Okej, inget prat om film och sådant just nu. Nu blir det allvar och vardagsrealism.
Söndag eftermiddag och jag tvingades ge mig ut på en lång promenad i ett blåsigt och regnigt Malmö. Jag har nu varit hos Polisen och gjort en polisanmälan.
Så här är det: natten till idag var jag på väg hem från en kompis. En lång och tråkig promenad. I vanlig ordning vek jag av från gågatan vid Bullen för att gena över cykelbanorna och komma ut på Amiralsgatan. Det gör jag ofta, åt båda hållen, det har jag gjort hundratals gånger. Eller nästan.
Men i natt var det annorlunda: plötsligt, ungefär vid Malmö Skivhandel, hör jag springande steg bakom mig. Jag vänder mig om - och där kommer en svartklädd man iförd rånarluva springande, viftande med en kniv! Jag började förstås springa, men killen skrek "Jag hugger dig i ryggen!" så jag stannade och vände mig om - och där stod han, en kort, tjock rånare och högg i luften med kniven och sa "Ja hoggår! Ja hoggår!". Jag blev fullkomligt paff. Jag tog fram plånboken som faktiskt var tom (jag hade tänkt ta ut pengar på vägen hem, men glömt bort det) och visade. "Kolla! Den är tom!" sa jag - och rånaren kom av sig helt! Det syntes att han inte visste vad han skulle göra. Till slut skrek han "Spring ditåt - nu!" och pekade mot gågatan. Så jag begav mig dit. Rånaren försvann bland buskarna vid Lugnets Livs. Jag fick syn på två unga killar och gick bort och pratade med dem - hade de kommit tjugo sekunder tidigare hade de säkert sett alltihop. Jag gick hem via Möllan i sällskap av killarna.
Ju mer jag tänker på det, desto konstigare verkar det. Vad var det för någon bäng rånare? Rånöverfall iförd rånarluva mitt i stan? Jag trodde först att det var ett skämt, eller en rymling från en försenad Halloweenfest. Och varför sprang han efter mig? Varför väntade han inte längre fram bakom ett träd? Jag hade säkert hunnit springa ifrån honom, om jag inte blivit så paff. Tänker jag efter hade jag enkelt kunnat sätta krokben för honom när han kom springande. Men det är lätt att vara efterklok. Och en annan märklig sak är att jag inte blev speciellt rädd, trots att han hotade med kniv. Det hela var så osannolikt att det nästan blev surrealistiskt.
Alltså, här har jag bott 40 år i gravt kriminellt belastade Landskrona, där de flesta av mina vänner har drabbats av brott - överfall, misshandel och så vidare - men inte jag. Och så flyttar jag till Malmö, och vad händer?
...Men det var rätt fränt att få göra en polisanmälan om rånöverfall!
Söndag eftermiddag och jag tvingades ge mig ut på en lång promenad i ett blåsigt och regnigt Malmö. Jag har nu varit hos Polisen och gjort en polisanmälan.
Så här är det: natten till idag var jag på väg hem från en kompis. En lång och tråkig promenad. I vanlig ordning vek jag av från gågatan vid Bullen för att gena över cykelbanorna och komma ut på Amiralsgatan. Det gör jag ofta, åt båda hållen, det har jag gjort hundratals gånger. Eller nästan.
Men i natt var det annorlunda: plötsligt, ungefär vid Malmö Skivhandel, hör jag springande steg bakom mig. Jag vänder mig om - och där kommer en svartklädd man iförd rånarluva springande, viftande med en kniv! Jag började förstås springa, men killen skrek "Jag hugger dig i ryggen!" så jag stannade och vände mig om - och där stod han, en kort, tjock rånare och högg i luften med kniven och sa "Ja hoggår! Ja hoggår!". Jag blev fullkomligt paff. Jag tog fram plånboken som faktiskt var tom (jag hade tänkt ta ut pengar på vägen hem, men glömt bort det) och visade. "Kolla! Den är tom!" sa jag - och rånaren kom av sig helt! Det syntes att han inte visste vad han skulle göra. Till slut skrek han "Spring ditåt - nu!" och pekade mot gågatan. Så jag begav mig dit. Rånaren försvann bland buskarna vid Lugnets Livs. Jag fick syn på två unga killar och gick bort och pratade med dem - hade de kommit tjugo sekunder tidigare hade de säkert sett alltihop. Jag gick hem via Möllan i sällskap av killarna.
Ju mer jag tänker på det, desto konstigare verkar det. Vad var det för någon bäng rånare? Rånöverfall iförd rånarluva mitt i stan? Jag trodde först att det var ett skämt, eller en rymling från en försenad Halloweenfest. Och varför sprang han efter mig? Varför väntade han inte längre fram bakom ett träd? Jag hade säkert hunnit springa ifrån honom, om jag inte blivit så paff. Tänker jag efter hade jag enkelt kunnat sätta krokben för honom när han kom springande. Men det är lätt att vara efterklok. Och en annan märklig sak är att jag inte blev speciellt rädd, trots att han hotade med kniv. Det hela var så osannolikt att det nästan blev surrealistiskt.
Alltså, här har jag bott 40 år i gravt kriminellt belastade Landskrona, där de flesta av mina vänner har drabbats av brott - överfall, misshandel och så vidare - men inte jag. Och så flyttar jag till Malmö, och vad händer?
...Men det var rätt fränt att få göra en polisanmälan om rånöverfall!
Skrivet av Pidde Andersson 16 november 2008 klockan 14:34
