Även om man bör tänka positivt, är det ibland ofrånkomligt att inte bänka sig i en biosalong med låga förväntningar. Och låga förväntningar var just vad jag hade i fallet 10,000 B.C. Urtidsfilm av Roland Emmerich, det bådade inte speciellt gott.
...Och tja, filmen var ungefär lika taskig som jag förväntade mig.
Någonstans i det snöiga norr bor en stam människor med konstiga namn. De har dreadlocks (och väldigt bra tänder) och när de introduceras har de något slags urtidsraveparty. Hmm, det påminner även om scenen med trädfolket i CANNIBAL HOLOCAUST. Ett orakel kan se in i framtiden och går loss om ett blåögt barn, eller vad det nu var. Den här hjältestammen pratar engelska med märklig brytning, som indianer i gamla westerns, fast fånigare.
Sedan är det mammutjakt. Karlarna i stammen smetar in sig mig dynga, så att det ser ut som om de har torkad gröt i ansiktet. Killen som visst är hjälten lyckas efter mycket möda och besvär ensam ta kål på en mammut, och då får han Det Vita Spjutet.
Väl hemma i byn, blir de attackerade av en ond stam från söder; de ser ut som en korsning mellan Thulsa Dooms män i CONAN och Al Quaida. Tydligen är de araber. Eller från Egypten. Något sådant. De kidnappar Snygga Bruden som hjälten är kär i och tar en massa andra bybor till fånga. Hjälten och hans polare kommer undan, och sedan beger de sig iväg för att leta upp och befria sina stamfränder.
I en scen jagas de av vad som liknar illasinnade jättestrutsar i en bambuskog. I en annan scen trillar hjälten ner i ett hål, där han befriar en gigantisk, sabeltandad tiger som fastnat där nere. Lite senare kommer hjältarna till en by med afrikanska krigare och det blir lite oroligt, men tigern dyker upp och räddar hjältarna, eftersom tigern är tacksam. Nu tänker jag förstås att hjälten kommer att ha tigern som sidekick - ungefär som Ka-Zar - men nej, tigern knallar iväg för att aldrig mer återkomma.
Men nu blir hjältarna polare med de afrikanska krigarna, vars ledare kan engelska. Tillsammans traskar de vidare och till slut kommer de till ett land där de onda araberna använder slavar och mammutar för att bygga pyramider. Ska det vara Egypten eller något annat land? Vad vet jag. Det här utspelar sig innan min tid. Och hur lång tid tog det egentligen för hjältarna att promenera från snöiga norden till Afrika?
De onda har orakel och grejor även de, bland annat kör de med genrens standardorakel: en mongoloid albino. Härlig klyscha.
Och så är det dags för enorm slutstrid mellan hjältar och bovar.
10,000 B.C. är en väldigt tråkig film. Seg. Och hela tiden ligger den väääldigt nära kalkongränsen. Det är allt lite jönsigt. Och actionscenerna är lite för snälla, inte så mycket blod och realism. Det här är snarare Mel Gibsons APOCALYPTO i lightversion. Skådespeleri och dialog är visset och rollfigurerna saknar karaktärsuppbyggnad. Varför ska jag bry mig om de här traderövarna?
Jag borde egentligen ge filmen en etta, men jag gillade scenen med strutsarna och den med den sabeltandade tigern. Och filmen tog sig lite när det äntligen blev masscener på slutet, när tusentals datoranimerade människor drabbade samman i ett försök att skapa en episk mastdontfilm. Och så var det jättebra att en av skurkarna, en väldigt ond, gigantisk snubbe med skägg, liknade Sid Haig. Omar Sharif är berättarröst! Därför får filmen två syndiga dvärgar.
...Och tja, filmen var ungefär lika taskig som jag förväntade mig.
Någonstans i det snöiga norr bor en stam människor med konstiga namn. De har dreadlocks (och väldigt bra tänder) och när de introduceras har de något slags urtidsraveparty. Hmm, det påminner även om scenen med trädfolket i CANNIBAL HOLOCAUST. Ett orakel kan se in i framtiden och går loss om ett blåögt barn, eller vad det nu var. Den här hjältestammen pratar engelska med märklig brytning, som indianer i gamla westerns, fast fånigare.
Sedan är det mammutjakt. Karlarna i stammen smetar in sig mig dynga, så att det ser ut som om de har torkad gröt i ansiktet. Killen som visst är hjälten lyckas efter mycket möda och besvär ensam ta kål på en mammut, och då får han Det Vita Spjutet.
Väl hemma i byn, blir de attackerade av en ond stam från söder; de ser ut som en korsning mellan Thulsa Dooms män i CONAN och Al Quaida. Tydligen är de araber. Eller från Egypten. Något sådant. De kidnappar Snygga Bruden som hjälten är kär i och tar en massa andra bybor till fånga. Hjälten och hans polare kommer undan, och sedan beger de sig iväg för att leta upp och befria sina stamfränder.
I en scen jagas de av vad som liknar illasinnade jättestrutsar i en bambuskog. I en annan scen trillar hjälten ner i ett hål, där han befriar en gigantisk, sabeltandad tiger som fastnat där nere. Lite senare kommer hjältarna till en by med afrikanska krigare och det blir lite oroligt, men tigern dyker upp och räddar hjältarna, eftersom tigern är tacksam. Nu tänker jag förstås att hjälten kommer att ha tigern som sidekick - ungefär som Ka-Zar - men nej, tigern knallar iväg för att aldrig mer återkomma.
Men nu blir hjältarna polare med de afrikanska krigarna, vars ledare kan engelska. Tillsammans traskar de vidare och till slut kommer de till ett land där de onda araberna använder slavar och mammutar för att bygga pyramider. Ska det vara Egypten eller något annat land? Vad vet jag. Det här utspelar sig innan min tid. Och hur lång tid tog det egentligen för hjältarna att promenera från snöiga norden till Afrika?
De onda har orakel och grejor även de, bland annat kör de med genrens standardorakel: en mongoloid albino. Härlig klyscha.
Och så är det dags för enorm slutstrid mellan hjältar och bovar.
10,000 B.C. är en väldigt tråkig film. Seg. Och hela tiden ligger den väääldigt nära kalkongränsen. Det är allt lite jönsigt. Och actionscenerna är lite för snälla, inte så mycket blod och realism. Det här är snarare Mel Gibsons APOCALYPTO i lightversion. Skådespeleri och dialog är visset och rollfigurerna saknar karaktärsuppbyggnad. Varför ska jag bry mig om de här traderövarna?
Jag borde egentligen ge filmen en etta, men jag gillade scenen med strutsarna och den med den sabeltandade tigern. Och filmen tog sig lite när det äntligen blev masscener på slutet, när tusentals datoranimerade människor drabbade samman i ett försök att skapa en episk mastdontfilm. Och så var det jättebra att en av skurkarna, en väldigt ond, gigantisk snubbe med skägg, liknade Sid Haig. Omar Sharif är berättarröst! Därför får filmen två syndiga dvärgar.
Skriven: 2008-03-12
