torsdag 2 mars 2017

DVD: American Gangster

Eftersom jag av diverse anledningar aldrig såg AMERICAN GANGSTER på bio, blir det till att recensera den nyutkomna DVD:n - vilket jag så gärna gör.

Ridley Scott är ingen regissör man kan lita på. För några år sedan brukade jag hävda att han såg till att göra varannan film bra och varannan dålig. Men på sistone har det varit värre än så. Hans förra film, den mer än lovligt vissna ETT BRA ÅR (som dock innehöll en del trevliga bilder från södra Frankrike), var så kass att den gick direkt på DVD i Sverige. Och dessförinnan kom KINGDOM OF HEAVEN, som gick bra publikt, men som jag själv tyckte var rätt taskig. Och vem minns MATCHSTICK MEN?

Denzel Washington är också en kille jag har svårt för. Han är i princip bara bra när han spelar riktiga as, som huvudpersonen i TRAINING DAY, eller är oväntat stenhård, vilket han är i MAN ON FIRE. Men annars känns han lite som "prästens son", som en sådan där välpolerad svart man som accepteras av konservativa amerikaner. Och han har en tendens att skådespela för mycket, han tar i - det känns verkligen som att han ska visa att här kommer minsann en skådespelare.

Men självklart ser jag varje ny film av Ridley Scott. Den kan ju vara bra. Och AMERICAN GANGSTER är bra.

Jag är väldigt svag för skitiga snutfilmer från 1970-talet - hårda män i blaser och mycket mustascher. Som bekant kan ju en dålig film bli bra om det förekommer mustascher. Nu är AMERICAN GANGSTER inte från 70-talet, men utspelar sig då. Washington är knarkkungen Frank Lucas, en kille som existerar i verkligheten, medan Russell Crowe spelar detective Richie Roberts (bra namn, som påhittat av Stan Lee!) som jagar Lucas. Vi får följa Lucas uppgång och fall och egentligen är det inte speciellt spännande. Lucas lever än, så vi vet ju hur det kommer att gå. Men ett kriminaldrama kan vara bra ändå.

1970-talet är minutiöst återskapat. Men som i stort sett alltid är fallet, har man missat ett par detaljer. I en scen bläddrar Roberts i en serietidning från början av 70-talet. Fine. Synd bara att tidningen verkligen är så gammal - sidorna är gulnade. Och man tryckte ju inte tidningar på gammalt papper på den tiden. Vidare förekommer det en hel del lättklädda och nakna brudar. Vad man missat här, är att dessa kvinnor inte alls har kroppar som 70-talsbrudar. De är alldeles för vältrimmade! Var är 70-talsmagarna och de fladdrande lökarna? Fast det är väldigt kul att en knarkande snut som förekommer i början ser ut som Ron O’Neal i SUPER FLY - ett faktum jag gissar gick överhuvudet på de flesta svenskar, i synnerhet alla kritiker som inte kan sin populärkulturhistoria.

Den här utgåvan innehåller två versioner av filmen; den som gick på bio och en Director’s Cut som är 18 minuter längre. Väljer man den sistnämnda, stoppas extrascenerna in i bioversionen medan man tittar, och enligt en brasklapp kan vissa DVD-spelare reagera på detta. På omslaget anges bara speltiden för den "korta" versionen, två timmar och trettio minuter. Jag valde förstås Director’s Cut-versionen (varför välja den andra?) och vet därför inte vad som har lagts till. Däremot är det alternativa slutet inget alternativt slut. Det handlar om en epilog på några minuter, scener som tar vid exakt där bioversionen slutar (vilket jag kollade upp). Dessa scener tillför ingenting och det handlar alltså inte om en annorlunda upplösning.

Den andra skivan innehåller bland annat en långfilmslång dokumentär, och här förekommer de riktiga Frank Lucas och Richie Roberts. Intressant, och de har numera en rätt besynnerlig relation till varandra. De inblandade hävdar att Lucas är charmig, men han ser allt lite obehaglig ut där han sitter i sin rullstol. Roberts ser rätt gemytlig ut och Russell Crowe kan mycket väl tänkas se ut något åt det hållet om några decennier.






Skriven: 2008-04-22

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar