onsdag 1 mars 2017

Bio: Doomsday

Efter katastrofen-filmer. Wow. På 80-talet gick det tretton på dussinet. De flesta var italienska. Folk i lustiga kläder och ännu lustigare frisyrer körde omkring i osannolikt lustiga fordon i ödemarken och slogs om olja eller vatten.
Förra året kom RESIDENT EVIL: EXTINCTION som - förutom att den är den bästa i serien - är MAD MAX med zombies. Annars har det varit tunt på efter katastrofen-fronten ett bra tag.
Men nu kommer Neil Marshalls DOOMSDAY. Tjohej! Jag kan väl inte påstå att jag varit en anhängare av Marshall. Jag tyckte inte att DOG SOLDIERS var någon större höjdare. INSTÄNGD är rätt överskattad, jag menar, de där brudarna får väl skylla sig själva om de är så dumma att frivilligt de klättrar ner i en grotta.
DOOMSDAY har anklagats för att den enbart består av en lång rad stölder från andra, bättre filmer. Ett virus huserar i England och folk dör i något slags pest. Trettio år senare är större delen av England ett ödelandskap där man inte vågar vistas utan en kanon nära till hands. Som om det inte vore nog, slår viruset till igen. Någonstans där ute finns det visst en doktor som har ett botemedel, eller kan blanda ihop ett, eller hur det nu var, det är inte så noga. Regeringen säger till Bob Hoskins att sätta sin bäste kille på jobbet att hitta botemedlet, så han skickar sin bäste kille - sanslöst hårda Eden, som är kvinna och spelas av Rhona Mitra (the original Lara Croft).
Tillsammans med några hårdingar i futuristiska kravalluniformer kör de ut i ödemarken med sina stridsvagnar, men det dröjer inte länge innan det går åt helvete. De attackeras och tillfångatas av kannibaler i lustiga kläder och ännu lustigare frisyrer. Eden och en handfull andra lyckas fly, men hamnar då i ett medeltida slott. Där bor doktor Kane (Malcolm McDowell) och hans allt annat än muntra riddare. Eden tvingas utkämpa en gladiatorkamp, innan det är dags att fly igen, så att det kan bli biljakt och grejor.


Det här är DAWN OF THE DEAD möter THE ROAD WARRIOR möter FLYKTEN FRÅN NEW YORK möter IVANHOE. Javisst, filmen består enbart av stölder från en massa andra filmer. Men kom igen, vad spelar det för roll om resultatet är in i helvete underhållande? Väldigt korkat är det, förstås. Varför får man i framtiden för sig att bo i en riddarborg och klä sig i medeltida kläder och använda pilbåge och svärd? Och varför har alla ligister i ödemarken färgglada mohikanfrisyrer och kör bilar och motorcyklar som man pyntat med dödskallar och annat fint? Men ser man en efter katastrofen-film är det ju det man vill ha! Det enda jag saknade var efter katastrofen-brudar i fluffiga 80-talsfrisyrer.
Men det som utmärker DOOMSDAY är främst våldet. Herrejävlar, pojkar och flickor! Jag tänkte först skriva att DOOMSDAY måste vara den våldsammaste och blodigaste actionfilm jag någonsin sett - men så slog det mig att RAMBO ju kom härommånaden. Men ändå, det här är så übervåldsamt att klockorna stannar. Det börjar med ultrabrutal action redan i inledningen, och därefter bara ökar det. Tempot är så högt, och våldet och splatterscenerna så uppskruvade, att de få gånger det förekommer scener utan action, blir det segt - även om det bara handlar om några minuter åt gången. Kroppsdelar huggs av. Huvuden huggs av. Huvuden skjuts sönder. I en kreativ scen grillas en kille levande, för att sedan styckas och delas ut till hungriga ligister i mohikanfrisyr som väntar med papptallrikar i högsta hugg (ja, faktiskt).
Sedan gillar ju jag förstås Rhona Mitra. Hon måste ha filmbranschen mest kyssvänliga läppar. Det spelar ingen roll om hon kan agera eller ej, jag blir till mig i trasorna när jag ser henne. I DOOMSDAY är hon bara tuff och hård hela tiden, så jag kan inte avgöra om hon faktiskt kan skådespela. Men det spelar ju ingen roll, eftersom hon funkar i rollen.
Några kritiker var lite upprörda efter pressvisningen. De tyckte det var fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt! Men det tyckte inte jag. Jag tyckte det var hur kul som helst. Jag har verkligen saknat actionfilmer som inte bjuder på något som helst annat än fetaction. Och jag har saknat efter katastrofen-filmer. Såhär i efterhand tycker jag förresten att MAD MAX-filmerna är ganska tråkiga, de är ju långt ifrån så actionpackade som jag upplevde dem när jag såg dem på bio en gång i tiden. MAD MAX BEYOND THUNDERDOME tyckte jag var kass redan då. DOOMSDAY är samma grej en gång till, fast på många sätt bättre gjort.
Stort plus i kanten för scenen där en liten oskyldig kanin exploderar. Och varför inte ytterligare ett litet plus för scenen där en ko blir överkörd av en stridsvagn. Jag drar till med ett tredje plus för att vi får se karlar i kilt som dansar can-can.

 

 


(Biopremiär 2/5)
Andra svenska kritiker tog fram stora släggan: en etta i Svenska Dagbladet och i DN fick den NOLL i betyg! Vad är det med tanter som tittar på film? Såg de aldrig på video på 80-talet?

Skrivet av Pidde Andersson 30 april 2008 klockan 23:30

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar