Trash disguised as art.
Michael Hanekes amerikanska nyinspelning av sin egen FUNNY GAMES från 1997 får sin försenade malmöpremiär på fredag.
Min kommentar efter att ha sett originalet var, att hade detta varit en italiensk B-film från 1970-talet med exakt samma handling, hade kritikerna och art house-publiken hatat den. För: FUNNY GAMES är ju i grund och botten inget annat än ytterligare en film i genren terrorfilm, en genre som började med Wes Cravens THE LAST HOUSE ON THE LEFT (som ju i sin tur var en något av en remake på Bergmans JUNGFRUKÄLLAN). LAST HOUSE följdes av filmer som LATE NIGHT TRAINS och HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK. Här finns även likheter med DEATH WEEKEND och I SPIT ON YOUR GRAVE.
Den stora skillnaden mellan FUNNY GAMES och dessa filmer, är att våldet oftast sker utanför bilden, och den obligatoriska hämnden kommer aldrig. Dessutom är FUNNY GAMES en moralkaka om våld på film.
Naomi Watts och Tim Roth är ett gift par som med sin lille son åker ut till sitt enorma sommarhus - plus i kanten för att det ser ut som kåken i I SPIT ON YOUR GRAVE, komplett med en sjö med en båt. Det dröjer inte länge förrän en felklippt ung kille i kortbyxor och bomullshandskar knackar på för att låna ägg. Killen tappar äggen och välter även ner Watts mobiltelefon i vasken så att den blir blöt. Killen får nya ägg. Och då kommer även en ny, ung kille, felklippt även han och med samma vissna klädsmak. Den här snubben ser ut som en pederastupplaga av Leonardo DiCaprio. Watts försöker slänga ut pågarna, men det går inte så bra. Roth kommer in, men han lyckas inte heller slänga ut dem. Tvärtom tar den ene killen en golfklubba och dänger till Roth på knät så att han blir invalid och sjåpar sig. Nu börjar de roliga lekarna. Killarna slår vad om att familjen kommer att vara död innan klockan nio nästa morgon.
Visst. Killarna är kalla och obehagliga. Filmen är kall och obehaglig. Men den är jävligt tråkig också. Jag hade kraftiga problem att hålla mig vaken emellanåt. Dialogen är hemsk. Okej, de två psykokillarna ska förstås prata märkligt, men redan innan de dyker upp suger dialogen. Det känns som om den är skriven av en europeisk art house-regissör och sedan direktöversatt till engelska - alternativt har Haneke själv skrivit direkt på engelska utan att ha riktigt kläm på det. Såhär pratar inte folk. Och folk pratar inte på det här sättet. Väldigt konstlat och teatraliskt. Vad värre är, emellanåt pratar man till publiken, en hemskt konstnärligt grepp som förstås förtar fiktionen. Det finns även ett annat idiotiskt inslag som verkligen förtar fiktionen, men det nämner jag inte här om du nu vill se filmen och inte har sett originalet.
De andra kritikerna på pressvisningen verkade gilla filmen. Rätt mycket, faktiskt. Jag hörde en man säga något om att FUNNY GAMES är kritik av den amerikanske mannen. Öh? Va? Rent allmänt har kritiken i Sverige varit betydligt bättre än i USA, där den totalsågades.
Jag - som för övrigt var yngst i salongen - var nog den ende som noterade att förtexterna, skrivna i röda blockbokstäver, ser ut som hämtade från en amerikansk exploitationfilm från början av 70-talet.
Jag förstår inte riktigt varför den här nyinspelningen har gjorts. Filmen är mer eller mindre en exakt kopia av originalet. Och den vänder sig inte till en bred publik. Den lilla amerikanska publiken kunde lika gärna se originalet.
Som tydligt framgår gillar jag inte det här. Och jag gillar inte filmer som inte är ärliga och står för vad de är. Cannesfestivalen brukar ofta innehålla trash disguised as art-filmer, filmer med ultravåld och hårdporrinslag - vilket är okej och respektabelt om det är en respekterad regissör som ligger bakom. Men allvarligt talat: spekulation är alltid spekulation.
Michael Hanekes amerikanska nyinspelning av sin egen FUNNY GAMES från 1997 får sin försenade malmöpremiär på fredag.
Min kommentar efter att ha sett originalet var, att hade detta varit en italiensk B-film från 1970-talet med exakt samma handling, hade kritikerna och art house-publiken hatat den. För: FUNNY GAMES är ju i grund och botten inget annat än ytterligare en film i genren terrorfilm, en genre som började med Wes Cravens THE LAST HOUSE ON THE LEFT (som ju i sin tur var en något av en remake på Bergmans JUNGFRUKÄLLAN). LAST HOUSE följdes av filmer som LATE NIGHT TRAINS och HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK. Här finns även likheter med DEATH WEEKEND och I SPIT ON YOUR GRAVE.
Den stora skillnaden mellan FUNNY GAMES och dessa filmer, är att våldet oftast sker utanför bilden, och den obligatoriska hämnden kommer aldrig. Dessutom är FUNNY GAMES en moralkaka om våld på film.
Naomi Watts och Tim Roth är ett gift par som med sin lille son åker ut till sitt enorma sommarhus - plus i kanten för att det ser ut som kåken i I SPIT ON YOUR GRAVE, komplett med en sjö med en båt. Det dröjer inte länge förrän en felklippt ung kille i kortbyxor och bomullshandskar knackar på för att låna ägg. Killen tappar äggen och välter även ner Watts mobiltelefon i vasken så att den blir blöt. Killen får nya ägg. Och då kommer även en ny, ung kille, felklippt även han och med samma vissna klädsmak. Den här snubben ser ut som en pederastupplaga av Leonardo DiCaprio. Watts försöker slänga ut pågarna, men det går inte så bra. Roth kommer in, men han lyckas inte heller slänga ut dem. Tvärtom tar den ene killen en golfklubba och dänger till Roth på knät så att han blir invalid och sjåpar sig. Nu börjar de roliga lekarna. Killarna slår vad om att familjen kommer att vara död innan klockan nio nästa morgon.
Visst. Killarna är kalla och obehagliga. Filmen är kall och obehaglig. Men den är jävligt tråkig också. Jag hade kraftiga problem att hålla mig vaken emellanåt. Dialogen är hemsk. Okej, de två psykokillarna ska förstås prata märkligt, men redan innan de dyker upp suger dialogen. Det känns som om den är skriven av en europeisk art house-regissör och sedan direktöversatt till engelska - alternativt har Haneke själv skrivit direkt på engelska utan att ha riktigt kläm på det. Såhär pratar inte folk. Och folk pratar inte på det här sättet. Väldigt konstlat och teatraliskt. Vad värre är, emellanåt pratar man till publiken, en hemskt konstnärligt grepp som förstås förtar fiktionen. Det finns även ett annat idiotiskt inslag som verkligen förtar fiktionen, men det nämner jag inte här om du nu vill se filmen och inte har sett originalet.
De andra kritikerna på pressvisningen verkade gilla filmen. Rätt mycket, faktiskt. Jag hörde en man säga något om att FUNNY GAMES är kritik av den amerikanske mannen. Öh? Va? Rent allmänt har kritiken i Sverige varit betydligt bättre än i USA, där den totalsågades.
Jag - som för övrigt var yngst i salongen - var nog den ende som noterade att förtexterna, skrivna i röda blockbokstäver, ser ut som hämtade från en amerikansk exploitationfilm från början av 70-talet.
Jag förstår inte riktigt varför den här nyinspelningen har gjorts. Filmen är mer eller mindre en exakt kopia av originalet. Och den vänder sig inte till en bred publik. Den lilla amerikanska publiken kunde lika gärna se originalet.
Som tydligt framgår gillar jag inte det här. Och jag gillar inte filmer som inte är ärliga och står för vad de är. Cannesfestivalen brukar ofta innehålla trash disguised as art-filmer, filmer med ultravåld och hårdporrinslag - vilket är okej och respektabelt om det är en respekterad regissör som ligger bakom. Men allvarligt talat: spekulation är alltid spekulation.
(Malmöpremiär 9/5)
Skrivet av Pidde Andersson 6 maj 2008 klockan 17:31
