I år är det visst Ben Kingsley som gäller. Häromveckan kom ELEGY och nu kommer den amerikanska independentfilmen THE WACKNESS.
American independent... Jag blir alltid lite orolig när jag hör uttrycket. Numera är ju detta en egen genre, snarare än filmer i olika genrer gjorda utanför de stora studiorna. Och ofta är de tröttsamma - majjarökande kids som inte har något att göra och diskuterar serietidningar och brudar, och misslyckas med olika saker innan de utsätts för någon livsvisdom på slutet. Eller varianter på detta. Det ska gärna även vara fult filmat och se billigt ut.
THE WACKNESS utspelar sig i New York 1994. Jag funderade på varför det är just 1994. Jag kom inte på någon uppenbar orsak. Filmen skulle lika gärna kunna utspela sig idag. Men det är kanske en grej amerikaner upptäcker? Och har det något att göra med droger och hip-hop?
American independent... Jag blir alltid lite orolig när jag hör uttrycket. Numera är ju detta en egen genre, snarare än filmer i olika genrer gjorda utanför de stora studiorna. Och ofta är de tröttsamma - majjarökande kids som inte har något att göra och diskuterar serietidningar och brudar, och misslyckas med olika saker innan de utsätts för någon livsvisdom på slutet. Eller varianter på detta. Det ska gärna även vara fult filmat och se billigt ut.
THE WACKNESS utspelar sig i New York 1994. Jag funderade på varför det är just 1994. Jag kom inte på någon uppenbar orsak. Filmen skulle lika gärna kunna utspela sig idag. Men det är kanske en grej amerikaner upptäcker? Och har det något att göra med droger och hip-hop?
I centrum har vi unge Luke (Josh Peck), som nyligen tagit studenten. Han tillbringar dagarna med att röka på och sälja droger. Han bor hos sina föräldrar, vilka han anser är barnsliga. De har dessutom ekonomiska problem. Ofta går Luke till psykologen dr Squires (Kingsley), som konsulterar mot att han får gräs. Luke och Squires umgås rätt ofta och diskuterar brudar och knark. Och livet. Den gamle doktorn är nämligen en övervintrad hippie. Han pratar ofta om hur härligt livet är, men egentligen tycker han att det är meningslöst. Han är även gift med Famke Janssen och deras äktenskap är inte det bästa.
En dag träffar Luke Squires styvdotter Stephanie (Olivia Thirlby) och för första gången blir han kär på riktigt.
...Och tja, det är väl allt som händer i THE WACKNESS, en coming of age historia som känns ganska tunn och menlös. Filmen handlar om olika typer av omogenhet. Luke är ung på riktigt - och klagar på att hans föräldrar är så barnsliga och bråkar som tolvåringar. Dr Squires är över 60, men beter sig som en tjugoåring.
Kingsley är förstås väldigt bra. Han ser av någon anledning dessutom ut som Harvey Keitel här - så varför fick inte Keitel rollen? Famke Janssens roll är rätt liten, men henne gillar vi ju alla och här är hon härligt småbitchig och uttråkad. Mary-Kate Olsen (!) dyker upp som utflippat blomsterbarn. Peck och Thirlby är som ungar brukar vara i den här typen av filmer.
Som jag skrev är det här rätt tunnt. I de scener Kingsley är med - och det är många - lyfter det och blir ibland rätt kul. Men jag har som svensk svårt att relatera till den amerikanska drogkulturen. Jag vet inte vad det är med amerikaner. De kan inte dricka sprit, men tycker att det är coolt att röka gräs - och ännu coolare att göra det på film. Som om de försöker vara lite rebelliska. Jag tycker det är fjantigt.
Dessutom lyssnar Luke på rap - som ju är Djävulens musik. Därför ligger det nästan hela tiden en massa hemsk musik på soundtracket. Usch!
Nåja. Eftersom Kingsley är så bra och Janssen är med, är jag snäll och sätter en trea.
...Och tja, det är väl allt som händer i THE WACKNESS, en coming of age historia som känns ganska tunn och menlös. Filmen handlar om olika typer av omogenhet. Luke är ung på riktigt - och klagar på att hans föräldrar är så barnsliga och bråkar som tolvåringar. Dr Squires är över 60, men beter sig som en tjugoåring.
Kingsley är förstås väldigt bra. Han ser av någon anledning dessutom ut som Harvey Keitel här - så varför fick inte Keitel rollen? Famke Janssens roll är rätt liten, men henne gillar vi ju alla och här är hon härligt småbitchig och uttråkad. Mary-Kate Olsen (!) dyker upp som utflippat blomsterbarn. Peck och Thirlby är som ungar brukar vara i den här typen av filmer.
Som jag skrev är det här rätt tunnt. I de scener Kingsley är med - och det är många - lyfter det och blir ibland rätt kul. Men jag har som svensk svårt att relatera till den amerikanska drogkulturen. Jag vet inte vad det är med amerikaner. De kan inte dricka sprit, men tycker att det är coolt att röka gräs - och ännu coolare att göra det på film. Som om de försöker vara lite rebelliska. Jag tycker det är fjantigt.
Dessutom lyssnar Luke på rap - som ju är Djävulens musik. Därför ligger det nästan hela tiden en massa hemsk musik på soundtracket. Usch!
Nåja. Eftersom Kingsley är så bra och Janssen är med, är jag snäll och sätter en trea.
(Biopremiär 14/11)
Ser i pressen att filmen får hyfsat bra kritik. Mest treor (i Sydsvenskan) och fyror (i DN och Svenskan). Fast Café är nog ensamma om en femma...
Skrivet av Pidde Andersson 14 november 2008 klockan 13:10
