torsdag 2 mars 2017

Bio: Wall-E

Lovorden har haglat över årets animerade Disneyfilm WALL-E. Och jag blev skeptisk. Det haglade även lovord över förra årets RÅTTATOUILLE. Råttfilmen tyckte jag var mer imponerande än speciellt kul. Den var väl småtrevlig och smårolig, men jag förstår inte varför så många slängde högsta betyg över den.
Än mindre förstår jag de fläskiga betygen till WALL-E. Här har vi en liten robot som blir ensam kvar på Jorden efter att befolkningen dragit ut i rymden. Wall-E råkar bli kär i en liten flickrobot och lyckas ta sig ut i rymden han med. Där hittar han jordborna, som nu är smällfeta och försoffade.
Liksom RÅTTATOUILLE är WALL-E en väldigt imponerande film, animations- tekniskt är det fantastiskt och ställer de andra datoranimerade familjefilmer jag recenserat de senaste månaderna i ännu sämre dager.

Men imponerande är inte alltid detsamma som bra. WALL-E fullkomligt öser fiiina budskap över oss. Det handlar om mijöförstöring och förslappning och annat dumt. Väldigt irriterande, tycker jag. Och vad värre är: jag skrattade inte en enda gång. Visst hörde jag skratt i publiken under pressvisningen, men jag undrade vad de skrattade åt. Var det för att Wall-E ser gullig ut och gör gulliga saker? Eller för att vissa robotar ser roliga ut? Eller för att människorna är runda blobbar? Att skratta åt WALL-E är som att skratta åt Jaques Tati-filmer. Fast det är klart, de flesta filmkritiker verkar ju gilla Tati.
Framför allt tycker jag att WALL-E är förtvivlat tråkig. Vid ett par tillfällen vände jag på huvudet och upptäckte att min kompis; den kände kritikern från TV, nickat till.

Det är också en väldigt pretentiös film, det här. Något som understryks av att det på bildskärmar filmen igenom visas snuttar ur gamla filmmusikaler, och musiken i WALL-E utgörs ofta av raspiga musikalsånger. Många tycker nog att detta är hur smart som helst. Själv tycker jag bara att det blir fel.
Men vuxna filmkritiker gillar det här. Kanske även andra vuxna. Men kommer ungarna att gilla filmen? Ingen aning. Det är liksom ingen barnfilm. Fast jag har haft fel förut. Hur ungarna gillade RÅTTATOUILLE vet jag inte, men om BILAR hade jag helt fel. Jag trodde inte att småungar skulle palla med denna alltför långa, småtrista film, men de visade sig älska den.
Slutligen är jag trött på datoranimerade filmer nu. Jag saknar verkligen klassisk 2D, hederlig "tecknad film". Den gamla typen av Disneyfilm. Jag tycker att det är lite besynnerligt att tecknad film från 40- och 50-talen ser så mycket bättre ut än dagens filmer. Fast det är klart, det fanns ju känsla i de handtecknade filmerna. Men väntar ju på en ny, gammaldags långfilm från Disney, lär jag vänta förgäves.

Här kommer mitt unika betyg:

 






(Biopremiär 5/9)
Se på fan. Högsta eller näst högsta betyg i DNSvenskanSydsvenskanKristianstadsbladet och danska Politiken. Det är bara HD som är inne på min linje och sätter en tvåa.

Skrivet av Pidde Andersson 8 september 2008 klockan 02:23