torsdag 2 mars 2017

Bio: The Dark Knight

Läderlappen... Låt oss åka tillbaka i tiden. Till början av 1970-talet. Till den tiden då alla ungar faktiskt läste serietidningar, den tiden då det varken fanns video eller Internet - eller ens hemdatorer. Och till den tiden då Marvel Comics förde en märklig tillvaro på den svenska marknaden - Marvels hjältar figurerade i kortlivade, slarvigt redigerade tidningar och det dröjde till 1978 innan de fick fotfäste. Däremot fanns det alltid tidningar med figurer från DC Comics att tillgå. Främst tidningarna Stålmannen, Stålpojken, Gigant och Läderlappen. Gigant var för dyr och Stålmannen gillade jag aldrig. Stålpojken tyckte jag bättre om, eftersom Rymdens Hjältar var med i den tidningen. Men Läderlappen var tuffast.

December 1974. Linds Tobak på Artillerigatan i Landskrona - samma gata där Vlado Video senare skulle slå upp portarna. Mina föräldrar tyckte att jag skulle få en serietidning (jag tror att det var på väg hem från julskyltningen), och efter att ha valt länge och väl, fastnade jag för Läderlappen. Nummer 12/74. Jag vet inte riktigt varför. Jag hade aldrig köpt Läderlappen tidigare, jag gillade ju Tomahawk.

I vilket fall gjorde denna tidning ett stort intryck på mig. Jag begrep aldrig storyn i numrets huvudserie. Jag fattade ingenting. När jag läst om serien som vuxen, förstod jag den, men även om den inte är speciellt bra, förstår jag varför jag inte begrep handlingen - och varför serien gjorde så djupt intryck.

Det var något mörk och hotfullt över seriesidorna. Inte alls som Stålmannen och de andra DC-titlarna. Eller som någon annan tidning på marknaden (bortsett från skräcktidningarna, men de fick jag inte läsa). Eller som de muntra Läderlappsavsnitt från 1950- och 60-talen som gick som utfyllnad i 70-talstidningarna.

Huvudtecknare i mitten av 70-talet var Jim Aparo (fast omslaget till 12/74 var tecknat av Mike Kaluta), och jag tyckte hans bilder var otroligt tuffa. Vilket de var. Läderlappen själv såg extremt tuff ut. Jokern såg ut som hämtad ur en skräcktidning. Nummer 9/1975 tyckte jag var speciellt bra och spännande; "Du kommer att dö av skratt, Läderlappen" hette avsnittet och Jokern hade utstuderat djävulska planer och det figurerade en giljotin. En annan grej som förekom i 70-talets Läderlappen var kampsport. Man fick lära sig vad en sai var för något. Och aikido.

1970-talets mest berömda Läderlappentecknare var Neal Adams, vars produktion samlades i två inbundna volymer på svenska för ett par år sedan. Men vad jag kommer ihåg medverkade inte Adams i de tidningar jag läste; hans serier gick inte i repris. Det första jag läste av honom - när det gäller Läderlappen - var "Jakten på den fruktade Ra’s al Ghul", som publicerades i albumform 1979. Ytterligare en serie som gjorde stort intryck på mig. Jag tänkte att Neal Adams måste vara världens bästa serietecknare. Adams Läderlappen, med manus av Denny O’Neil, vann en massa priser på sin tid och ansågs förnya den amerikanska serietidningsserien. Men efter att ha läst om serierna, tycker jag inte att de var sååå bra. De gjorde en tuffare, mörkare och mer realistisk serie - men där finns en del berättarmässiga konstigheter som aldrig fanns i Marvels serier.

Sedan föll Läderlappen i glömska. Jag läste Spindelmannen och Fantastiska
Fyran istället. Och Fantomen, förstås. Det dröjde fram till mitten av 80-talet innan Läderlappen blev cool igen. Javisst, när Frank Miller kom med The Dark Knight Returns. Och vi får inte glömma den på sin tid omtumlande Killing Joke av Alan Moore och Brian Bolland.

När jag gick på mellanstadiet visade dansk TV en långfilm om Läderlappen. Det hade tidigare gått en film om Läderlappen på TV, som gjorde mig och mina kompisar väldigt besvikna - vi undrade var Bruce Wayne höll hus och varför alla sjöng hela tiden. Hur skulle vi kunna veta att Läderlappen även är en operett?

Nåja. Jag bänkade mig en eftermiddag och tittade på den här långfilmen och blev minst sagt konfunderad. Vad var det här? Det här var ju mycket konstigt. Filmen var förstås BATMAN - THE MOVIE från 1966 med Adam West och Burt Ward, som gjordes när TV-serien var som populärast i USA. I Sverige visades inte serien förrän på sent 80-tal, så jag hade ingen aning om att TV-Läderlappen var en så kallad "camp" version.

Fast Läderlappen hade filmatiserats tidigare. På 1940-talet gjordes tre serials. Jag har bara sett snuttar ur en av dem, serietecknaren Joakim Lindengren satt bredvid mig och kommenterade läderlappsbilen, som var en "vanlig" bil. "Åh, titta, ventilationsrutor!" sa Jocke.

Vi närmar oss modern tid. Sent 80-tal och Läderlappen hete plötsligt Batman i Sverige. Detta eftersom Tim Burtons långfilm BATMAN från 1989 hette just BATMAN i Sverige - vilket ledde till att vi plötsligt hade två figurer här. En gladare hjälte på TV och i tidningar med repriser av gamla serier, som hette Läderlappen - och en mörk hämnare på bio och i nya tidningar som hette Batman. Och plötsligt blev de svenska översättningarna konstiga. Batgrottan?

Burtons BATMAN såg jag på Times Square och den blew my mind. Vilket inte är så konstigt. Tim Burton är ju Tim Burton. För att inte tala om uppföljaren BATMAN RETURNS 1992. Det måste vara omöjligt att göra en bättre Batmanfilm - eller superhjältefilm - än den, tänkte jag då, och väldigt lång tid framöver. I synnerhet när Joel Schumacher kom med BATMAN FOREVER och BATMAN & ROBIN. Plötsligt närmade sig Batman 1960-talets TV-serie igen, vilket knappast gjorde någon glad. En av orsakerna till detta torde vara att Schumacher är född 1939. Jag har svårt att tänka mig att han har någon större koll på dagens serietidningar. Han gjorde antagligen filmer så som han trodde serietidningsfilmer skulle vara, och så som serier var när han var grabb på 50-talet.

Om man, som Christopher Nolan, är född 1970, har man en annan inställning. Nu vet jag förvisso inte om Nolan växte upp med serietidningar och Batman, men för hans - och min - generation är serietidningar en självklar del av kulturlivet och inget man ser ner på. Det finns ingen som helst orsak till att en tecknad serie ska vara sämre än en roman - eller en film.
Nolans BATMAN BEGINS från 2005 strök ett streck över Schumachers filmer och till stor del även över Burtons, och resultatet blev en kritikerrosad film och en stor publikframgång. Gotham City var fortfarande ett helveteshål, men ett mer realistiskt sådant, ingen gotisk mardröm. Och Batman själv var en något mer realistisk hjälte, om man nu kan kalla en maskerad hämnare för realistisk.

Och nu har vi så uppföljaren THE DARK KNIGHT här. Återigen av Nolan. Filmen har blivit årets mest kritikerrosade film i USA, vilket ledde till högt ställda förväntningar från min sida. Jag har sågat eller varit svalt inställd till alldeles för många filmer på sistone. Det skulle verkligen, verkligen vara roligt att för en gångs skull få dela ut högsta betyg till en film. Så - kommer jag att ge fem syndiga dvärgar till THE DARK KNIGHT?

En ny brottsling härjar i Gotham City. Psykopaten Jokern (Heath Ledger), en galning helt utan moral. Samtidigt håller åklagaren Harvey Dent (Aaron Eckhart) på att rensa upp i staden - till skillnad från Batman (Christian Bale) på laglig väg. Gothamborna blir negativt inställda till Batman, som anses vara en laglös galning även han. Dessutom är Bruce Waynes gamla barndomsvän och kanske ex-flamma Rachel Dawes (Maggie Gyllenhaal) ihop med Dent och de tänker gifta sig.

Saker och ting spårar ur i våldsamma drabbningar mellan Batman, Jokern, polisen och maffian - den sistnämnda ledd av Salvatore Maroni (Eric Roberts). Och alla som kan sin Batman vet ju att Harvey Dent blir skurken Two-Face - eller Dubbelansiktet, som han hette på svenska. Så antalet skurkar ökar.

Den senaste veckan har det varit mycket prat om att Heath Ledger kan komma att Oscarsnomineras för sin roll. Och javisst, han är utmärkt som Jokern. Jag gillade aldrig Ledger. EN RIDDARES HISTORIA var en kul film, men Ledger såg jag bara som ännu en blek pretty-boy. CASANOVA var inget vidare, ej heller BRÖDERNA GRIMM. BROKEBACK MOUNTAIN var väl en okej film, men efter att ha sett den en gång, räcker det. Jag lär knappast se om den. Varför ska jag göra det? Och jag förstår inte varför alla tyckte Ledger var så fantastisk i den.

Men som Jokern är han alltså bra; hans besynnerliga hållning och sönderskurna kinder och utsmetade clownmake-up gör att han ser ut att vara en rymling från en freakshow. Han rör sig märkligt, pratar med obehaglig röst och slickar sig spastiskt om läpparna. Jag gillade aldrig Jack Nicholsons Joker i Burtons BATMAN, det var för mycket pajas och Nicholson över honom. Jo, nog skulle Ledger kunna få en Oscar för sin rollprestation - fast det blir ju svårare för honom att ta emot den, död som han är. En annan sak som slår mig, är att hans Jokern påminner om Brandon Lees Eric Draven i THE CROW - en annan skådespelare som uppträdde i en mardrömsartad clownmask och dog innan premiären.

Aaron Eckhart är mycket bra som Harvey Dent. Hans make-up som Dubbelansiktet är intressant - han liknar inte alls tidigare inkarnationer av figuren, nej, han ser - hör och häpna - faktiskt ut som Jonah Hex! DC:s westernhjälte, alltså. Fast med ärren på andra halvan av ansiktet.

Det är kul att se Eric Roberts i en riktig film, vilket man allt för sällan får göra; han verkar ha kul i sin roll, och Gary Oldman och Michael Caine är förstås bra som polischef Gordon respektive Alfred. Maggie Gyllenhaal har jag svårare för. BATMAN BEGINS fick kritik för att den hade Katie Holmes i rollen som Rachel. Visst, Gyllenhaal är en betydligt bättre skådis än Holmes, men hon ser ut som en lågstadiefröken från Häljarp som är engagerad i Folkpartiet på sin fritid. Lite småtrist.

Den svagaste länken i THE DARK KNIGHT måste vara Batman själv. Nej,

Christian Bale är förstås inte dålig. Men han är omgiven av en massa figurer som är betydligt intressantare. Och rakt framifrån ser Batman lite...lustig ut. Han ser helt okej ut i profil, men framifrån blir det lite ekorre över honom, med de fluffiga kinderna. För att folk inte ska känna igen honom på rösten, förställer han den, vilket också kan bli aningen irriterande. (Förresten: tycker inte Waynes alla flickvänner att det är konstigt att hans kropp alltid är full av blåmärken och ärr efter slagsmål? Eller han går kanske aldrig till sängs med brudarna?)

Det är gott om action i filmen - och riktigt fet sådan. Det är inte blodigt, men jag förstår att filmen fick en femtonårsgräns i Sverige. Detta är inte en film som riktar sig till barn, den är för mörk och handlingen för komplex. Samtidigt som man förstås kan tycka att det är lite fånigt att göra "vuxenfilm" av en genre som egentligen riktar sig till tolvåringar.

I stort sett alla filmkritiker hävdar att THE DARK KNIGHT är något helt nytt; innehållsmässigt och sättet den är gjord på. När det gäller film är det kanske så. Men egentligen är den här typen av superhjälteäventyr ingenting nytt. Tecknade serier av den här typen har funnits i trettio, kanske fyrtio år. Men hur många medelålders filmkritiker läser serietidningar?

Nej, jag kommer inte att ge fem syndiga dvärgar till THE DARK KNIGHT. Filmen är varken bättre eller sämre än BATMAN BEGINS. Av årets superhjältefilmer tror jag faktiskt att jag uppskattade IRON MAN mer. Och enligt mig är den bästa superhjältefilmen fortfarande SPIDER-MAN 2 - vilket beror på att jag tycker att Spindelmannen är den bästa superhjälten, karaktärsmässigt. Nog är det coolt att Bruce Wayne är en stenrik playboy (THE DARK KNIGHT innehåller en fin scen där han i helikopter anländer till en fest med två galanta damer vid sin sida), och nog är Batman en tuff och grafiskt tilltalande, dyster hämnare. Men det går inte att göra så mycke med honom. Till skillnad från med Peter Parker/Spindelmannen.

Alltså avslutar jag denna rekordlånga recension med att ge THE DARK KNIGHT - en mycket bra film - en FYRA i betyg. 








Skriven: 2008-07-25

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar