torsdag 2 mars 2017

Gammal kultskräck som smugits ut

Jag brukar försöka hålla koll på det mesta som släpps på DVD i Sverige, men ibland är det omöjligt. I synnerhet när vissa bolag inte tar upp klassiker och nyutgåvor i de releaseplaner som skickas ut till pressen, eller när hemsidor inte uppdateras.

Nyligen byggde PAN Vision långt om länge om sin hemsida, och då hände något intressant: plötsligt dök det upp lite äldre släpp som av någon anledning aldrig tidigare funnits med på hemsidan! PAN Vision ger ju ut en massa gamla filmklassiker i datorkolorerade versioner - självklart ett väldigt dumt påhitt, det där med färgläggning, i synnerhet som jag gissar att de som köper dessa filmer främst är cineaster som vill ha filmen, men definitivt inte kolorerad. Tack och lov ligger filmerna även i svartvit version på discarna.

Nå, bland dessa kolorerade filmer hittade jag plötsligt två kultiga skräckklassiker som släpptes redan 2007, något jag inte informerades om då. Dessa två filmer är måsten i alla seriösa filmsamlares filmotek, så jag skaffade dem för en närmare granskning. Jag pratar om…

CARNIVAL OF SOULS

En mytomspunnen liten film från 1962, ofta klassad som ett under från Kansas. 30 000 dollar kostade den att göra, vilken även då var är minimal summa. CARNIVAL OF SOULS var ett förstlingsverk för alla bakom kameran inklusive regissören, och alla skådisarna var amatörer. Tack vare "word of mouth" blev denna unika film en kultfilm.

CARNIVAL börjar med ett bilrace, under vilket den ena bilen kör av en bro, hamnar i en sjö och sjunker. I bilen sitter tre tjejer. En av tjejerna överlever och lyckas kravla upp på land. En kort tid senare tar hon jobb som kantor i en liten stad. Väl där börjar hon se syner - hon förföljs av en spöklik man (spelad av regissören själv) som dyker upp när hon minst anar det. Sedan blir saker och ting allt konstigare, tills tjejen tappar greppet totalt och låter sig ledas till ett övergivet nöjesfält. Ur den intilliggande sjön stiger levande döda, som långsamt vandrar till tivolit och börjar dansa ett slags spökdans, innan de upptäcker tjejen och jagar henne. Och därpå följer den berömda avslutningen, orsaken till varför tjejen hamnat i detta märkliga tillstånd och ser syner. Det är möjligt att ni redan känner till punchlinen, men för säkerhets skull avslöjar jag den inte här.

Som jag skrev är detta en unik film och jag undrar lite vad den unga monsterälskande drive-inpubliken tänkte 1962. Samtidigt förstår jag att många fascinerades under otaliga nattliga TV-visningar. CARNIVALs första halva är lite ojämn, det är lite småtaffligt och det känns som om ingenting leder någonstans. Folk babblar och man undrar var de berömda surrealistiska scenerna håller hus. Men när de sistnämnda väl dyker upp, uppstår en mycket speciell atmosfär. I synnerhet slutscenerna på det öde nöjesfältet är magiska. De är helt ordlösa och kraftigt inspirerade av stumfilmsestetik. De blir både poetiska och mardrömslika - det känns som en film Jean Rollin aldrig gjorde!

Jag snabbspolade även igenom delar av den kolorerade versionen. I vanlig ordning ser det för jävligt ut, stämningen är som bortblåst och även de levande ser ut som lik i hudfärgen.

Undvik förresten den usla, Wes Craven-producerade nyinspelningen från 90-talet!
 









HOUSE ON HAUNTED HILL

Ah, en riktig klassiker! William Castles HOUSE ON HAUNTED HILL från 1958 med Vincent Price, som spelades in på nytt 1999 i en version som blev en oväntad framgång och förra året fick en direkt-på-DVD- uppföljare; RETURN TO HOUSE ON HAUNTED HILL.
Price är en miljonär som bjudit in fem okända människor till en "fest" som ska hållas i ett - påstås det - hemsökt hus Price hyrt. Den som överlever natten får 10 000 dollar. Det dröjer inte länge innan dörrar slås igen, det droppar blod från taket, blodiga avhuggna huvuden hittas i väskor, folk hänger sig och jag vet inte vad. Och tammefan om jag inte hoppade till igen vid samma scen jag alltid hoppar till vid - jag har förstås sett filmen ett par gånger tidigare. Men är det riktiga spöken eller bara någon buse som är i Scooby-Doo-tagen?
Grundstoryn i nyinspelningen gick ut på att kåken varit ett mentalsjukhus, styrt av en sadistisk doktor, och i den versionen for det omkring en farlig massa riktiga spöken. Originalet varar bara lite mer än 70 minuter och är mer pang på och tjoflöjt, här går det undan, och enda förklaringen till de eventuella spökerierna är att flera människor mördats där de senaste hundra åren.
HOUSE ON HAUNTED HILL är en riktigt kul film, det är lätt att förstå att småungar med käften full med godis älskade den när den kom. Amerikanska ungar, alltså. I Sverige är ju sådant här olämpligt för både barn och vuxna, vi kan ta psykisk skada och gå raka vägen ut och styckmörda folk på stan. Det är ju därför vi istället försågs med kommunistiska barnprogram, så att vi skulle få en sund inställning till livet och samhället.
Vincent Price är i högform, och trots att det handlar om en liten snabbproducerad B-film, är det väldigt snyggt med stämningsfulla skuggor och fantasieggande miljöer. Därför förstår jag inte hur någon kan välja att se filmen kolorerad. Javisst, den versionen ser för jävlig ut.
 

 






Ytterligare två "Classics in colour" från PAN är NIGHT OF THE LIVING DEAD och PLAN 9 FROM OUTER SPACE (!). Men de är ju båda släppta (i svartvitt) av andra distributörer bara häromåret...
Skrivet av Pidde Andersson 12 november 2008 klockan 01:55

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar