Jag recenserade aldrig ARN - TEMPELRIDDAREN, vare sig i någon tidning eller på Internet. Men efter att ha sett den, skickade jag ut ett mail med kommentarer till mina polare. Så, innan jag ger mig på att recensera den nya filmen, återger jag här mitt mail från den 27:e december 2007:
* Arn ser ut som en ledsen hockeyspelare från Norrland.
* Hans älskade Cecilia har ett stort fucking ärr över munnen! Satt och stirrade på det hela tiden och missade vad som hände i scenerna. Fast blivande drottningen är allt ett liderligt stycke!
* Stellan Skarsgård mumlar sina repliker, men basunerar ut dem! MMMBBLLHHPPHH!!! Han låter som Ulf Lundell.
* Kung Knut har kronan på sniskan. Han är väl lite råckenråll, antar jag.
* Några medverkande bryter lite på göteborgska. Men om det nu ska utspela sig i Västra Götaland, varför pratar ingen västgötska??? Vore coolt om alla pratade som Svenne Böxa!
* Bortsett från en scen där Arn rider in i ett träd och dimper i backen (han var kåt när han red), finns det inga som helst inslag av humor.
* Arn har nästan inga som helst repliker. Vilket är okej. Om man heter Clint Eastwood eller Gary Cooper. Nu har Arn ingen som helst personlighet eller utstrålning. Fast det har ingen annan i filmen heller. Förutom Sveriges Roger Moore; Sven-Bertil Taube i lustig hatt.
* Berättarrösten i början låter som hämtad från en Disneyfilm. Jag bara väntade på att han skulle säga "En dag kom fem män i lustiga hattar". Men då kom det 50.000 män i lustiga hattar!
* Filmen är totalt oengagerande. Här finns ingen som helst dramatik. Varför ska man bry sig om vad som händer? Var är en RIKTIGT elak skurk att hata? Och det är jävligt segt när det tradas på klostret.
* Actionscenerna är inget vidare iscensatta. Och Arn gör inget heroiskt. Han är visst en rackare på att hantera svärd, men gör inget utmärkande eller extra tufft. Han ser bara ledsen ut. Och längtar efter sin snusdosa. Det finns ingen intensitet i striderna.
* Finns det inget positivt att säga? Jo... Fotot är tjusigt. Det här ser ut som en riktig film. Vilket man ju sällan kan säga om svenska filmer.
* Musiken framförs av London Symphony Orchestra. Säger ju sig själv att det inte blir dåligt.
* Fick en pressrelease idag. ARN är den svenska film som spelat in mest pengar/haft störst publik under premiärhelgen. Någonsin. Och det är ju bra. Det behövs svenska filmer som folk ser. Fast jag har svårt att tänka mig att ARN blir en större hit i utlandet. Den är inte tillräckligt bra.
* Jag har börjat skriva på manuset till ARN 3: THE CRACKDOWN, i vilken Arn ensar upp i en sydstatshåla.
Så långt mitt gamla mail. Jag satte alltså inget betyg, men ARN - TEMPELRIDDAREN skulle betinga två syndiga dvärgar.
Nå. Nu drar jag bredsvärdet och hugger in på ARN - RIKET VID VÄGENS SLUT.
...Och jag konstaterar att det är ungefär likadant den här gången. Cecilia går och stavallar i klostret och längtar efter Arn, medan Arn härjar runt i öknen och köttar folk och längtar efter Cecilia. En vacker dag slaktas hela Arns armé, men Arn själv överlever (och senare visar det sig att åtminstone en till överlevt - om nu han var med i slaget). Försedd med ett stilfullt ärr över vänstra ögat återvänder Arn till Västra Götaland. Men saker är inte så gemytliga där. Jovisst, han träffar Cecilia och de gifter sig, men polaren kung Knut går och dör och en ny, le fan sätter sig på tronen. Och det finns danskar i skogen! Dessa danskar är minsann inte att leka med. Snarare att slåss med. Ett par av dem är dessutom bra på att prata svenska. Så, ja, det blir ytterligare lite fajting i skogarna.
Jag har inte läst böckerna (de intresserar mig inte alls och verkar trista) och det går hårt fram i handlingen. För hårt. Förvirring uppstår när stora partier verkar saknas. Det är möjligt att de dyker upp i den förlängda TV-serieversionen, vad vet jag - men ett problem är att det hinner gå en väldig massa år utan att det märks. I förra filmen fick Arn och Cecilia en son som togs ifrån dem som bebis. Nu dyker sonen - Magnus - upp och ser ut att vara tjugofem, minst (och han ser ut som en ung Mads Mikkelsen med misslyckad pottfrisyr). Efter att Arn och Cecilia gift sig får vi se att Cecilia är gravid - klipp och texten "Sex år senare" dyker upp. Deras dotter, som ser ut som en väldigt liten Lasse Berghagen med långt hår, har blivit en liten flicka och skuttar runt och blir fångad av danskar. Fast alla andra ser likadana ut, utom Stellan Skarsgård, som fått på sig en gråare peruk.
En ny figur dyker upp i den här filmen, en comic relief-kille som antagligen ska vara ett slags Obelix, men när han öppnar munnen, visar det sig att han snarare är Fleksnes. Han är en godmodig norsk krigare - och han låter precis som Fleksnes. Han rider runt i öknen och säger "Öl, öl, öl, öl, öl!" Mot slutet anländer han med ett gäng norska krigarpolare iförda Davy Crocket-mössor till skotsk säckpipemusik och när de anfaller, ropar de inte "Attack!" utan "Norge!".
Annars är det trist på skådespelarsidan. Joakim Nätterqvist är fortfarande en blek hjälte, han har dessutom en mesig röst och låter inte det minsta som en tuff riddarhjälte. Och jag kan fortfarande inte låta bli att stirra på ärret Sofia Helin har över munnen, som i vissa vinklar gör att hon ser skrynklig ut i hela ansiktet. Visst, det är elakt att anmärka på en fysisk defekt, men jag distraheras.
Hälften av skådisarna heter Skarsgård. I alla fall fyra av dem. Stellan går mest runt med halvöppen mun och låter fortfarande som Ulf Lundell. Joel Kinnaman som kung Sverker ser fjollig ut. Och de flesta av statisterna ser ut att ha hämtats direkt från Sweden Rock Festival.
De som går och ser filmen får att få sig lite fläskig och blodig action, lär bli besvikna. Flera gånger byggs det upp till stora slag, men så fort arméerna drabbar samman, klipper man efter en minut eller två och man får inte se så mycket av striderna.
Däremot får man se mängder av scener där folk pratar och pratar och pratar, och häckar i kloster och sitter i slott eller i stugor...
...Och ja, det blir segt och småtrist även den här gången. Och det blir förstås inte bättre av att skådisarna kämpar med träiga repliker som sällan fälls på naturliga sätt.
Vad finns det för positivt att säga om filmen? Det handlar återigen om en rätt snygg produktion, det ser ofta ut som en Hollywoodfilm, vilket jag tycker ska tolkas positivt. Men bara för att det ser ut som en "riktig" film, behöver det ju inte innebära att det är bra. Vore Arn-filmerna amerikanska, hade ingen varit speciellt intresserade av dem - och jag vet inte riktigt hur bra ARN har sålts på den internationella marknaden.
En lustig detalj - jag hade svårt att uppfatta vissa namn i filmen. Därför trodde jag att Cecilia Algotsdotter hette Örngottsdotter i efternamn. Och när det pratades om Stellan Skarsgårds rollfigur Brosa, trodde jag att de sa "brorsan". Hmm.
Till eftertexterna spelas en hemsk låt med Marie Fredriksson.
* Arn ser ut som en ledsen hockeyspelare från Norrland.
* Hans älskade Cecilia har ett stort fucking ärr över munnen! Satt och stirrade på det hela tiden och missade vad som hände i scenerna. Fast blivande drottningen är allt ett liderligt stycke!
* Stellan Skarsgård mumlar sina repliker, men basunerar ut dem! MMMBBLLHHPPHH!!! Han låter som Ulf Lundell.
* Kung Knut har kronan på sniskan. Han är väl lite råckenråll, antar jag.
* Några medverkande bryter lite på göteborgska. Men om det nu ska utspela sig i Västra Götaland, varför pratar ingen västgötska??? Vore coolt om alla pratade som Svenne Böxa!
* Bortsett från en scen där Arn rider in i ett träd och dimper i backen (han var kåt när han red), finns det inga som helst inslag av humor.
* Arn har nästan inga som helst repliker. Vilket är okej. Om man heter Clint Eastwood eller Gary Cooper. Nu har Arn ingen som helst personlighet eller utstrålning. Fast det har ingen annan i filmen heller. Förutom Sveriges Roger Moore; Sven-Bertil Taube i lustig hatt.
* Berättarrösten i början låter som hämtad från en Disneyfilm. Jag bara väntade på att han skulle säga "En dag kom fem män i lustiga hattar". Men då kom det 50.000 män i lustiga hattar!
* Filmen är totalt oengagerande. Här finns ingen som helst dramatik. Varför ska man bry sig om vad som händer? Var är en RIKTIGT elak skurk att hata? Och det är jävligt segt när det tradas på klostret.
* Actionscenerna är inget vidare iscensatta. Och Arn gör inget heroiskt. Han är visst en rackare på att hantera svärd, men gör inget utmärkande eller extra tufft. Han ser bara ledsen ut. Och längtar efter sin snusdosa. Det finns ingen intensitet i striderna.
* Finns det inget positivt att säga? Jo... Fotot är tjusigt. Det här ser ut som en riktig film. Vilket man ju sällan kan säga om svenska filmer.
* Musiken framförs av London Symphony Orchestra. Säger ju sig själv att det inte blir dåligt.
* Fick en pressrelease idag. ARN är den svenska film som spelat in mest pengar/haft störst publik under premiärhelgen. Någonsin. Och det är ju bra. Det behövs svenska filmer som folk ser. Fast jag har svårt att tänka mig att ARN blir en större hit i utlandet. Den är inte tillräckligt bra.
* Jag har börjat skriva på manuset till ARN 3: THE CRACKDOWN, i vilken Arn ensar upp i en sydstatshåla.
Så långt mitt gamla mail. Jag satte alltså inget betyg, men ARN - TEMPELRIDDAREN skulle betinga två syndiga dvärgar.
Nå. Nu drar jag bredsvärdet och hugger in på ARN - RIKET VID VÄGENS SLUT.
...Och jag konstaterar att det är ungefär likadant den här gången. Cecilia går och stavallar i klostret och längtar efter Arn, medan Arn härjar runt i öknen och köttar folk och längtar efter Cecilia. En vacker dag slaktas hela Arns armé, men Arn själv överlever (och senare visar det sig att åtminstone en till överlevt - om nu han var med i slaget). Försedd med ett stilfullt ärr över vänstra ögat återvänder Arn till Västra Götaland. Men saker är inte så gemytliga där. Jovisst, han träffar Cecilia och de gifter sig, men polaren kung Knut går och dör och en ny, le fan sätter sig på tronen. Och det finns danskar i skogen! Dessa danskar är minsann inte att leka med. Snarare att slåss med. Ett par av dem är dessutom bra på att prata svenska. Så, ja, det blir ytterligare lite fajting i skogarna.
Jag har inte läst böckerna (de intresserar mig inte alls och verkar trista) och det går hårt fram i handlingen. För hårt. Förvirring uppstår när stora partier verkar saknas. Det är möjligt att de dyker upp i den förlängda TV-serieversionen, vad vet jag - men ett problem är att det hinner gå en väldig massa år utan att det märks. I förra filmen fick Arn och Cecilia en son som togs ifrån dem som bebis. Nu dyker sonen - Magnus - upp och ser ut att vara tjugofem, minst (och han ser ut som en ung Mads Mikkelsen med misslyckad pottfrisyr). Efter att Arn och Cecilia gift sig får vi se att Cecilia är gravid - klipp och texten "Sex år senare" dyker upp. Deras dotter, som ser ut som en väldigt liten Lasse Berghagen med långt hår, har blivit en liten flicka och skuttar runt och blir fångad av danskar. Fast alla andra ser likadana ut, utom Stellan Skarsgård, som fått på sig en gråare peruk.
En ny figur dyker upp i den här filmen, en comic relief-kille som antagligen ska vara ett slags Obelix, men när han öppnar munnen, visar det sig att han snarare är Fleksnes. Han är en godmodig norsk krigare - och han låter precis som Fleksnes. Han rider runt i öknen och säger "Öl, öl, öl, öl, öl!" Mot slutet anländer han med ett gäng norska krigarpolare iförda Davy Crocket-mössor till skotsk säckpipemusik och när de anfaller, ropar de inte "Attack!" utan "Norge!".
Annars är det trist på skådespelarsidan. Joakim Nätterqvist är fortfarande en blek hjälte, han har dessutom en mesig röst och låter inte det minsta som en tuff riddarhjälte. Och jag kan fortfarande inte låta bli att stirra på ärret Sofia Helin har över munnen, som i vissa vinklar gör att hon ser skrynklig ut i hela ansiktet. Visst, det är elakt att anmärka på en fysisk defekt, men jag distraheras.
Hälften av skådisarna heter Skarsgård. I alla fall fyra av dem. Stellan går mest runt med halvöppen mun och låter fortfarande som Ulf Lundell. Joel Kinnaman som kung Sverker ser fjollig ut. Och de flesta av statisterna ser ut att ha hämtats direkt från Sweden Rock Festival.
De som går och ser filmen får att få sig lite fläskig och blodig action, lär bli besvikna. Flera gånger byggs det upp till stora slag, men så fort arméerna drabbar samman, klipper man efter en minut eller två och man får inte se så mycket av striderna.
Däremot får man se mängder av scener där folk pratar och pratar och pratar, och häckar i kloster och sitter i slott eller i stugor...
...Och ja, det blir segt och småtrist även den här gången. Och det blir förstås inte bättre av att skådisarna kämpar med träiga repliker som sällan fälls på naturliga sätt.
Vad finns det för positivt att säga om filmen? Det handlar återigen om en rätt snygg produktion, det ser ofta ut som en Hollywoodfilm, vilket jag tycker ska tolkas positivt. Men bara för att det ser ut som en "riktig" film, behöver det ju inte innebära att det är bra. Vore Arn-filmerna amerikanska, hade ingen varit speciellt intresserade av dem - och jag vet inte riktigt hur bra ARN har sålts på den internationella marknaden.
En lustig detalj - jag hade svårt att uppfatta vissa namn i filmen. Därför trodde jag att Cecilia Algotsdotter hette Örngottsdotter i efternamn. Och när det pratades om Stellan Skarsgårds rollfigur Brosa, trodde jag att de sa "brorsan". Hmm.
Till eftertexterna spelas en hemsk låt med Marie Fredriksson.
Skriven: 2008-08-16
