torsdag 2 mars 2017

Bio: Låt den rätte komma in

Jag tillhör de vad jag antar ganska få personer som inte läst John Ajvide Lindqvists roman "Låt den rätte komma in" - trots att i princip alla sagt åt mig att läsa den. Men ju mer folk tjatade, desta mindre kände jag för att läsa bokskrället. Eller de av Lindqvists böcker som kommit sedan dess. Därför hade jag inga speciella förväntningar på Tomas Alfredsons filmatisering.

...Däremot hyste jag vissa farhågor. När filmatiseringen först annonserades, sa Alfredson vid flera tillfällen att han egentligen inte gillar skräckgenren, men, öh, "såg något annat i berättelsen". Och där är man ju fel på det. Så jävla typiskt svenskt. Man kan inte göra något rakt ut, vara enkel och ärlig. Det får inte vara "bara skräck" - det måste vara "något annat".

LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN premiärvisades på Göteborgs Filmfestival i början av året. Den skulle haft reguljär biopremiär redan i våras, men antagligen beroende på en framgångsrik runda på diverse filmfestivaler, där en del pris vanns, blev premiären framflyttad till på fredag. Själv såg jag filmen på en pressvisning i somras.

Filmen handlar om det tolvåriga mobboffret Oskar, som bor i Blackeberg utanför Stockholm. En hemsk förort, av filmen att döma. Hans klasskompisar är hur jobbiga och taskiga som helst, men med tanke på Oskars hopplösa frisyr, är det ju inte så konstigt att han mobbas. I trakten hittas då och då mördade människor (något som inte verkar uppmärksammas speciellt mycket av vare sig press eller polis). Har morden någoting med Oskars nye granne - spelad av Per Ragnar - att göra? Eller med dennes dotter, en ung tös som heter Eli. Så klart det har. Far och dotter är nämligen vampyrer - vilket inte kommer som någon överraskning, eftersom filmen lanseras som en vampyrfilm - den tredje svenska vampyrfilmen på två år, till på köpet!

Oskar börjar umgås med Eli, som visar sig vara en snäll vampyrtös, som bara biter folk när hon absolut behöver. Pappa Vampyr är desto värre. Han bär sig åt, må ni tro. Men så går det också åt helvete för honom och Eli tvingas bo ensam. Och hon hjälper Oskar att hämnas på sina plågoandar.

Till viss del infriades mina farhågor. Det märks alldeles för tydligt att Tomas Alfredson inte gillar skräck. Och den stora frågan vad gäller LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN är: Vad är egentligen det här? Som alltid, stod vi ett gäng journalister och pratade efter pressvisningen och en i gänget kallade filmen en skräckfilm helt och hållet befriad från spänning. Och det stämmer. Vid tidigare festivalvisningar har LÅT DEN RÄTTE överösts med pressrosor - och detta är en typisk film som går hem hos kritiker som inte gillar skräckfilm. Men frågan är vem filmen riktar sig till. Detta är nämligen främst en traditionell mobbingfilm som råkar innehålla vampyrer. Det är en barnfilm som innehåller en del grovt våld och splatter. Med andra ord, ett slags udda genrehybrid. Publikt sett kan det gå precis hur som helst - filmen kan bli en stor succé, eller floppa. Det är fullkomligt omöjligt att förutspå.

När Alfredson introducerade filmen på pressvisningen jag var på, sa han att dialogen nästan är överflödig, att en utländsk kritiker hade sagt något om att filmen inte hade behövt textas, då det är något poetiskt över dialogen. Och detta är ett av problemen med LÅT DEN RÄTTE - så här pratar inte tolvåringar! Dialogen och framförandet av denna är alldeles för konstruerad. Återigen känns det som typisk svensk film, alternativt teater. Här finns ett par konstiga scener där Oskar pratar högt för sig själv och beter sig som en riktig kuf.

Filmen utspelar sig 1982 - men bortsett från att en av rollfigurerna tittar på "Notknäckarna" på TV, märks detta inte alls - det ser snarare ut som 1970. Inte nog med det - det ser ut som DDR 1970! Allting är grått och trist och fult. Vad jag minns, såg 1982 inte ut så här.

...Men skräck och våld, då? Blir det något röj? Tja, lite blir det. Filmen stora stand-out-specialeffekt får man se redan i trailern och på bilden här ovan någonstans. Den där en kvinna som bitits av en vampyr börjar brinna när hon träffas av solstrålar. Den som kan sin skräckhistoria vet att scenen är snodd från John Landis’ INNOCENT BLOOD - fast jag gissar att det är helt omedvetet. Jag skulle bli väldigt förvånad om Tomas Alfredson sett den filmen. I övrigt förekommer det lite blodsörplande och mot slutet några avslitna kroppsdelar.

Men som jag skrev ovan: LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN är inte det minsta spännande. Och den är inte rolig. Eller skrämmande. eller särdeles dramatisk. Den är inte ens underhållande. Jag vet inte vad den är. Direkt efter pressvisningen kände jag spontant att jag skulle ge filmen tre syndiga dvärgar. Nu, ett par månader senare, är jag lite mer tveksam. Eftersom filmen inte gjorde något bestående intryck på mig, borde jag kanske sänka betyget till en tvåa. Men nä, då är jag kanske lite taskig. LÅT DEN RÄTTE är alldeles för välgjord för att få en tvåa. Hyfsat välspelad, och Per Ragnar är riktigt bra. Synd att han inte är den stora huvudpersonen. Så jag sätter en trea trots allt - om än en svag sådan. Och jag kan ge mig den på att fyror och femmor kommer att rassla in från andra tidningar vid premiären på fredag.

(Filmen gick förresten nyligen och vann Guldmeliesen - det årliga pris som tilldelas årets bästa europeiska genrefilm. Tja, det är ju om inget annat kul att priset gick till en svensk film. 









Skriven: 2008-10-20

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar