torsdag 2 mars 2017

Retro-DVD: Vi som älskade varann så mycket

VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET (Studio S Entertainment)

Allra första gången jag pratade med Janet Ågren, sa hon "Jag har faktiskt jobbat med andra också - jag har till exempel jobbat med en som heter Ettore Scola!" Janet lät nästan lite förnärmad, som om hon inte främst ville förknippas med alla skräck- och actionfilmer hon är känd för utanför Italen. Och visst kände jag till Scola - om än inte filmen hon medverkar i; LA PIÙ BELLA SERATA DELLA MIA VITA/THE MOST WONDERFUL EVENING OF MY LIFE från 1972. Få verkar känna till denna film och den har av allt att döma aldrig visats i Sverige. Något för Studio S att leta upp och släppa, alltså.
Men här har vi Scolas kanske mest kända film; VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET från 1974 - och som jag faktiskt aldrig sett. Mest beroende på att den aldrig dykt upp av sig själv i min väg; på TV, video eller bio. För det här är en sådan film jag inte spontant letar efter. Varför förstår ni snart.

På DVD-omslagets framsida citeras Ronny Svensson. "Historiens bästa film!" trumpetar han. Och på baksidan hävdar Aftonbladets Jan-Olov Andersson att detta är en av de tio bästa filmer som gjorts de senaste hundra åren.
Scolas film har alltså mycket att leva upp till. Historiens bästa film? Hmm... Det där är ett väldigt personligt uttalande från Ronny. Själv skulle jag inte kunna utse en film jag tycker är historiens bästa. Möjligen skulle jag kunna komma fram till flera stycken. Det skulle bli Hitchcockfilmer. John Ford. Några noirklassiker. Sergio Leone. Bröderna Marx, kanske. Pratar vi genrefilm även tidiga Argento. Men det skulle inte bli VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET.
Detta är främst en hyllning till Vittorio De Sica, men även till Federico Fellini. Den förstnämnda har jag ingen större relation till. Fellini, däremot, tillhör de där regissörerna vars filmer jag så gärna vill tycka jättemycket om. För min del började det inte så bra. Under högstadiet var jag med i Filmstudion och såg då FELLINI - ROMA, och jag verkligen hatade den. Jag tyckte den var skitkass. Fast jag har inte sett om den sedan dess. Kanske skulle jag gilla den idag. För ett par år sedan såg jag 8½ på bio. Förvisso en cool film, men alldeles för lång - jag somnade någonstans mitt i och vaknade 20-30 minuter senare och det var fortfarande samma scen och folk for omkring och det hände inget speciellt. Jag har ungefär tyckt detsamma om de flesta Fellinifilmer jag sett i vuxen ålder. För långt, flamsigt och egentligen intetsägande, fast med många coola och burleska inslag. Och Fellini själv verkar ha varit en cool kille. Jag gillar i synnerhet att han egentligen ville bli serietecknare, men tyckte att det var för svårt, så han blev filmregissör istället. Han samarbetade även med Milo Manara vid några tillfällen.


Jag började titta på VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET och blev avigt inställd redan från början. Scola begår nämligen fel 1A: han låter rollfigurerna prata till kameran; till oss i publiken. Detta är bland det värsta jag vet. Illusionen av ett filmen visar upp ett slags verklighet försvinner och det blir irriterande.
Nå. Filmen handlar om tre män som varit vänner sedan andra världskriget, och om deras liv under 30 år. Alla tre är - eller var förr - socialister, och alla blev en gång förälskade i samma kvinna. Förvirring uppstod när jag i början hade svårt att se skillnad på två av männen, för att inte tala om kvinnan och en annan kvinna. "Vad försiggår? Aha, det var inte hon..." Stefano Satta Flores från Argentos FOUR FLIES ON GREY VELVET och Tinto Brass' SALONG KITTY spelar en av männen; en filmvetare. Han agerar på ett sätt som påminner om en parodi på art house-film, det vill säga, han viftar med armarna och skriker hetsigt ut sina repliker, han är upprörd mest hela tiden och han spelar över så det visslar om det på ett typiskt italienskt sätt. En halvtimme in i filmen bidrar han dock till storyns mest humoristiska scen; han deltar i "Kvitt eller dubbelt" på TV och är fullkomligt vansinnig i direktsändning.

Kvinnan det hela kretsar kring är statist och i en flott scen, har man återskapat inspelningen av LA DOLCE VITA. Fellini och Marcello Mastroianni spelar sig själva. Denna scen är otroligt intressant, mycket bättre än resten av filmen och jag hade gärna sett att den var betydligt längre. Även De Sica - som dog samma år filmen släpptes - dyker upp mot slutet och håller ett anförande inför en stor publik. Med tanke på hur gryniga de här bilderna är, antar jag att det är äldre arkivbilder som klippts in.
Ungefär halva filmen, om inte mer, är i svartvitt. Det svartvita fotot är lite skitigt, och Rom ser inte ut som en vidare attraktiv stad. Däremot är scenerna i färg vackra och ser ut så som jag vill att italiensk film ska se ut. Ibland blir bilderna nästan skimrande på ett typiskt 70-talssätt.

Bland filmens figurer finns en smällfet och grotesk markis. I en fantastisk scen förflyttas han sittande i en bur hängande från en lyftkran.
Flera bra scener, bitvis ganska intressant, men "Historiens bästa film"? Nej, jag har alldeles för många invändningar. Nu kan jag inte italienska och vet inte om italienare pratar så här på riktigt, men få repliker känns autentiska. Nästan all dialog låter som om den kommer från en författare som tänkt till några varv extra varje gång någon ska öppna munnen. Det blir konstlat, och detta förstärks av de eftersynkade, uppenbart dubbade rösterna. Och konstlad dialog och ibland lite märkligt beteende, innebär att jag inte upplever rollfigurerna som riktiga människor. Det uppstår en distans mellan mig och personerna i filmen. Det blir artificiellt. Varför ska jag bry mig om dem? Jag upplever inte deras liv som speciellt intressanta, och därför blir inte VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET engagerande för min del. För mig känns det mest som en massa händelser staplade på varandra, och sedan är det slut.
Så, nej, detta är inte historiens bästa film. Och nej, den kan inte få fem syndiga dvärgar av mig. Jag sitter inte uppslukad - som jag gör när jag till exempel ser om Hitchcockfavoriter jag kan utantill; filmer jag ser om för att njuta av precis allt, och hela tiden upptäcka nya detaljer.

 


Skrivet av Pidde Andersson 24 augusti 2008 klockan 00:52

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar