som återkommer i X-MEN ORIGINS: WOLVERINE. Efter den tredje X-MEN-filmen sa folket bakom att det inte skulle komma fler filmer om mutanterna. Det är ju ganska fånigt att slänga ur sig något sådant om en framgångsrik filmserie om populära hjältar, och här har vi så en solofilm om hur den populäraste mutanten blev den han är.

Ursprungligen var Wolverine en mystisk kanadensare ingen riktigt visste vem han var, inte ens han själv. Dessutom var han kort, runt 1,60 lång. Hugh Jackman, som åter spelar Wolverine, är dels australier och dels i min längd och jag är inte 1,60. Jag är osäker, men jag tror inte att figurens skapare hade tänkt ut någon egentlig bakgrund till Wolverine, som först dök upp i ett nummer av Incredible Hulk på 70-talet. Långt senare kom Barry Windsor Smith med serien Weapon X som handlade om hur Logan Wolverine, alltså fick sitt adamantiumskelett. Jag läste serien och vill minnas att jag tyckte den var bra, men jag minns inte vad den handlade om, vad som hände, hur allt gick till. Senare har det kommit fler originserier om Wolverine, men dessa har jag inte läst.

Filmen börjar i 1800-talets Kanada. Två unga bröder, båda mutanter, råkar illa ut och måste fly. De växer upp tillsammans och eftersom de inte kan skadas och inte dö (men varför slutar de åldras när de blivit vuxna?), livnär de sig som militärer under först amerikanska inbördeskriget, sedan världskrigen och Vietnam där de hamnar i trubbel och arkebuseras. Arkebuseringen går inte så bra, de överlever förstås. Men Victor, den ena brodern (Liev Schreiber) har gått och blivit ond, medan Logan är en schysstare snubbe. De kontaktas av den slemme officeren Stryker, som samlat ihop ett gäng mutanter för att skickas ut på farliga specialuppdrag. Bland dem finns Ryan Reynolds, som är en jävel på att svinga samurajsvärd, och en asiat som gör fräsiga saker med sina pickadoller. I djupaste Afrika letar Stryker efter adamantium, vilket han hittar och så skapar han Weapon X: han låter bekläda Logans skelett med den oförstörbara metallen samtidigt som den illasinnade Victor är ute och lever jävel.

Logan blir Wolverine och fråntas sitt liv, det lilla han har, han förlorar kvinnan han älskar och han inser att Stryker är ond så det blir till att ge sig ut på hämnarstråt.

X-MEN ORIGINS: WOLVERINE börjar något alldeles makalöst hårt med tuffa förtexter, och rent allmänt är det en tuff film. Det är mycket action och och slagsmål och manligt poserande och jag satt hela tiden och ville att det skulle vara bättre än det är. Men det är något som saknas i filmen. Handlingen är ganska rak och enkel, vilket jag tycker är bra (det här är trots allt en superhjältefilm), och den är inte allegorisk som X-MEN, men filmen saknar nerv, skulle jag vilja påstå. Den grabbar inte tag i mig på det sätt den borde. Tvärtom blir det nästan lite saggigt emellanåt, när det inte är fajting. Det tenderar att bli aningen tråkigt.

Fast Hugh Jackman är förstås bra, han är en cool snubbe och Wolverine är en cool roll. Mutanten Gambit dyker också upp, han är en rackare på att kasta spelkort, och i senare delen av filmen introduceras en ung Scott Summers, det vill säga Cyclops, så vi får hans ursprung på köpet. Frågan är dock om vi vill se några andra X-MEN ORIGINS-filmer. Allvarligt talat, vem vill se en film om traderöven Storm? Dessutom innehåller WOLVERINE två epiloger, den första ett par sekunder in i eftertexterna, den andra efter eftertexterna. Efter en sistnämnda, som egentligen är meningslös, utspelar sig i Japan kan vi förvänta oss en filmatisering av Millers miniserie?

Hade jag fått se WOLVERINE när jag var tolv hade jag varit salig. Därför är den femtonårsgräns Statens Biografbyrå satt befängd! Visst är det våldsamt, men samtidigt är det orealistisk serietidningsaction. Filmen går inte alls att jämföra med QUANTUM OF SOLACE och det är befängt att den fick en 11-årsgråns. Inte nog med att Bondfilmen är våldsammare, råare och vuxnare, James Bond är en kall mördare anställd i drottningens tjänst, medan Wolverine är en traditionell hämnare som slåss får heder och rättvisa. SNIKT!

(Biopremiär 1/5)

Publicerat 2009-04-29 av Pidde Andersson

Bio: Hopplös och hatad av alla

Den svenska titeln på HOW TO LOSE FRIENDS ALIENATE PEOPLE är verkligen hopplös. Hela vägen till biografen där filmen pressvisades inför den försenade Malmöpremiären, försökte jag komma på vad filmen heter på svenska. Till slut kom jag fram till Avskydd och hatad av alla. Även efter filmen ville jag ha titeln till avskydd och liknande. Hatad och avskydd av alla. Först nu, åtskilliga timmar senare, drar jag fram en lapp med pressinfo ur väskan och får ordning på titeln. Hm, det är som alla de där komedierna som heter Min bäste väns frus brorsons flickvän och liknande är det någon som kan hålla isär dem?

Var var jag? Här. Eftersom premiären är försenad här nere i civilisationen, hade jag hunnit läsa en del recensioner av HOPPLÖS och förstått att jag inte skulle förvänta mig för mycket. Dessutom har filmskaparna tydligen ändrat en hel del på den (delvis?) självbiografiska bok den bygger på tydligen har hela kärlekshistorian lagts till, en betydande del av filmen.

Simon Pegg är Sidney Young, som driver en liten filmtidning hemma i England, det är en ganska sunkig tidning och han lever ett sunkigt liv han kommer aldrig in på filmstjärnegalor, alternativt kommer han in men blir utkastad. Men så en dag ringer chefen (Jeff Bridges) för glassiga magasinet Sharps i New York och vill anställa honom så Sidney packar sin väska och flyger dit. Han flyttar in i en sunkig liten lägenhet med polsk kärring som portvakt och han gör sig genast omöjlig på jobbet genom att vara hopplös. Han blir betuttad i en ny, het filmstjärna (Megan Fox från kommande JONAH HEX), men är han inte egentligen kär i den mer vardagliga och rejäla Alison (en mer vardaglig och rejäl Kirsten Dunst)? Och ska han någonsin få skriva en artikel åt tidningen?

Det stora problemet med HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA är att Sidney Young är en fullkomligt osannolik figur, vilket innebär att jag inte köper storyn. Young är totalt socialt handikappad. Han gör extremt idiotiska saker, allt går åt helvete, och istället för att rätta till sin situation fortsätter han att bete sig imbecillt. Fast ibland har han järnkoll på allt. Det finns ingen linje i hans beteende. Jag undrar dessutom varför han anställdes till att börja med han får i princip inga uppdrag, de han utför resulterar i noll, och alla inklusive Bridges som ju anställde honom hatar honom. Om en person börjat jobba på en strikt och glassig redaktion som Sharps och betett sig som filmens Sidney Young, hade han fått sparken efter en kvart. Han hade fått sparken från vilket jobb som helst. Nu har jag inte läst boken, men jag har svårt att tänka mig att verklighetens Young bar sig åt så här. Bridges håller en kortare utläggning om orsaken till anställningen, men det känns alltför luddigt.

Dock måste jag tillstå att filmen inte är helt hopplös och hatad av mig. Den är inte tråkig och jag skrattade en hel del emellanåt. Det är småtrevligt och jag känner igen en del av typerna som figurerar i filmens olika sammanhang. Och om jag vill vara snäll och generös sätter jag en trea. Filmen är bättre och roligare än Simon Peggs vanityprojekt HOT FUZZ, som mest kändes som en två timmar lång lekstuga.

Sedan måste jag skjuta in att, jag vet inte, det här gör mig kanske unik, men fan, jag tycker inte att Megan Fox är snygg! Hon ser mest ut som en billig porrversion av Tia Carrere (Tia Carrere luktar förresten väldigt gott).

(Malmöpremiär 1/5)

Publicerat 2009-04-29 av Pidde Andersson

Vad som skrämde mig som barn

Jag läste alldeles nyss en artikel av Martin Kristenson, till vilken jag bidragit med några kommentarer. I artikeln, som inte publicerats än, nämns den brittiska TV-serien THRILLER från 1970-talet.

THRILLER. Jösses! Jag känner fortfarande nackhåren resa sig vid blotta tanken på denna serie.

Brian Clemens heter en man som kommit att påverka mitt liv en hel del. Han var och är fortfarande, nästan 80 år gammal producent och manusförfattare till främst TV-serier, regisserat har han bara gjort en gång, det var han som gjorde CAPTAIN KRONOS VAMPIRE HUNTER. Men Clemens är alltså mest känd som författare och skapare av TV-serier. THE AVENGERS, THE PROFESSIONALS, och främst SNOBBAR SOM JOBBAR.

Och så låg han då bakom THRILLER, 1973-76. En antologiserie med avslutade rysare varje vecka. Och jag tyckte att det här var fruktansvärt otäckt som barn. Det räckte i princip med vinjetten för att jag skulle bli livrädd: ett hus filmat genom en fisheyelins och konstig musik.

Jag vet inte hur många episoder jag faktiskt såg, och det jag minns är fragment och det är möjligt att jag minns helt fel. Jag kommer ihåg en vinkällare där någon gömde sig för en mördare. Var det månne en blind kvinna det handlade om? Och så tror jag det var en episod som en skola för blinda. Och började inte ett avsnitt med att ett brudpar skulle ett ärende på en bank och just då kom det in någon och röjde loss med ett hagelgevär?

Jag är kanske helt fel på det jag var inte så gammal och det är längesedan det visades. Och efter ett tag konstaterade jag att THRILLER var så extremt scary att jag inte vågade titta mer, jag klarade inte ens av vinjetten.
Någon gång alldeles i början av 90-talet hade jag en videobandspelare vars timer inte fungerade, det gick inte att programmera inspelningar. Jag skulle spela in ett avsnitt av Kojak på TV3, tror jag att det var, och för att lyckas med detta, satte jag i ett fyratimmarsband som jag lät gå. När jag kom tillbaka upptäckte jag att TV3 körde THRILLER! Jag hade lyckats spela in en prolog och vinjetten innan bandet tog slut. Men även om serien nu finns på DVD i England, har jag ännu inte sett om den.

Men som vuxen har jag kommit fram till en av orsakerna till att jag upplevde serien som så otäck. Till skillnad från slickade amerikanska TV-serier filmade på 35mm, var THRILLER gjord enligt det som i en manusförfattarbok jag läste kallas BBC-standard (oavsett om det är en BBC-serie eller ej). Detta innebär att exteriörscener filmades på 16mm, medan interiörerna i studio sköts på video. Detta gav engelska TV-program en kall, okänslig look, och i just rysare tillförde detta en extra dimension av otäckhet. Detta är även anledningen till att jag var skraj för svensk TV-teater som barn det var sterilt och onaturligt, skräckstämning kunde uppstå i de mest oväntade program. Sedan innehöll förstås THRILLER även en del blod och annat som sällan visades på svensk TV.

Tydligen ska avsnitten även ha varit välskrivna och de hade bra skådisar i rollerna men detta kan jag inte uttala mig om förrän jag sett om serien.

Publicerat 2009-04-27 av Pidde Andersson