Konstsim för herrar. Det skulle kunna bli en väldigt rolig sketch med valfria favoritkomiker. Det skulle också kunna bli en höjdarkomedi med Will Ferrell eller Adam Sandler. Men nu är ALLT FLYTER inte detta. Det handlar om ännu en långfilm av Måns Herngren och...
...Ja... Jag vet inte vilken genre man ska stoppa filmen i. Komedi? Nej. Den är inte rolig. Drama? Nej. Filmen är inte dramatisk. Spänning i sportvärlden? Nix. Det blir inte spännande förrän på slutet och just då börjar eftertexterna rulla.
Inspirerad av verkliga händelser och ett autentiskt herrlag i konstim i Stockholm, handlar ALLT FLYTER om Fredrik (Jonas Inde) och hans kompisar i ett innebandylag som förlorar träningslokalen. Fredrik är frånskild, hans före detta fru är karriärskvinna som fått jobb på Eurosport i London, och därför måste Fredrik plötsligt ta hand om deras 17-åriga dotter Sara, vilket han varken vill eller är så bra på.
På en svensexa tar Fredrik och grabbarna offret till en simhall, där de leker konstsim utklädda i kvinnliga baddräkter. När den tokiga filmen visas på bröllopet, blir en rik kärring så imponerad att hon anlitar killarna till en fest - om de upprepar simshowen får de tio tusen spänn och gratis drinkar. Pojkarna börjar då öva och träna - och gör fiasko på festen. De är helt enkelt för bra.
Men då får de en idé: varför inte bilda ett manligt konstsimlag och ställa upp i VM i Tyskland? Sure. De bestämmer sig för att göra detta. Som tur är, är Sara konstsimmerska och får ställa upp som tränare (vilket strebermorsan i London inte gillar).
Ja... Och så tränar de och uppträder på Pridefestivalen och tränar lite mer och så åker de till Tyskland.
Till att börja med är ALLT FLYTER en väldigt ful film. Den är skitful. Det vilar en äcklig grön ton över det mesta, och inte blir det bättre av att filmen ser ut att utspela sig i Stockholms tristaste förorter.
Dialogen är bitvis förvånansvärt stolpig och amatörmässig. I synnerhet i två scener som ska förklara konstsimningens historia. Först berättar Sara om sportens ursprung och det känns som om hon läser innantill ur ett lexikon. Lite senare kommer en krystad scen där Fredrik och en tant på badet diskuterar en viss John G Andersson, som var först med konstsim i Sverige.
En av killarna i laget, spelad av Peter Gardiner, är tydligen lite homofob, vilket leder till några övertydliga scener på detta tema. Det förekommer en rad konflikter, ibland mellan medlemmarna i laget, och i synnerhet när det visar sig att Fredrik måste låta en kille sitta på bänken under VM, men han vågar inte berätta detta.
Men alla dessa konflikter reds upp å det snaraste. Det blir liksom ingenting av någonting. När de väl är i Berlin (filmat på plats) får vi se en rad andra manliga konstsimlag, bland annat ett som är utklätt i masker och slängkappor, men vi får inte veta mer om dessa. För nu, när filmen egentligen borde börja, är den slut. Vi har bara fått följa vägen till VM, men den visade sig vara ganska innehållslös. Det förekommer även en del märkliga tidshopp. Det är jul och de pratar om att de ska uppträda på Pride till sommaren. De tränar lite, och klipp, så är det plötsligt sommar och Pride, och det verkar inte ha hänt någonting med laget.
Jag kan mycket väl tänka mig att det är tänkt att det ska vara roligt att killarna måste dela träningsbassäng med några dykare som håller sig på botten, men det blir inte roligt. Det ska väl också vara roligt att formationerna de simmar i föreställer olika typer av knark. Men jag kan väl inte påstå att jag skrattade. Mitt i filmen dyker det plötsligt upp en ständigt leende finne som vill vara med i laget - vilket han får. Även detta ett inslag som mest känst konstigt. Rollfigurerna är mest vardagstrista snubbar - för att detta skulle bli roligt, hade det krävts överspel à la Ferrell och proffsen.
ALLT FLYTER är förstås ett mästerverk jämfört med VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN, men annars är detta en osedvanligt slätstruken film. Seg, långsam, inte speciellt kul, och inte speciellt intressant - vilket den ju borde vara. Problemet med filmen är helt enkelt att manuset är illa genomtänkt och illa konstruerat. Förtexterna är förresten otroligt fula.
Männen i det autentiska laget är stand-ins när skådisarna hoppar i bassängen. The Soundtrack of Our Lives står för musiken.
...Ja... Jag vet inte vilken genre man ska stoppa filmen i. Komedi? Nej. Den är inte rolig. Drama? Nej. Filmen är inte dramatisk. Spänning i sportvärlden? Nix. Det blir inte spännande förrän på slutet och just då börjar eftertexterna rulla.
Inspirerad av verkliga händelser och ett autentiskt herrlag i konstim i Stockholm, handlar ALLT FLYTER om Fredrik (Jonas Inde) och hans kompisar i ett innebandylag som förlorar träningslokalen. Fredrik är frånskild, hans före detta fru är karriärskvinna som fått jobb på Eurosport i London, och därför måste Fredrik plötsligt ta hand om deras 17-åriga dotter Sara, vilket han varken vill eller är så bra på.
På en svensexa tar Fredrik och grabbarna offret till en simhall, där de leker konstsim utklädda i kvinnliga baddräkter. När den tokiga filmen visas på bröllopet, blir en rik kärring så imponerad att hon anlitar killarna till en fest - om de upprepar simshowen får de tio tusen spänn och gratis drinkar. Pojkarna börjar då öva och träna - och gör fiasko på festen. De är helt enkelt för bra.
Men då får de en idé: varför inte bilda ett manligt konstsimlag och ställa upp i VM i Tyskland? Sure. De bestämmer sig för att göra detta. Som tur är, är Sara konstsimmerska och får ställa upp som tränare (vilket strebermorsan i London inte gillar).
Ja... Och så tränar de och uppträder på Pridefestivalen och tränar lite mer och så åker de till Tyskland.
Till att börja med är ALLT FLYTER en väldigt ful film. Den är skitful. Det vilar en äcklig grön ton över det mesta, och inte blir det bättre av att filmen ser ut att utspela sig i Stockholms tristaste förorter.
Dialogen är bitvis förvånansvärt stolpig och amatörmässig. I synnerhet i två scener som ska förklara konstsimningens historia. Först berättar Sara om sportens ursprung och det känns som om hon läser innantill ur ett lexikon. Lite senare kommer en krystad scen där Fredrik och en tant på badet diskuterar en viss John G Andersson, som var först med konstsim i Sverige.
En av killarna i laget, spelad av Peter Gardiner, är tydligen lite homofob, vilket leder till några övertydliga scener på detta tema. Det förekommer en rad konflikter, ibland mellan medlemmarna i laget, och i synnerhet när det visar sig att Fredrik måste låta en kille sitta på bänken under VM, men han vågar inte berätta detta.
Men alla dessa konflikter reds upp å det snaraste. Det blir liksom ingenting av någonting. När de väl är i Berlin (filmat på plats) får vi se en rad andra manliga konstsimlag, bland annat ett som är utklätt i masker och slängkappor, men vi får inte veta mer om dessa. För nu, när filmen egentligen borde börja, är den slut. Vi har bara fått följa vägen till VM, men den visade sig vara ganska innehållslös. Det förekommer även en del märkliga tidshopp. Det är jul och de pratar om att de ska uppträda på Pride till sommaren. De tränar lite, och klipp, så är det plötsligt sommar och Pride, och det verkar inte ha hänt någonting med laget.
Jag kan mycket väl tänka mig att det är tänkt att det ska vara roligt att killarna måste dela träningsbassäng med några dykare som håller sig på botten, men det blir inte roligt. Det ska väl också vara roligt att formationerna de simmar i föreställer olika typer av knark. Men jag kan väl inte påstå att jag skrattade. Mitt i filmen dyker det plötsligt upp en ständigt leende finne som vill vara med i laget - vilket han får. Även detta ett inslag som mest känst konstigt. Rollfigurerna är mest vardagstrista snubbar - för att detta skulle bli roligt, hade det krävts överspel à la Ferrell och proffsen.
ALLT FLYTER är förstås ett mästerverk jämfört med VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN, men annars är detta en osedvanligt slätstruken film. Seg, långsam, inte speciellt kul, och inte speciellt intressant - vilket den ju borde vara. Problemet med filmen är helt enkelt att manuset är illa genomtänkt och illa konstruerat. Förtexterna är förresten otroligt fula.
Männen i det autentiska laget är stand-ins när skådisarna hoppar i bassängen. The Soundtrack of Our Lives står för musiken.
(Biopremiär 25/12)
Skrivet av Pidde Andersson 11 december 2008 klockan 19:29
