TERRASSEN (Studio S Entertainment)
Det var ju värst vad jag har blivit seriös och dan under den gångna helgen. Vad är nu detta? Två Ettore Scola-filmer nästan direkt efter varandra? Tja, båda är DVD-aktuella nästa vecka och detta är ju en filmblogg med en otrolig bredd, här blandar jag högt och lågt, och i princip kan jag uppskatta allting. Eller såga allting. Jag har inte lika snäv smak som många av mina kollegor, och jag känner aldrig att jag måste (låtsas) tycka om vissa filmer och regissörer bara för att få respekt. Jag var ju till exempel inte överförtjust i VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET, recenserad här nedan någonstans. Men vad tycker jag då om Scolas TERRASSEN från 1980, och som belönades för bästa manus i Cannes?
Ett pris i Cannes behöver egentligen inte betyda så mycket; mycket trist skit har fått olika priser där nere. Men! Jag gillade TERRASSEN. Verkligen. Jag tycker att den är betydligt bättre än VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET.
Ramhandligen utspelar sig just på en terrass, en otroligt flott terrass i Rom - jag skulle verkligen inte ha något emot att bo i denna kåk och ha denna terrass. Här har ett gäng medelålders människor samlats till en middag - alla tillhör den italienska kulturmaffian, alla har de problem med någonting i sina liv. Middagens värdinna låter meddela att maten är serverad - och då får vi följa vad som händer en misslyckad humorist (Jean-Louis Trintignant) som har problem med sitt nya långfilmsmanus. Efter denna episod, kastas vi tillbaka i tiden och till terrassen. Värdinnan kommer in på nytt i en repris och meddelar att maten är serverad - och så får vi följa vad som händer en annan av gästerna...och så åter tillbaka i tiden, till terrassen och till värdinnan.
Detta upprepas tills vi fått uppleva episoder ur samtliga huvudpersoners liv, innan allt knyts ihop på terrassen under filmens sista tjugo minuter.
Jag gillar de olika episoderna - åtminstone de flesta. Ibland är det väldigt italienskt på det där märkliga sättet: till exempel i den första episoden om humorförfattaren. Jag begriper inte hans skämt. Han skriker förstås ut dem och de är bara konstiga. Det ska vara politiskt satir blandat med slapstick och sex. Hans producent håller på att skratta ihjäl sig. Jag tycker bara det är konstigt. Ett intressant sammanträffande: jag kände igen Milena Vukotic, som spelar Trintignants fru, men kunde inte placera henne. Men så plötsligt slog det mig: herregud, det är ju hon som spelar oskulden i BLOOD FOR DRACULA! En film jag nämnde här i bloggen för ett par dagar sedan.
Episoden med Marcello Mastroianni innehåller en festlig scen på en restaurang, där kyparen är en väldigt, väldigt, väldigt gammal och darrhänt man. Och episoden om TV-producenten Sergio, som försöker svälta sig till döds (han överväger om han ska äta en oliv eller ej), innehåller en kul snutt där hans kontor plötsligt måste delas in i två mindre, så det skärmas av och hans sekreterare går rakt in i en bokhylla.
Filmproducenten besöker inspelningen av en mycket märklig film, vars regissör skäller på en specialeffektkille som tillverkat ett utskuret hjärta, en avkapad penis och tarmar. Regissören tycker att tarmarna ser ut som korvar. Effektkillen blir förnärmad och säger "Jag har minsann jobbat för Dario Argento!". På en förhandsvisning får vi se slutet av filmen, och det ser ut som en korsning av en Jess Franco-film och en italiensk giallo; naket och konstigt och med en rakkniv i förgrunden. Men tydligen är det en politisk satir och en attack mot det italienska samhället enligt åskådarna och filmskaparna.
Just det politiska och prat om revolution och attack mot det italienska samhället är TERRASSENS svaghet. Stefano Satta Flores, som var påfrestande socialist i VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET, är tillbaka här - som högljudd, överspelande socialist. Den sista episoden handlar om Vittorio Gassman som en partimedlem, som blir kär i en ung, vacker kvinna och inleder ett förhållande trots att de båda är gifta. Och det blir lite för mycket tjafsande om partiet och samhället. Jag personligen har jävligt svårt för aktivister och när jag ser filmer av den här typen, tänker jag att, fan, vad jobbigt och trist det måste vara att vara aktiv socialist. Spänn av, grabbar! Jag har förresten på sistone kommit fram till att jag har samma politiska åsikter som Trey Parker - vi uppskattar sunt förnuft och självklarheter, och tycker att väldigt mycket i vår omvärld är trams - och att aktivister av alla slag, på alla politiska fronter, är töntiga.
Till skillnad från i VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET, tycker jag att dialogen fungerar bra i TERRASSEN. Visst, fortfarande väldigt italienskt och väldigt intellektuellt, och fortfarande eftersynkat*. Men replikerna är bättre och rollfigurerna har bättre personligheter. Jag funderar på varför jag tycker bättre om TERRASSEN. Hmm... Eftersom rollfigurer och dialog är bättre, blir filmen mer engagerande. Dessutom tycker jag att filmen är snyggare än VI SOM ÄLSKADE.
Min enda större invändning mot TERRASSEN, förutom de politiska inslagen, är att filmen är alldeles för lång. Två timmar och 34 minuter. Ett dialogbaserat drama får inte vara så här långt. Men man kan ju göra som jag: se de två första episoderna och ta en paus. Ta en promenad. Sätt på kaffe. När du återupptar tittande, har du en normallång film att se fram emot!
Filmen är från 1980. Samma år var jag i Italien, och Rom, för första gången. Vad som är lite intressant, är att när jag ser svensk film från tiden då jag växte upp - låt oss säga 1980 - känner jag sällan igen mig. I svensk film är allting grått och fult och folk bor i trista lägenheter. Förvisso växte jag upp i en stor villa med en lummig park på andra sidan gatan, men jag minns ju att saker och ting var färgglatt, att bostäder kunde vara vackra, att kvinnor var snygga och så vidare. Trots all italiensk design i TERRASSEN, upplever jag det som att den filmens värld ser ut som 1980 så som jag minns det.
Så långt Ettore Scola. Här kommer de syndiga dvärgarna:
Det var ju värst vad jag har blivit seriös och dan under den gångna helgen. Vad är nu detta? Två Ettore Scola-filmer nästan direkt efter varandra? Tja, båda är DVD-aktuella nästa vecka och detta är ju en filmblogg med en otrolig bredd, här blandar jag högt och lågt, och i princip kan jag uppskatta allting. Eller såga allting. Jag har inte lika snäv smak som många av mina kollegor, och jag känner aldrig att jag måste (låtsas) tycka om vissa filmer och regissörer bara för att få respekt. Jag var ju till exempel inte överförtjust i VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET, recenserad här nedan någonstans. Men vad tycker jag då om Scolas TERRASSEN från 1980, och som belönades för bästa manus i Cannes?
Ett pris i Cannes behöver egentligen inte betyda så mycket; mycket trist skit har fått olika priser där nere. Men! Jag gillade TERRASSEN. Verkligen. Jag tycker att den är betydligt bättre än VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET.
Ramhandligen utspelar sig just på en terrass, en otroligt flott terrass i Rom - jag skulle verkligen inte ha något emot att bo i denna kåk och ha denna terrass. Här har ett gäng medelålders människor samlats till en middag - alla tillhör den italienska kulturmaffian, alla har de problem med någonting i sina liv. Middagens värdinna låter meddela att maten är serverad - och då får vi följa vad som händer en misslyckad humorist (Jean-Louis Trintignant) som har problem med sitt nya långfilmsmanus. Efter denna episod, kastas vi tillbaka i tiden och till terrassen. Värdinnan kommer in på nytt i en repris och meddelar att maten är serverad - och så får vi följa vad som händer en annan av gästerna...och så åter tillbaka i tiden, till terrassen och till värdinnan.
Detta upprepas tills vi fått uppleva episoder ur samtliga huvudpersoners liv, innan allt knyts ihop på terrassen under filmens sista tjugo minuter.
Jag gillar de olika episoderna - åtminstone de flesta. Ibland är det väldigt italienskt på det där märkliga sättet: till exempel i den första episoden om humorförfattaren. Jag begriper inte hans skämt. Han skriker förstås ut dem och de är bara konstiga. Det ska vara politiskt satir blandat med slapstick och sex. Hans producent håller på att skratta ihjäl sig. Jag tycker bara det är konstigt. Ett intressant sammanträffande: jag kände igen Milena Vukotic, som spelar Trintignants fru, men kunde inte placera henne. Men så plötsligt slog det mig: herregud, det är ju hon som spelar oskulden i BLOOD FOR DRACULA! En film jag nämnde här i bloggen för ett par dagar sedan.
Episoden med Marcello Mastroianni innehåller en festlig scen på en restaurang, där kyparen är en väldigt, väldigt, väldigt gammal och darrhänt man. Och episoden om TV-producenten Sergio, som försöker svälta sig till döds (han överväger om han ska äta en oliv eller ej), innehåller en kul snutt där hans kontor plötsligt måste delas in i två mindre, så det skärmas av och hans sekreterare går rakt in i en bokhylla.
Filmproducenten besöker inspelningen av en mycket märklig film, vars regissör skäller på en specialeffektkille som tillverkat ett utskuret hjärta, en avkapad penis och tarmar. Regissören tycker att tarmarna ser ut som korvar. Effektkillen blir förnärmad och säger "Jag har minsann jobbat för Dario Argento!". På en förhandsvisning får vi se slutet av filmen, och det ser ut som en korsning av en Jess Franco-film och en italiensk giallo; naket och konstigt och med en rakkniv i förgrunden. Men tydligen är det en politisk satir och en attack mot det italienska samhället enligt åskådarna och filmskaparna.
Just det politiska och prat om revolution och attack mot det italienska samhället är TERRASSENS svaghet. Stefano Satta Flores, som var påfrestande socialist i VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET, är tillbaka här - som högljudd, överspelande socialist. Den sista episoden handlar om Vittorio Gassman som en partimedlem, som blir kär i en ung, vacker kvinna och inleder ett förhållande trots att de båda är gifta. Och det blir lite för mycket tjafsande om partiet och samhället. Jag personligen har jävligt svårt för aktivister och när jag ser filmer av den här typen, tänker jag att, fan, vad jobbigt och trist det måste vara att vara aktiv socialist. Spänn av, grabbar! Jag har förresten på sistone kommit fram till att jag har samma politiska åsikter som Trey Parker - vi uppskattar sunt förnuft och självklarheter, och tycker att väldigt mycket i vår omvärld är trams - och att aktivister av alla slag, på alla politiska fronter, är töntiga.
Till skillnad från i VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET, tycker jag att dialogen fungerar bra i TERRASSEN. Visst, fortfarande väldigt italienskt och väldigt intellektuellt, och fortfarande eftersynkat*. Men replikerna är bättre och rollfigurerna har bättre personligheter. Jag funderar på varför jag tycker bättre om TERRASSEN. Hmm... Eftersom rollfigurer och dialog är bättre, blir filmen mer engagerande. Dessutom tycker jag att filmen är snyggare än VI SOM ÄLSKADE.
Min enda större invändning mot TERRASSEN, förutom de politiska inslagen, är att filmen är alldeles för lång. Två timmar och 34 minuter. Ett dialogbaserat drama får inte vara så här långt. Men man kan ju göra som jag: se de två första episoderna och ta en paus. Ta en promenad. Sätt på kaffe. När du återupptar tittande, har du en normallång film att se fram emot!
Filmen är från 1980. Samma år var jag i Italien, och Rom, för första gången. Vad som är lite intressant, är att när jag ser svensk film från tiden då jag växte upp - låt oss säga 1980 - känner jag sällan igen mig. I svensk film är allting grått och fult och folk bor i trista lägenheter. Förvisso växte jag upp i en stor villa med en lummig park på andra sidan gatan, men jag minns ju att saker och ting var färgglatt, att bostäder kunde vara vackra, att kvinnor var snygga och så vidare. Trots all italiensk design i TERRASSEN, upplever jag det som att den filmens värld ser ut som 1980 så som jag minns det.
Så långt Ettore Scola. Här kommer de syndiga dvärgarna:
* Eftersynkad, dubbad dialog... Jag funderade på det här. Varför jag klagade på den dubbade dialogen i VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET, när jag inte klagar på alla dubbade, italienska B-filmer jag ser i drivor. Jag tror det beror på att till exempel Scolas filmer är dialogbaserade dramer. På italienska. Och att italienare, som är vana vid att all film dubbas till italienska, skiter blankt i om läpprörelserna stämmer eller ej - jag gissar att Jean-Louis Trintignant pratade franska när TERRASSEN spelades in, eftersom han är totalt ur synk.
Men i alla dessa B-filmer är dialogen sekundär. Ibland pratas det knappt alls. Det som sägs är bara det nödvändigaste - en kollega till mig kallar det "Helan & Halvan-dialog". Dessutom hade många av dessa filmer amerikaner eller engelsmän i de ledande rollerna, och de pratade engelska under inspelningen. Därför stämmer läpprörelserna bättre i de engelskdubbade versionerna. När det gäller skräckfilm kan man lägga till ytterligare en detalj: de dubbade rösterna medför ofta en surrealistisk dimension till det hela. Det är säkert inte medvetet, men dubbningen kan öka filmens stämning.
Skrivet av Pidde Andersson 25 augusti 2008 klockan 00:52
