torsdag 2 mars 2017

DVD: En lanthandel i Provence

EN LANTHANDEL I PROVENCE (Folkets Bio) 

När jag var liten bodde vi hela familjen i vår sommarstuga vid kusten hela sommaren. Åtminstone är det så jag minns det. På den tiden var ju somrarna stekheta och vintrarna snöiga. I realiteten regnade det säkert större delen av sommaren och vi bodde i stugan kanske två veckor, vad vet jag.
I vilket fall, i början av 1970-talet kom det ibland en affär körande och parkerade vid den lilla småbåtshamnen. Detta var alltså en sådan där skåpbil som var inredd som en speceriaffär, jag vet inte vad en sådan heter, men jag har för mig att den kallades något speciellt - var det månne "rullande affär"? Jag minns inte. Den kom i varje fall en gång i veckan eller så, så att sommargäster och övriga kunde handla mat och annat. Jag tyckte att den här affären var fantastiskt spännande. Man kunde gå in i den! Där inne var det mörkt och svalt och det luktade ost. Längs sidorna fanns hyllor och längst in en liten kassa. Jag vet inte hur stor den här bilen var, den kan ju omöjligt ha varit speciellt stor, men själv var jag förstås en liten glytt. Men jag vill minnas att man kunde gå in flera stycken tillsammans.
Jag hade rätt stora förväntningar på Eric Guirados EN LANTHANDEL I PROVENCE. I original heter den LE FILS DE L'EPICIER, vilket betyder "Specerihandlarens son", om jag inte är helt ute och cyklar. Bara den svenska titeln känns lockande. Jag såg framför mig en pittoresk by i Provence med en pittoresk lanthandel, och en massa baskerprydda, glada klichéfransmän som går dit och handlar, när de inte sitter på pittoreska kaféer och dricker vin. Och så förväntade jag mig söta fransyskor på cykel.
Riktigt så är det inte. Lanthandeln visar sig vara just en sådan där rullande affär (dock kan man inte gå in i den), och ingen handelsbod à la Sjökvistens. Huvudpersonen Antoines farsa blir svårt sjuk, så killen måste lämna storstaden och bege sig till Provence och köra runt i farsans affär. Med sig har han en väldigt söt tjej som jag inte blir klok på om hon är hans flickvän eller bara en kompis han är hemligt kär i.
Antoine är lite sur och butter, och inte vidare serviceminded. På landsbygden vimlar det av original, många av kunderna är rätt konstiga. Och sedan…
Tja, sedan så händer inte så mycket mer. Jag hade förväntat mig att EN LANTHANDEL I PROVENCE skulle vara en exceptionellt trivsam film, dessutom älskar jag Frankrike. Men nu tyckte jag att huvudpersonerna allt var lite väl osympatiska. Bortsett från den ljuva Clotilde Hesme (Vilket namn, va…). Rollfigurerna bråkar lite för mycket och den riktiga idyllen vägrar infinna sig. Och eftersom det egentligen inte händer något i filmen, blir den lite seg. Men trots mina invändningar tycker jag ändå att filmen är helt okej. Och jag fick förstås lust att åka till Frankrike och sitta på ett kafé och smutta på ett glas vin. Det brukar jag få lust till för jämnan. Nobeltorget i Malmö är liksom inte Provence.
 


Skrivet av Pidde Andersson 10 november 2008 klockan 01:01

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar