torsdag 2 mars 2017

Bio: Patrik 1,5

När jag först hörde talas om Ella Lemhagens PATRIK 1.5 i slutet av förra året, tyckte jag att det lät totalt ointressant. Två bögar adopterar en homofobisk pojke - låter inte det typiskt svenskt och politiskt korrekt? Det vill säga, ännu en trist komedi med ett viktigt budskap i första rummet? Det skulle kunna bli lika fel, fast på ett annat sätt, som den hemska HÄRMED FÖRKLARAR JAG ER CHUCK OCH LARRY.
Men efter att ha sett PATRIK 1,5 - som förresten bygger på en pjäs - konstaterar jag att mina farhågor kom på skam. Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson är Göran och Sven, ett gift par som flyttar in i ett väldigt idylliskt villaområde i en ej namngiven stad. Det är lyckliga barnfamiljer och grillkvällar med grannarna, och kanske en drink i solstolen. Självklart reagerar grannarna på att Göran och Sven är homosexuella; de trodde att det skulle flytta in en barnfamilj. Men Göran och Sven ska adoptera - efter många om och men (de flesta länder vill inte adoptera ut barn till homopar) får de besked om att de ska få lille Patrik, som på papperet är 1,5 år gammal. Det visar sig dock att kommat placerats fel - så en dag tycker den småkriminelle, strulige 15-årigen Patrik upp hos Göran och Sven.

Patrik hatar allt och alla och framförallt vill han inte bo hos två äckliga bögar. Och Göran och Sven vill inte ha Patrik hos sig, de är övertygade om att de fått fel kille. Dessutom är de rädda för Patrik och gömmer alla knivar, i tron att han ska bli våldsam. Göran och Sven får även problem med sitt förhållande. Men självklart visar det sig att Patrik har andra sidor - och den här filmen är trots allt en komedi och inte ett argt, smutsigt drama.

Jag blev uppriktigt förvånad när jag såg filmen och kom på mig med att sitta med ett brett leende och skratta åtskiliga gånger. PATRIK 1,5 följer egentligen en amerikansk standardmall vad gäller storyns utveckling och komplikationer, och ofta brukar detta misslyckas när man överför det till svenska - men i det här fallet funkar det. Tom Ljungman, som spelar Patrik, är inte lika irriterande som den här typen av ungar brukar vara. Torkel Petersson kan i princip bara spel en typ av figur, men han är rätt rolig här - i synnerhet i en scen på polishuset där han tvingas stå utanför ett upptejpat säkerhetsområde framför luckan i receptionen. Gustaf Skarsgård är dock enastående, och frågan är om han inte kommer att kamma hem en guldbagge. För hur ser konkurrensen ut? Killen som spelar Arn är ju alldeles för blek, och några andra manliga huvudroller kan jag inte komma på.

Det låter kanske långsökt, men jag kom faktiskt även att tänka på David Lynchs BLUE VELVET när jag såg PATRIK 1,5. Filmen går i överstyrda, knalliga färger, villaidyllen är bedövande, de leende familjerna likaså. Det enda som saknades var att någon hittade ett avskuret öra i gräset.
Förvisso har jag fortfarande svårt att se på när män slätar av varandra och har sex, vilket förekommer i några väldigt korta scener, men PATRIK 1,5 är årets hittills bästa svenska film. Oerhört trevlig och charmig, och den förtjänar en stor publik. Frågan är bara om den kommer att kunna locka samma horder som gillar GÖTA KANAL 2. För det kan ju vara så att bögtemat skrämmer bort just dessa människor (sa jag fördomsfullt om medelålders svenskar på landsbygden).
Filmen ska ha ett fett plus i kanten för årets bästa replik: "Det behöver ju inte vara ett utländskt barn. Det går lika bra med en svensk. Eller en dansk. Ja, kanske inte en dansk..."

 

 



(Biopremiär 12/9)
...Och så tittar vi på övriga recensioner. Hmm. Återhållsamma treor i HD och Sydsvenskan, en fyra i DN, och Svenskan slår en femma med sin sexsidiga tärning.

Skrivet av Pidde Andersson 10 september 2008 klockan 02:26

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar